Kan det vara så att Mellopubliken i Sverige har börjat tröttna på artister som oftast sjunger på engelska och som låter likadant år efter år? Med handen på hjärtat, hur kul är det att titta och lyssna på sådan underhållning i längden? Det känns mest som om det musikaliska maskineriet går på tomgång med några få undantag, med andra ord.

Av tolv bidrag i finalen var det bara ett som framfördes på svenska, även fast tävlingen var i Sverige och den framfördes av tre finlandssvenskar från Finland. Där satt den, som pucken i ett hockey-VM där Finland sätter Sverige på plats genom att visa att vägen till seger inte alltid handlar om att försöka ta den ”säkra” vägen och sjunga på engelska istället för att göra någonting unikt av sitt eget språk (och sin dialekt).

Sagan om KAJ:s seger i svenska Melodifestivalen har fått stort utrymme i både svenska och finländska tidningar och jag tror att en stor del av trions framgångar (förutom ett professionellt framträdande i lördags med en låt som spelats miljontals gånger på Spotify och YouTube) är att människor kan känna igen sig i dessa tre till synes rätt vanliga killar från landsbygden som bjuder upp till dans.

Det finns någonting befriande i den enkelhet som trion utstrålar som ger mersmak. Livet behöver inte vara så komplicerat och om det ändå är det så kan man alltid ta en paus och försvinna in i musikens famn eller ta en avkopplande stund i bastun.

Tack KAJ för att ni visade vägen för Sverige i finalen av svenska Melodifestivalen och för att ni visade var Österbotten finns på världskartan!