Bästa festpublik,

Tack för inbjudan hit till Hangö idag, och tack för glädjen och äran att få hålla dagens Svenska dagen-tal i en spännande tid. I en tid av tillförsikt vad gäller svenska språket i Finland. Vi måste hålla ärmarna uppkavlade, men med arbetsiver snarare än oro. Vi har flera aktuella och angelägna frågor att tänka på och diskutera idag.

Jag tänker spontant på bland annat social- och hälsovårdsreformen, det nordiska samarbetet och nationalspråksstrategin. Sådant som är juridiskt, förvaltningsmässigt, lite teoretiskt och tråkigt kan tyckas, men som i slutändan handlar om sådant som att vi har ett gott språkklimat, att vi blir förstådda och förstår vad sjukskötaren, läkaren eller räddningsverkets personal säger till oss och vice versa, och om att vår kultur får blomstra på sina unika sätt.

Det handlar i grund och botten alltså om just det som sjungs denna dag. Om hur härligt sången klingar på älskat modersmål. Och vidare handlar det också om hur djupt och unikt ord kan beröra en på svenska. Om hur äkta kaffebordsdiskussionerna känns på västnyländsk dialekt. Om hur avgörande det är att få tala om känslor på sitt starkaste språk. Om hur viktigt det är att förstå och bli förstådd på svenska inom omsorgen eller då ansökningar ska lämnas in och om att vi har ett svenskspråkigt utbud av media, från tidningar till tv och allt det digitala, så att många av oss till exempel följer med Yle-sändningen från Svenska dagens huvudfest i Mariehamn ikväll.

Så låt oss här i Hangö börja med en tanke om själva dagen. Varför firar vi Svenska dagen? Ärligt talat tänker jag i varje fall för egen del inte mycket på det här med att datumet valts för att det är Gustav II Adolfs dödsdag och att hans tid som regent var kulmen på Sveriges stormaktstid. Jag tänker ju på oss, på Finland.

Det korta svaret är alltså att dagen firas för att uppmärksamma svenskan som ett av Finlands två nationalspråk.

Det här är traditionellt en dag för att stärka den finlandssvenska samhörigheten och värna om våra språkliga rättigheter och våra svenska rum i Finland och om att hålla språket livskraftigt.

Då det begav sig och dagen instiftades låg fokuset på att bevara det svenska kulturarvet, som en logisk reaktion på den språkliga utvecklingen i den historiska kontexten, tidigt 1900-tal. Det äger sin giltighet i idag också, men på annat sätt idag då vi har en händelserik historia som självständig stat med två nationalspråk.

Svenska språket ska inte ses bara som en angelägenhet för de cirka 5 procent av oss i befolkningen som har svenska som modersmål. Det är mer korrekt att se på svenska språket som 50 procent av landets officiella nationalspråk. Och samtidigt något som gäller 100 procent av oss finländare kulturellt. Det är även finskspråkigas kulturarv att vi har två nationalspråk. Det hör till hela nationens identitet.

Bästa åhörare,

Det finns alltså många frågor med anknytning till dagens tema som är angelägna och aktuella. Det är på det stora hela glädjande att språkkonsekvensbedömningar är en given del av politiken den här regeringsperioden. Det gäller inte minst social- och hälsovårdsreformen – trots farhågor i och med en stor förändring.

Vi måste givetvis hålla svenska språket framme då reformen förverkligas, vi måste se till att från första början ha alla språkliga rättigheter beaktade, se till att ha ett språkperspektiv som inte leder bara till ett fint dokument utan till konkreta resultat som garanterar att all service fungerar också på svenska.

Här i Västnyland, i Västra Nylands välfärdsområde, ska vi vara större än vår storlek, se till att höras aktivt och samarbeta över allehanda gränser för att utveckla närservicen på både svenska och finska.

Det är av stor vikt att vi uppmuntrar varandra att gå och rösta, för det finns en risk att valdeltagandet blir lågt vilket aldrig är bra för demokratin. Men valet i januari blir ett undantag, kom ihåg att efter det första valet ordnas områdesvalet samtidigt med kommunalvalet.

Den språkliga aspekten ska också vara ständigt närvarande då de nya kommunerna tar form och bildning, samhällsteknik och kultur blir en större del av de kommunala uppgifterna. Kommunen ska ha en central roll i det förebyggande arbetet och speciellt där är språket viktigt.

Nu pågår också äntligen en uppdatering av nationalspråksstrategin. Beredningen leds av en styrgrupp med ingen mindre än statsminister Sanna Marin som ordförande. En annan viktig sak som är på gång, men som jag efterlyst klarare tidtabell kring, är utarbetningen av ett program för att främja lärandet i det andra inhemska språket. Det är fint att beredningen pågår.

Vi vet nu, enligt en färsk rapport från Svenska nu och Språklärarförbundet i Finland, att lärarna är ytterst missnöjda med reformen från 2016 som gällde timfördelningen av B1-svenskan i finskspråkiga skolor. Att tidigarelägga språkundervisning är bra, men det får inte ske genom att tänja på timresursen.

Men betänk bästa festpublik, hur allting såg helt annorlunda ut för bara några år sedan, innan riksdagsvalet 2019. Då stod språkförsök med slopad skolsvenska på agendan, fulljouren vid Vasa centralsjukhus skulle stängas och rikspolitiken saknade ett svenskt perspektiv på ett snudd på lagvidrigt sätt. Då var det inte tal om att uppdatera någon nationalspråksstrategi direkt.

Vi måste komma ihåg att inte ta den nu gynnsamma situationen för given. Det handlar om ett förtroende som ständigt måste förnyas. Vi vet att svenska språket har sina försvarare i så gott som alla partier, och de behöver vårt gemensamma stöd, vi vet att vi alla behöver samarbeta för att klara oss.

Det sägs ibland att svenskans öde i Finland i sista hand ligger i den finskspråkiga majoritetens händer. Jag gillar inte uttryckssättet och formuleringen, men där finns någonting litet att ta fasta på. Frågan varför svenskan behövs i Finland borde inte behöva besvaras, men då den ändå ställs har vi förvisso flera svar utöver grundlagen och kulturarvet.

Som första exempel kan nämnas att republikens president i ett festtal på Svenska dagen 2012 beskrev ”förmågan att internationaliseras” som “finlandssvenskhetens viktiga gåva till hela nationen”, och talade vidare om den nordiska värdegemenskapen och allt vi delar med Sverige.

Vi kan utan problem visa på svenska språkets nytta, dess roll som medel och väsentlighet för studier och sysselsättning. För att inte tala om ekonomi och nordiskt samarbete. I samband med en konferens på Hanaholmen tidigare i höst sade professor Bengt-Arne Wickström att minoritetsspråk har ett ekonomiskt mervärde och “att cirka 44 procent av all gränsöverskridande handel har en koppling till ett gemensamt språk”.

Vi kan och ska lyfta fram allt sådant, men samtidigt bekräfta svenska språkets egenvärde i Finland, i samhället, och framför allt i våra vardagliga liv. Vi har nyttoargument, men det är inte de som ger språkets status som nationalspråk ett existensberättigande. Vårt språk vore värdefullt annars också.

Vår kultur kan inte utvärderas utifrån nytta. Det handlar om identitet och integritet. Det handlar om mänskliga rättigheter. Och det handlar om våra vardagsliv till exempel här i Hangö, i Raseborg, i Ingå, i Västnyland och mången annanstans.

Bästa åhörare,

Tvåspråkigheten är mycket på tapeten. Den är självfallet en rikedom eftersom flerspråkighet generellt är eftersträvansvärt. Även här handlar det inte bara om att det är gynnsamt för allt från bnp till den egna karriären utan också för kulturell förståelse. Den vackra och viktiga tvåspråkigheten till trots måste vi fokusera på svenska rum och sammanhang. Det är inte bara “samma på svenska”, det är mycket unikt på svenska i Finland.

Vi finlandssvenskar behöver krossa vissa myter. Som att vi alla skulle segla. Segling är fint, inget ont om det, men vi är många som aldrig gjort det tvärtemot stereotypen. Jag har aldrig gjort det tyvärr. Jag har inte sjungit i kör heller. Istället har jag gjort några skivor hiphop-musik på svenska. Och mångfalden är lika stor som vårt antal. Samhörigheten till trots. Vi har gemenskap med våra olikheter – med språket och en viss kulturell inramning som gemensam nämnare.

Visste ni, på tal om stereotyper, att det bor fler svenskspråkiga i Vanda än i Grankulla? Senast nu vet ni det.

Det finns en allvarsam sida i det här med stereotyper. Vi behöver nämligen värna särskilt om minoritetens minoriteter. Vi måste stå upp för värdeliberalism och mänskliga rättigheter. Alltid. Vi ska vara antirasister, vi ska arbeta för sexuella minoriteter och könsminoriteter också mellan Pride-evenemangen. Vi ska ha ett internationellt och solidariskt perspektiv. Som minoritet inser vi hur betydelsefullt det är.

Avslutningsvis, ärade festpublik, så behöver vi utveckla det nordiska samarbetet. Det ska göras relevant också i kristider. Pandemin visade tydligt på ett utvecklingsbehov och jag är glad att de nordiska ländernas statsministrar i veckan i Köpenhamn tillsammans tog ställning för gemensam krisberedskap. Vi behöver värna om vår nordiska hemvist och identitet. I Norden är vi starkare tillsammans, och vi minoriteter har mycket styrka att finna i det gränsöverskridande samarbetet som sist och slutligen gynnar alla.

Språk är en nyckel, ett fönster. Och också ett hem. Det ska vi värna om och ta hand om, och hemmet ska vi hålla öppet och öppensinnat. I framtiden kommer till exempel integration också på svenska i Finland att bli allt viktigare.

Då vi står upp för språkliga rättigheter står vi upp för en mänsklig rättighet och dessa mänskliga rättigheter är en helhet, man kan inte välja ut en del och vara selektiv. Så vi behöver solidaritet, och genuina människomöten i den digitala skärmens tidevarv.

Vi kan bjuda in till våra svenska rum, och vi kan med fördel låta bli att byta till finska titt som tätt i vardagen. Så, bästa festpublik, en avslutande uppmaning:

Läs. Sjung. Spela teater. Skriv. Rappa. Filosofera. Dokumentera. Forska. Lek. Samtala.

Och våga göra det också på svenska – fullt ut. Med stolthet.

Jag tackar er för er uppmärksamhet och önskar er alla Glad Svenska dagen!

Tack