Bardot blev intresserad av djurrättsfrågorna år 1962 då hon såg fotografier av de förhållanden i vilka djur avlivades. Hon bestämde sig för att bli vegetarian och år 1973 lämnade hon underhållningsbranschen för att fokusera på sin aktivism. FBB grundade hon år 1986 i Saint-Tropez och sedan 1988 är stiftelsens säte i Paris.

Brigitte Anne-Marie Bardot föddes den 26 september 1934 i Paris. Hon var 18 år gammal när hon gifte sig med filmregissören Roger Vadim. Hon och Vadim hade sällskapat i ett tag men hon fick vänta tills hon fyllde 18, eftersom hon skulle ha behövt föräldrarnas tillstånd till äktenskapet innan dess. Hon var uppvuxen i en konservativ katolsk familj. Bardot hade en 21 år lång skådespelarkarriär mellan 1952 och 1973 och hon medverkade i 47 filmer. Inom underhållningsbranschen hann hon också medverka i flera musikaler och spela in skivor. Hennes musikaliska arv som sångare omfattar mer än 60 sånger.

Bardots mest kända filmroll var i maken Vadims film Och gud skapade kvinnan… (Et Dieu… créa la femme, 1956), med Curd Jürgens och Jean-Louis Trintignant i de manliga huvudrollerna. Filmen blev en skandalsuccé i USA när den fick premiär där år 1957 och hade en stor betydelse för den franska filmens internationella framfart samt för den nya vågens framfart i Frankrike. Bardot blev en internationell sexsymbol och gränserna för hur sexualitet kunde representeras i filmer utvidgades. Filmen blev dock hårt nedklippt i USA för att kunna visas på biograferna där, men intäkterna var större än någon annan utländsk film tidigare hade lyckats håva in i USA, fyra miljoner dollar.

Äktenskapet med Vadim slutade i skilsmässa år 1957 och hon gifte om sig år 1959 med skådespelaren Jacques Charrier. Hennes enda barn, sonen Nicolas, föddes år 1960. Efter föräldrarnas skilsmässa år 1962 fick sonen växa upp hos fadern. Senare ville sonen själv bo hos modern men hon tackade nej. När sonen gifte sig år 1984 med den norska modellen Anne-Line Bjerkan, blev modern inte bjuden till sonens bröllop. År 2018 meddelade Bardot att hon hade försonats med sonen och de träffades en gång i året.

Bardots tredje äktenskap var 1966-1969 till en tysk-schweizisk miljonär och playboy Gunter Sachs, vars morfars far hade varit bilindustripionjären Adam Opel. För fjärde gången gifte hon sig år 1992 med Bernard d’Ormale och äktenskapet varade till hennes död. Den fjärde maken hade varit rådgivare till ytterhögerpolitikern Jean-Marie Le Pen.

I Claude Autant-Laras fransk-italienska film Den syndfulla leken (En cas de malheur, 1958) spelade Bardot en brottsling, Yvette Maudet, som förför filmens manliga protagonist André Gobillot som spelades av Jean Gabin. Filmen byggde på Georges Simenons roman Om något skulle hända.

Filosofen Simone de Beauvoir skrev en berömd essä om Bardot år 1959. Enligt de Beauvoir var Bardot den mest frigjorda kvinnan i Frankrike, även om hon såg en ny form av objektifiering i henne som sexsymbol.

En viktig milstolpe i hennes skådespelarkarriär var Sanningen (La verité, 1960) i regi av Henri-Georges Clouzot. Filmen blev Oscarsnominerad för bästa utländska film och efter den filmen ansågs hon vara etablerad när det gällde allvarliga roller.

Bardot spelade också den kvinnliga huvudrollen i Jean-Luc Godards film Le Mépris (1963) vars svenska titel var Föraktet i Sverige och Jag föraktar dig i Finland. Filmen baserade sig på en roman av den italienska författaren Alberto Moravia. I filmen hade den tyska regissören Fritz Lang en biroll där han spelade sig själv. Michel Piccoli och Jack Palance hade de manliga huvudrollerna i Godards klassiska film.

I den amerikanska filmen Kära Brigitte (Dear Brigitte, 1965) av regissören Henry Koster hade Bardot en liten cameoroll där hon spelade sig själv.

År 1967 skrev Serge Gainsbourg poplåten ”Je t’aime… moi non plus” för Bardot. Duetten spelades in men släpptes först år 1986 för att Bardot inte ville att den skulle publiceras när inspelningen var färdig. År 1969 spelade Gainsbourg in låten som duett med Jane Birkin och den blev en stor internationell hitlåt trots att den blev bannlyst av brittiska BBC på grund av den vågade texten. Gainsbourgs och Birkins version blev trots detta den första brittiska listettan som hade sjungits på ett främmande språk.

Efter sin filmkarriär var Bardot länge mest känd som djurrättsaktivist. Efter äktenskapet till Bernard d’Ormale som hörde till Jean-Marie Le Pens närmaste krets blev hon också känd för som en portalfigur för islamofobi och främlingsfientlighet i Frankrike och blev flera gånger fälld för hets mot folkgrupp. Det mest berömda fallet var kommentaren i en bok år 1999 där hon talade om ”mitt land, Frankrike, mitt hemland är min mark igen invaderade av en överbefolkning av utlänningar, i synnerhet muslimer”. Bardot blev dömd till ett skadestånd på 30 000 francs i en domstol i juni 2000. I presidentvalet 2012 tog Bardot offentligt ställning för Marine Le Pen.