Låt oss öppna upp det hela en aning. År 2023 får var och en av de 22 välfärdsområdena en statlig finansiering för social – och hälsovården och räddningsväsendet i samma storlek som den nuvarande kommunala finansieringen för år 2022 korrigerad med 1,2 procent öknings och med beaktande av ökad kostnadsnivå (inflation). Därefter ändras finansieringen enligt en ”kalkyl” som berörs av flera olika faktorer. Staten ersätter helt och hållet kostnadsnivån, dvs. den inflatoriska förändringen. Likaså ersätter staten nya lagstadgade tjänster. Sådana kan vara t.ex. utökande av screeningundersökningarna för att upptäcka tarmcancer eller ändringar i vaccinationsprogrammet eller skärpning av vårdgarantin. Mellan 2023 och 2029 ökar servicebehovet till följd av befolkningens stigande ålder med ca 7%, något som staten finansierar i sin helhet. Hur stor andel av detta varje välfärdsområde tilldelas beror på områdets behovskriterier. Behovskriterier är bl.a. områdets tvåspråkighet, andelen personer med ett främmande språk som modersmål, andel skärgård, befolkningstäthet, resultat av främjandet av välfärd och hälsa, invånarantal osv. Den viktigaste andelen (79,4%) utgörs dock av behovskriterier inom social – och hälsovård, vilka bedöms utifrån 132 statistiska variabler. Den är också knuten till befolkningsutvecklingen, eftersom finansieringen per invånare alltid multipliceras med invånarantalet.

”Förlusten” inom det framtida välfärdsområdet för Vasa sjukvårdsdistrikt, liksom för vissa andra områden, gäller endast en variabel i den komplexa finansieringshelheten. Samtidigt som finansieringen från och med 2023-2029 ökar reellt med 8-10 procent och naturligtvis ännu mer med beaktande av inflationen, sker det en ”förlust” på 0,1-2 procent i de hälsosammaste områdena i vårt land och en ”ökning” på motsvarande nivå i de mest sjuka områdena. Den totala finansieringen ökar dock betydligt också i de ”friskaste” områdena, såsom i Österbotten, varför påståendena om personalminskning inom social – och hälsovården är helt ogrundade och felaktiga.

Tidigare har Samlingspartiet varit en central drivkraft för en administrativ social – och hälsovårdsreform i Finland. Under förra regeringsperioden drev partiet en modell där man sammanförde inrättandet av stora landskap och utläggningen av tjänster till privata aktörer till ett belopp i storleksklassen på sex miljarder euro, samt en minskning av kostnadsökningen med 3 miljarder euro. Nu har samlingspartiet vänt kälken andra vägen och i stället för att tala om nödvändigheten av en social – och hälsovårdsreform vill partiet stanna och vänta på uppkomsten av frivilliga social – och hälsovårdsområden på initiativ av kommunerna. Denna väg har dock nått sitt slut. Vi har inte längre råd med att vänta, utan social – och hälsovårdsreformen måste genomföras.

Regeringen Marins social – och hälsovårdsreform har i sin modell korrigerat den förra regeringens brister och beaktat de grundlagsenliga randvillkoren. Regeringen förnyar både tjänsteinnehållet och förvaltningen. Vårdgarantin, personaldimensioneringen, utvecklingen av hälsovårdscentralerna och kommunernas social – och hälsocentraler står i centrum för regeringens reformarbete. När social – och hälsovårdsreformen genomförs leder den till att förvaltningen kan lättas upp betydligt, i motsats till vad Samlingspartiet antyder. För närvarande är servicesystemet inom social – och hälsovården i Finland mycket utglesade. Modellen med 294 kommuner, 150 hälsovårdscentraler eller social – och hälsovårdsområden, 20 sjukvårdsdistrikt, sex separata specialomsorgsdistrikt och många andra organisationer har lett till en allvarlig försämring av primärvården. När regeringens social – och hälsovårdsreform genomförs överförs ansvaret för social – och hälsovårdstjänsterna på de bredare axlarna av 21 regioner samt Helsingfors. I fortsättningen kommer medborgarna inte längre att ha en ojämlik ställning i fråga om tillgången till tjänster beroende på boningsorten, vilket de faktiskt har för närvarande. Det ligger i allas intresse att det samtidigt sker ett förenhetligande av finansieringskriterierna vilket leder till jämlikhet i tjänsterna runtom i Finland.

Kim Berg, riksdagsledamot (SDP)

Aki Lindén, riksdagsledamot (SDP)

Matias Mäkynen, riksdagsledamot (SDP)