Hittills har de medel svenska staten avsatt till studieförbund och folkhögskolor fördelats av Folkbildningsrådet, en förening där studieförbund och folkhögskolor gemensamt tar besluten. I ett förslag från regeringen ska den rätten försvinna och regering och riksdag ta över beslutet om hur anslagen ska fördelas mellan studieförbund och folkhögskolor. Det självstyre och den demokratiska ordning som präglat svensk folkbildning politiseras. En myndighet föreslås ta över den roll Folkbildningsrådet har i dag.

Att udden i de stora nedskärningar som den moderatstyrda och av Sverigedemokraterna beroende regeringen riktat mot folkbildningen är avsedd att slå i första hand mot folkhögskolorna är tveklöst. Medan Folkbildningsrådet mot bakgrund av inflation och stigande kostnader föreslagit en höjning av statsbidraget med 440 miljoner kronor har regeringen gjort en nerskärning på närmare 600 miljoner kronor. Följden har blivit att många skolor redan tvingats säga upp lärare och lägga ner utbildningar. På kort tid har över 3000 utbildningsplatser försvunnit. Flera skolor har också börjat förbereda sig för nerläggning.

Den betydelse som den för Norden unika skolformen – folkhögskola – haft genom åren för många hundra tusen elever går inte att överskatta. För många som av olika skäl som unga hoppat av från skolan eller inte orkat fullfölja den har folkhögskolan lämnat en andra chans till både utbildning och utveckling. Genom sitt stora utbud av kurser och inriktning och sitt fria arbetssätt har folkhögskolorna erbjudit inte bara bra yrkesutbildningar utan också stått som aktiva förmedlare, bevarare och bärare av bildning och kultur.

Till det unika med folkhögskolorna hör även att de flesta drivs av någon folkrörelse. Av landets 155 folkhögskolor drivs 113 av någon idéburen organisation. De övriga 42 av regioner. Pengar till skolorna har alltid i huvudsak kommit från stat eller kommun. Den första folkhögskolan i Sverige – Hvilan i Skåne – startade redan 1868 och finansierades av landstinget. Arbetarrörelsen startade sin första folkhögskola i Brunnsvik i Dalarna 1906.

Vilka drivkrafterna än är bakom Tidöregeringens strypning av anslagen till folkhögskolorna så slår det hårt mot hela det svenska samhället och mot den öppna, demokratiska och fria folkbildningen. Det slår också mot Sverige som kunskapsnation. Förutom sin kulturbärande roll ger folkhögskolorna genom såväl sin allmänna kurs som genom väl utformade yrkesinriktade utbildningar ett viktigt bidrag till den kompetenshöjning som både industrin och den offentliga sektorn ropar efter. Statistiken talar också sitt klara språk. Var annan elev på folkhögskola har arbete efter avslutad kurs och var tredje går vidare till högre utbildning. Dessutom är folkhögskolan med sina fria studieformer en bra väg för att ge nya invandrare möjlighet att komma in i det svenska samhället.

I riksdagen har den sverigedemokratiske riksdagsmannen Tobias Andersson redan 2021 skissat det som nu uppenbarligen blivit Tidöregeringens inställning till folkhögskolan. I en motion förde han fram både kravet att en utredning borde få till uppdrag att ta fram en plan för hur folkhögskolan som studieform kunde läggas ner samt att möjligheten att få studiemedel från CSN inte längre skulle omfattas av att läsa på folkhögskola.

Om Ulf Kristerssons Tidöregerings finansiella angrepp på folkhögskolorna och på folkbildningen inte bryts så är risken uppenbar att en mer än hundraårig unik nordisk tradition i Sverige tynar bort i något som inte kan kallas annat än ett politiskt medvetet och systematiskt genomfört kulturmord.

Robert Björkenwall, journalist och utredare

Jaan Ungerson, fil kand och diplomerad omvärldsanalytiker