Det delvis nya fenomenet (ofta betecknat som hybridattack) stämmer givetvis till säkerhets- och utrikespolitisk eftertanke, och givetvis behövs en ständig utvärdering av behovet att uppdatera lagstiftningen. För det första ska sådant göras omsorgsfullt, vilket tar tid, för det andra står Finland ingalunda handfallet vid en krissituation med gällande lag. Det pågår i den politiska debatten en både farlig och omotiverad tävling i vem som skriker högst efter snabbast, mest och bäst stängda gränser trots att panikartade reaktioner nu vore kontraproduktiva på alla sätt.

Men det som är akut, det som måste lösas snabbt är den pågående humanitära krisen. Nöden är stor vid gränsen mellan Belarus och Polen. Det här perspektivet lyste med sin frånvaro på torsdagens frågetimme – med undantag för Veronika Honkasalo (Vf), den enda av de som fick ordet för att ställa en fråga som ifrågasatte rådande perspektiv och problemformulering och lyfte fram att vi borde agera för de familjer som fryser under bar himmel och är fast under vapenhot.

Ministrarna, speciellt Marin (SDP) och Haavisto (Gröna), svarade klokt och nyanserat enligt mig, men frågetimmens prägel blev än en gång tragisk.

Belarus ledning ville ställa till det för EU som hämnd på sanktioner och har lyckats då vi inte håller fokus och tro på att vårt system fungerar och våra så ofta omtalade europeiska värderingar står stabila.

En tankelek: Om Polen först tagit in de utsatta människorna under tak i trygghet och EU sedan med gemensamma krafter lugnt och systematiskt stoppat fenomenets möjliggörande faktorer hade vapnet fallit ur Lukasjenkos hand och EU stått starkare. Istället reagerar vi precis som diktatorn hoppats på. Vi visar att hans vapen fungerar, vilket ökar lidandet och risken för att vapnet används också på andra håll.

Lurendrejeriet om att folk kan ta sig fritt in i EU med Turkiets hjälp via Belarus måste givetvis upphöra. Mer brådskande är att få hjälporganisationer till platsen där krisen pågår, och få människorna i trygghet. Det mest akuta är nämligen nu att rädda människor i nöd. Därmed absolut inte sagt att de är flyktingar eller nödvändigtvis ens asylsökande, det kan vi inte veta med säkerhet. Mycket tyder på att de i vilket fall som helst är migranter som vilseletts och säkert är att de hamnat i akut nöd.

Men såväl högern som kvällstidningarna talar i termer som “människolavin” istället för om barn som fryser och lider av hunger i novembernatten.

Själva gränsfrågan ur Finlands perspektiv saknar fullständigt proportioner. Det är nämligen klart att Finland kan stänga gränserna vid behov. Gränser har som bekant stängts även på grund av ett visst virus. Att skrika om att landet är totalt oförberett på kriser är ansvarslöst och missvisande. Att lagar behöver uppdateras betyder inte att de gällande är funktionsodugliga. Vi har flexibel handlingskraft, som måste utvecklas kontinuerligt, ja. Att panikera angående denna aspekt borde alltså inte vara det primära i politiken i Finland denna vecka. Men så är fallet på grund av en betydande del av oppositionen (sannfinländarna aviserade till och med en interpellation) och media. Hela debattens grundpremiss är sjuk.

Då en humanitär kris ses som sekundär måste vi vakna upp moraliskt.

Johan Kvarnström