Samtidigt som den moderatstyrda och av Sverigedemokraterna helt beroende regeringen hittills inte förmått samla sig till en tydlig politik för framtiden har den stått fastlimmade vid det så kallade Tidöavtalet. I stället för att erkänna att den politik som dikterades där knappast motsvarar det som i dag skulle behövas för att komma åt de djupa problem landet brottas med fortsätter regeringen i samma spår. Det ena misslyckandet travas på det andra. Förmågan att med kraft ta tag i det som behövs göras för att åter göra Sverige starkt för framtiden drunknar i en växande hög av förslag till nya utredningar och med inbyggd oenighet om tolkningar av Tidöavtalet ligger som riktmärke.

De som får ta notan för regeringens missgrepp är både hushåll och företag. Hushållen har sett hur stigande räntor och galopperande inflation gröpt ur deras köpkraft. Många har tvingats lämna både hus och hem. Enligt ekonomen Lars Calmfors har den relativa fattigdomen i Sverige ökat från åtta till sexton procent. Trångboddheten stiger. Det recept regeringen presenterat har varit förslag på skattesänkningar som i första hand gynnar de med kapital och höga inkomster. Inte heller åtgärder som Ebba Busch fördröjda och misslyckade elstöd har varit till någon lättnad för de mest utsatta. Det har snarast fungerat som pådrivare på en redan i världstoppen liggande inflation. Delar av de flaskhalsmiljarderna hos Svenska kraftnät kunde använts bättre till att rusta och stärka vårt elnät.

Inte heller industrins framtid har värnats. För den har bristerna i väg- och järnvägsnätet blivit ett snabbt växande problem. Försenade tåg, usla vägar och till det kopplade svårigheter att planera varuflöden påverkar såväl tilltron till svenska företag som pålitliga leverantörer som möjligheten för företagen att hålla sin produktion i gång. I stället för att tala om nya skattesänkningar borde en stärkt infrastruktur vara det som en regering med vilja att bygga landet starkt för framtiden borde prioritera.

Med Sverigedemokraterna som styråra i regeringskansliet har man heller inte lyssnat på näringslivets rop efter arbetskraft och till det kopplade behovet av mer yrkeskunnig invandrad arbetskraft. Regeringen har gjort tvärt om. I stället för att aktivt satsa på att möta behoven har regeringen lagt all kraft på att inte bara begränsa möjligheten till ny arbetskraftsinvandring utan också på att skicka ut redan på arbetsmarknaden väletablerade invandrare från Sverige.

Inte heller regeringens utlovade stora satsningar på kriminalpolitiken har visat några positiva resultat. I strävan efter att komma tillrätta med gängbrottsligheten har polisen fått nya möjligheter att spana och en rad straff har skärpts. Men skjutningarna och gängbrotten fortsätter. Följden av de skärpta straffen har blivit att vi nu fått överfulla fängelser och att de satsningar på infrastruktur som borde brukats till vägar, järnvägar och ett förbättrat elnät som stärkt Sverige för framtiden nu måste läggas på att bygga ännu fler fängelser. Trots att all forskning säger att fängelsestraff inte tycks påverka brottsutvecklingen i ett samhälle och att längre fängelsestraff inte avskräcker och hindrar nyrekryteringen till gängen. Men det har inte hindrat regeringen från att lägga kraft på att vilja bygga fler fängelser.

Till listan på regeringens misslyckanden kan läggas också skolan. De vinstdrivande friskolorna med sina glädjebetyg har blivit ett växande hot mot Sverige som kunskapsnation. Detsamma gäller även regeringens misslyckade hantering av Natoansökan och en svensk klimatpolitik som blivit allt mer obegriplig. Den har likt löftena om kraftigt sänkta bränslepriser försvunnit in i den moderatstyrda och av Sverigedemokraterna beroende regeringens politiska dimma. Så föga förvånande har väljarmissnöjet med Kristerssons ministär rasat till botten. Här skulle inte ens marknadsskolornas glädjebetyg göra någon nytta alls!

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiker