Weber anser att grunden för etik inom den politiska arenan är ett våldsmonopol som en stat (Herrschaftsverband) bibehåller genom legitimisering – processer för kontinuerlig tillit från befolkningen via karisma, juridik och rationalism, eller tradition. I hans bok Politik Als Beruf (1919) argumenterar Weber centralt att politiker (temat för boken som helhet är yrket och kallelsen som politik har blivit i en modern värld) bör engagera samtidigt i två motstridiga etiska domäner: ansvarsetik (Verantwortungsethik) och övertygelseetik (Gesinnungsethik). En effektiv politiker är för Weber en person som kan agera med båda etikerna i åtanke. Hen kan vara en motvikt för de oansvarsfulla och övertygelsefokuserade aktivisterna bakom, till exempel, novemberrevolutionen 1918 i Tyskland, men också den ökade rationaliseringen inom politiken från en allt större byråkrati. En karismatisk och ansvarsfull politiker ger riktning men är också en beslutsfattande broms för dessa moderna processer.

Efter en oansvarsfullt kort sammanfattning som säkert redan skrämt bort hälften av läsarna, vill jag gå över till dagens Finland. Webers lösning på politikens utmaningar var en “valdiktator” som, till exempel, William Gladstone (1809-1898) hade varit i Storbritannien – en ledare som kan förena etiska domäner och föra landet i rätt riktning. Speciellt efter Tysklands prov på fascismen som tog inspiration av dessa delar av Webers bok, är liberala demokratier som Finland betydligt mindre “ledarskapsdemokratiska” än Weber själv skulle söka i ett modernt samhälle. Däremot vill jag ändå lyfta fram att Finlands politiska arena inte har lärt sig av Webers insikter: politiken behöver inte bara ansvar (eller åtminstone ansvarsretorik), utan också riktning – politiker behöver “personlighet” för att behålla sin legitimitet.

SFP, Sannfinländarna, Kristdemokraterna och främst av allt Samlingspartiet riskerar att skapa fientlighet mot den finska staten. Men på ett farligare sociopolitiskt plan bidrar de till antipolitiska trender. Då sysselsättningen bara sjunker, nedskärningspolitiken inte skapar tillväxt och underskotten i statsbudgeten förblir, urholkas det våldsmonopol som regeringens legitimitet grundar sig på. Utan riktning i politiken, finns det ingen grund för nedskärningarna, inget ljus i slutet av tunneln. Finansministerns hänvisande till tidigare socialdemokratiskt oansvar kommer inte att duga i oändlighet. Det är svårt att veta vad SFP ens har för övertygelse mer, förutom den finlandssvenska populismen. Om det enda som enar regeringspartierna är borgerliga nedskärningar kan deras politiska kapital försvinna så fort de materiella konsekvenserna av sådan ekonomisk politik upplevs av befolkningen.

Jag vill varken understöda eller argumentera mot specifika lagförslag eller regeringsprogrammet i sig, men försöker istället uttrycka ett grundläggande problem som finns i finländsk politik. Då vi är konflikträdda, antipolitiska, älskar våra sakkunniga och lämnar karisma bakom oss, förlorar vi nationalstatens basis. Ironiskt nog är det i dessa antipolitiska lägen som alternativa karismatiska falanger kommer till makten. Det är då figurer som Kurt Eisner, Mussolini, Le Pen, eller Halla-aho gynnas av oansvarsfulla politiska löften. Finländsk politik behöver inspiration och riktning. Utan riktning sjunker vi in i Webers Entzauberung (bokstavligen så förlorar vi förtrollningen bakom nationalstaten), där våldsmonopolet kan falla in i fel händer. Finland är ett stadigt land, men för att möta framtidens utmaningar behöver vi mer än bara antipolitik – vi behöver legitimitet och politisk personlighet.

Till regeringen rekommenderar jag varmt Leif Björks översättning av Webers verk till svenska eller Risto Hannulas och Tapani Hietaniemis finska översättning.

Benjamin Warner

pol.stud., University of Cambridge