Trots att det har publicerats ett meddelande är det oklart var regeringen egentligen står i fråga om rasism. Ingen vet hur tänjbar Samlingspartiets, SFP:s och KD:s gräns är när det gäller rasismen i den sannfinländska politiken.

En minister har tvingats avgå, nämligen näringsminister Vilhelm Junnila alldeles i början av regeringsperioden, på grund av nazistskämt och extremhögerkopplingar.

Det var länge oklart huruvida Junnilas efterträdare Wille Rydman alls åtnjuter riksdagens förtroende i och med att riksdagen på grund av sommarpausen fick tillfälle att rösta om hans förtroende först den 8 september. Nu såg det ut att 106 ledamöter, en majoritet av riksdagen, röstade på förtroende för Wille Rydman som näringsminister. 65 ledamöter röstade för misstroende enligt ledamot Veronika Honkasalos (Vänsterförbundet) förslag. 21 röstade blankt och 7 var frånvarande. Majoriteten av Centerns riksdagsledamöter och Harry Harkimo från Rörelse Nu röstade blankt, liksom Eva Biaudet från SFP. Egentligen hade hela Centerns riksdagsgrupp tänkt rösta blankt, men Antti Kaikkonen och Anne Kalmari tryckte i misstag på fel knapp och tack vare deras i misstag avgivna röster fick Rydman 106 riksdagsledamöters stöd, annars skulle siffran ha varit 104.

Finansminister Riikka Purra fick förtroende så att Kaikkonen och Kalmari lyckades med avsikten att rösta blankt. Därför var hennes siffror 104 mot 65, hela 23 röstade blankt och fortsättningsvis 7 frånvarande. Av de frånvarande var två Centerns riksdagsledamöter, så riktigt hela riksdagsgruppen var inte på plats för att kunna rösta blankt. Misstroende för Purra hade föreslagits av ledamot Fatim Diarra från De Gröna.

Hela regeringen fick förtroende med 106 röster mot 65, 21 blankröster och 7 frånvarande. De 65 som röstade för misstroende gjorde det enligt ledamot Nasima Razmyars (SDP) förslag. I den omröstningen röstade även Eva Biaudet och Harry Harkimo för förtroende, medan de hade röstat blankt i de förtroendeomröstningar som gällde enskilda ministrar. Trots detta har SFP:s gruppordförande Otto Andersson sagt att han kommer att föra en grundlig diskussion med Biaudet som inte röstade för förtroende i alla tre omröstningar.

Det är ytterst anmärkningsvärt att ett sådant grundligt samtal behöver föras i det här skedet. Eva Biaudet om någon har fungerat som regeringspartiernas moraliska kompass i en situation där det har varit allt annat än tydligt att ministrarna Purra och Rydman är kapabla att ta avstånd från rasismen. Det är helt upponervänt att den som har visat prov på värderingar ska tillrättavisas i den här ytterst besynnerliga situationen.

Nu har Sannfinländarna lovat att ta avstånd från rasismen och de övriga regeringspartierna har gett dem en möjlighet att leva upp till det löftet.

Det var desto mer anmärkningsvärt när riksdagsledamot Teemu Keskisarja från Sannfinländarna brukade n-ordet i något som skulle vara en historisk genomgång av rasismen i Finland. Att Sannfinländarna fortsättningsvis har enskilda ledamöter som har svårt att ty sig till det språkbruk som har varit kutym i riksdagen sedan länge är egentligen inte så överraskande. Det är ändå anmärkningsvärt att det är just Keskisarja som medvetet tar rollen som provokatör. Han är nämligen en av Finlands mest etablerade populärhistoriker.

Keskisarjas inlägg om rasismens historia i Finland fick hård kritik av professor Peter Stadius. Å ena sidan genomförde Keskisarja en medveten provokation genom sitt ordval, å andra sidan var hans uppfattning av det historiska skeendet högst besynnerlig med tanke på att Keskisarja före riksdagskarriären har varit högst synlig som just historiker.

Det är alltså en sak att det verkar tvivelaktigt att Sannfinländarna på riktigt kommer att föra en politik som motsvarar de löften de nu har avgett om att ta avstånd från rasismen. Det är en annan sak att utöver sannfinländsk politik kommer regeringen att få tampas med sannfinländsk historiesyn.

Det här borde Samlingspartiet, SFP och KD vara medvetna om att högerpopulister tenderar att dels ha svårt att hålla ens explicita överenskommelser, dels ingår det i den populistiska agendan att göra väldigt besynnerliga tolkningar av det historiska skeendet.

I amerikanska sydstater har republikanska anhängare av Donald Trump på senare år försökt se till att historieundervisningen gällande sydstaternas slaveri urholkas. Tiden får utvisa hur framgångsrika de är i deras målsättning att ändra på det historiska medvetandet. På motsvarande sätt har högerpopulister i Central- och Östeuropa problem med att antisemitismens historia tacklas på ett tillbörligt sätt.

Att Keskisarja vill grumla vattnet gällande rasismens historia i Finland är därför i linje med den politiska historierevisionism som brukar inträffa när högerpopulister sitter vid makten. Som professor Stadius har påpekat, bortser Keskisarja i sitt offernarrativ helt och hållet från den rasism som till exempel samer och romer har fått möta i Finland. Det här är ingen bra början för regeringens arbete med att göra rent hus när det gäller rasismen. Keskisarja må vara en enskild riksdagsledamot men han representerar också sin yrkeskår.

När redan debatten som ledde till förtroendeomröstningarna var så här skakig, är det snarast frågan om när och inte om regeringens nästa rasismskandal inträffar.

Än så länge kunde man konstatera att det som Purra och Rydman hade skrivit hade hänt före regeringen Orpo bildades. Vilhelm Junnila var på det sättet ett känsligare fall att han hade dragit ett nazistskämt under valrörelsen 2023, i ett förflutet som inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden.

Även om regeringen nu verkar sammansvetsad på ett sätt som fallet inte var under sommaren, är den såtillvida skakig att en ny skandal lätt kan leda till att hela korthuset rasar samman. Kan finansministern hålla sig själv och sina ministrar och riksdagsledamöter i styr? Kommer de övriga regeringspartierna att kräva att en minister som bryter mot överenskommelsen avgår eller en riksdagsledamot som fortsättningsvis uppträder rasistiskt, utesluts ur riksdagsgruppen?

Hur regeringen hittills har behandlat rasismfrågan har lämnat mycket kvar att önska. Det redogjorde riksdagsledamot Johan Kvarnström mycket förtjänstfullt för när han i sin analys för ABL mycket tydligt genomskådade regeringen vars förtroende han inte kunde rösta för utgående från sina värderingar.

Förutom för att leva upp till standarden som en demokrati som respekterar mänskliga rättigheter, behöver Finland kunnig arbetskraft och det är alldeles uppenbart att sommarens rasismdiskussion har skadat Finlands image och gjort landet mindre attraktivt för invandrare. I de länder där högerpopulister regerar med egen majoritet löser man problem med obehagliga diskussioner genom att tysta ner diskussionen så gott det går.

Vi är fortsättningsvis en västerländsk demokrati och hos oss gäller det att åtgärda våra problem med strukturell rasism, inte genom tystnad utan genom att tygla rasismen. Det är en ödesfråga för regeringen Orpo att så också sker. Den här frågan kan dessutom fortsättningsvis få regeringen på fall, ifall regeringen inte lyckas med att agera efter en tydlig och enhetlig linje.