Hittills har Tayyip Erdoğans agerande mot Sverige varit mer likt en vinstmaximerande basarhandlares i Istanbul än en seriös politikers. Han har steg för steg och i takt med att den svenska regeringen fallit undan ökat på sina krav för ett ja till Sverige i Nato. Nya utspel med allt från krav på ändringar i svensk lagstiftning, krav på förbud mot koranbränning till krav på utvisning till Turkiet av i Sverige bosatta kritiker av den turkiska regimen. I Vilnius kompletterades kravlistan med begäran att Sverige ska agera för att hjälpa Turkiet in i EU. Allt frågor som rimligtvis borde anses ligga långt vid sidan av en militär samverkan i Nato.

Efter det så kallade Madridmötet, där Turkiet förde fram en rad synpunkter och krav för att godkänna Sverige och Finland som nya Natomedlemmar, ansåg såväl Sverige som Nato att alla frågetecken och problem klarats ut. Den fortsatta processen lämnades över till Nato. De tag som behövde tas från svensk och finsk sida fanns klart beskrivna och skulle verkställas inom ramarna för såväl nationell som internationell lag. Och tyngden var klar. Den låg på vapenköp och skärpta åtgärder mot terrorism.

Men knappt hade bläcket hunnit torka på namnteckningarna innan Tayyip Erdoğan kom med nya krav. Han kallade överenskommelsen ”en diplomatisk seger” för Turkiet och gjorde klart att det nu måste följas av riktiga och av Turkiet ansedda som tillräckligt djupgående handlingar för att Turkiet skulle godkänna något nytt Natomedlemskap. Så har till exempel det turkiska kravet på antal från Sverige till Turkiet utvisade ökade snabbt från 73 till 110 personer.

Dessvärre har såväl Ulf Kristersson som resten av den svaga moderatstyrda regeringen låtit sig dompteras av den turkiske presidenten. Man har vikt sig, lämnat löften och i omgångar rest till Ankara för att blidka en Erdoğan som knappast låtit sig imponeras av svenskarnas konststycken och politiska frivolter. Resultatet har i stället blivit nya och vassare turkiska krav. Man har som regering inte bara sålt ut sig själv utan också Sverige som land. Föreställningarna har med stigande förvåning följts och noterats i stora delar av världen.

För Turkiet och Tayyip Erdoğan finns om viljan finns alla möjligheter att snabbt se till att godkänna Sverige i Nato. Ett snabbt inkallat parlamentsmöte skulle räcka. För svensk del måste det nu vara slut med allt krypande inför de turkiska kraven. Om inget besked om godkännande kommer inom kort bör Sverige meddela att vi lägger vår Natoansökan vilande och meddelar att vi då också frånträder avtalet från Madrid. Med det skulle hela den fortsatta gången bli en fråga för Nato att hantera. Den dag man där säger att allt är klart och Sverige kan träda in ska vi vara beredda att göra det. Men att månad efter månad låta sig förödmjukas av en turkisk president som stadigt skjuter på beslutet genom att säga: ”Vi ska släppa in Sverige så snart som möjligt” borde för länge sedan ha passerat gränsen för det tolerabla. Nu är det dags för regeringen Kristersson att visa att den trots allt förmår att såväl agera, som att med trovärdighet säga ifrån var gränsen går för det svenska tålamodet.

Robert Björkenwall, journalist och utredare

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiker