Det militära våldet mot ”broderfolket” motiverades i hans propaganda som ”denazifiering”.

Bakom Putins förljugna fras döljer sig den brutala målsättningen att avsätta en demokratiskt vald regering i Kiev. Ukraina ska tvångsformas till en rysk lydstat med en Moskvastryrd marionettregering av typen Belarus med Alexander Lukasjenko i spetsen.

En motsvarande lägesbeskrivning är förhoppningsvis åtminstone väster om det ryskdominerade herraväldet okontroversiellt.

Men hur uppstod denna hotfulla situation som under en lång tid kan destabilisera främst den europeiska säkerheten?

En motsvarande politisk analys är inte lika enkel. Så sent som i januari hörde den 93-årige socialdemokraten Klaus von Dohnanyi av sig med en omtvistad debattbok till ämnet.

Den korta rubliken lyder: ”Internationale Interessen” och fortsätter med att alstret gör anspråk på att ge en ”orientering för den tyska och europeiska politiken i globala förändringstider”.

I Willy Brandts ministär

Författaren Klaus von Dohnanyis bakgrund speglar i hög grad den tyska historiens särskilda dramatik.

Familjen har rötter i den ungerska adeln. Hans far Hans von Dohnanyi arbetade fram till 1938 på riksjustitieministeriet i Berlin och hade sedan 1934 samtidigt kontakter till en antinazistisk motståndsrörelse. I april 1943 avslöjades han av Gestapo och avrättades vid krigsslutet på koncentrationslägret Sachsenhausen.

Klaus von Dohnanyi upplevde krigets fasor som tvångsinkallad på ”Volkssturm”. Efter Nazitysklands kapitulation läste han juridik och tog examen i München och på Yale University i USA.

Sedan 1957 engagerade han sig inom SPD och blev en ledande profil.

Idag är Klaus von Dohnanyi den siste levande politikern som ingick i Willy Brandts kabinettsrunda som minister.

Praktiska politiska erfarenheter samlade han från 1981 till 1988 som delstatschef i den norddtyska metropolen Hamburg.

På nära håll upplevde Dohnanyi den historiska fasen med Willy Brandts s.k. Neue Ostpolitik som bland annat byggde på att man måste känna till och respektera det dåvarande sovjetiska intresseläget. Motsvarande insikter ligger även till grund i SPD-veteranens aktuella debattbok.

Kollektiva minnen

Klaus von Dohnanyi är inte vem som helst i den tyska opinionsbildningen. Hans höga ålder till trots deltar han fortfarande i teve-sända pratprogram samt som enskild intervjupartner.

I den senast publicerade boken om nationella intressen visar han förmågan till ibland provocerande tillspetsningar byggda på historiska kunskaper och strategiska analyser.

När Klaus von Dohnanyi riktar blicken österut följer han en tanketradition som kan härledas från Willy Brandts och Egon Bahrs idéer om att de tyska och europeiska säkerhetsintressen endast kan organiseras gemensamt med Sovjetunionen.

Som absolut grundläggande är enligt honom vetandet att andra nationers intressen också präglas av starkt förankrade kollektiva minnen som inte får negligeras.

Oavsett aktuella politiska ledare är Ryssland och för den delen även Ukraina präglad av historiska erfarenheter om krigiska anfall västerifrån. Våldsamma spår lämnade redan Karl XII och Napoleon eller det tyska kejsarriket. Sist och värst drabbades Sovjetunionen genom Nazitysklands brutala framfart under andra världskriget. Dessa faktorer måste iaktas av alla utrikespolitiska beslutsfattare när de gör anspråk på att forma en gemensam säkerhet för Europa, anser Dohnanyi.

Problemet är dock försett med flera bottnar, eftersom samma mönster även åberopas utanför den ryska stormaktsfären. Så har bl.a. Polen eller Estland tveklöst ogynnsamma kollektiva minnen gentemot det gamla sovjetriket.

Geopolitiska motsättningar

Klaus von Dohnanyi är delvis utbildad i USA och hyser tveklöst ingen platt antiamerikanism.

I sin bok öppnar han ändå en debatt för grundläggande och känsliga frågor.

Han ifrågasätter inte minst att EU och Förenta staterna i alla lägen har samma geopolitiska intressen. Dohnanyi hävdar att man i Washington pekar ut och bestämmer den vägen som européerna ska gå. Han undrar om denna dominans alltid främjar den gamla kontinentens intressen om en fredlig framtid.

Klaus von Dohnanyi har starka tvivel. Han fruktar att EU-staterna blir till en amerikansk spelpjäs i supermaktens geopolitiska rivalitet med Kina.

Enligt honom bör Europa hävda sig och även formulera egna intressen. I Dohnanyis analys bidrog den amerikanska politiken efter kalla krigets slut till att Ryssland sakta men säkert drivs in i en ny geopolitisk allians med Kina.

När man sedan utgår ifrån den simpla insikten om att ingen stat kan förändra sin geografi, så kan den omständigheten inte ligga i Europas intressen.

Ryssland är vår närmaste supermaktsgranne men USA ligger långt bakom horisonten västerom Atlanten, erinrar författaren.

Världskartan är självfallet bekant, men den bör enligt Dohnanyi få större uppmärksamhet.

Å ena sidan beundrar SPD-veteranen USA, men å andra sidan formulerar han även farhågor främst med blick på den utbredda attityden om landet som ”exceptional nation”. Han kritiserar den som svaghet med konsekvensen att den kan leda till en överskattning av den egna styrkan.

Svikna löften och avtalsbrott

Berlinmurens fall och den tyska återföreningen markerade inte bara kalla krigets definitiva slut utan enligt Klaus von Dohnanyi dessutom en fas, då västvärlden med USA i spetsen började lämna principen om en gemensam säkerhet med Sovjetunionen sedermera Ryssland.

Hans kritik fokuserar då på brutna löften om att Nato-området inte ska utvidgas till länderna österom den nya förbundsrepubliken.

Sant är att den dåvarande sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov fick muntliga försäkringar för det förfarandet av både den amerikanske utrikesministern James Baker och hans tyske kollega Hans-Dietrich Genscher.

Efter sovjetrikets upplösning bröts som bekant detta löfte och de flesta östeuropeiska Warszawapaktsländer ansökte och fick medlemskap i både Nato och EU.

Klaus von Dohnanyi menar att man därmed missade chansen att tillsammans med Ryssland inleda ett nytt system för gemensam säkerhet.

Visst finns det skäl att föra en debatt om historiska svek, men då måste man samtidigt diskutera om det existerade ett realpolitiskt alternativ i att hålla Nato-dörren stängd för de nya suveräna staterna i Östeuropa.

Dessutom gäller även i det avseende Dohnanyis egen analys om att kollektiva minnen väger tungt i ett lands utrikespolitiska vägval.

Med facit i handen känner Östeuropas Natoländer förmodligen en större trygghet i jämförelse med en ”oberoende” status utanför alliansen.

Att Ryssland 1997 i ett avtal med Nato erkände det nya läget är något som Putin idag förmodligen blundar för.

Dessutom bör nog debatten om brutna löften kompletteras med Rysslands åtskilliga brott mot avtal som senare ansågs inte länge gynna Moskvas maktinteressen.

Det mest slående exemplet för det är de säkerhetsgarantier som Ukraina fick i 1994-års Budapest-memorandum. I utbyte mot sovjetiska atomvapen fick landet ett avtalslöfte om territoriell integritet. Liksom USA i Irak följer numera även Putins Ryssland ett av FN-stadgarna förbjudet anfallskrig.

Klaus von Dohnanyis bok utkom i januari. Hans dåvarande förhoppningar var att en större återhållsamhet i frågan om Ukrainas Nato-medlemskap ändå skulle öppna atmosfären för säkerhetssamtal med den ryske presidenten.

Efter det militära anfallet medger SPD-veteranen emellertid att motvarande signaler från väst formodligen inte hade gjort något större intryck på Vladimir Putin. Då skulle han ha åberopat andra skäl för sin militära våldsaktion, anser den besvikne Dohnanyi.

Så länge Putin regerar i Moskva tycks Europa stå inför ett paradigmskifte eftersom numera gäller det att organisera säkerheten mot och inte med Ryssland.

Ett exempel för det innehöll den tyske förbundskanslern Olaf Scholz senaste regeringsförklaring under ett extrainkallat parlamentsmöte. I motsats till det tidigare återhållsamma agerandet lovade han vapenleveranser till Ukraina. Dessutom kommer Tysklands försvarsbudget på kort sikt att få ett tillskott på 100 miljarder euro och ska framöver utvidgas till två procent av landets BNP.

Recension: Klaus von Dohnanyi; Nationale Interessen – Orientierung für deutsche und europäische Politik in Zeiten globaler Umbrüche (2022), Siedler Verlag; 238 s.