Men de har också rätt i att Socialdemokraterna faktiskt kan vinna delar av den gruppen men alls icke genom att kompromissa med sina värderingar. Främst då genom att erkänna att det finns en hel del som faktiskt inte längre fungerar så bra i Sverige och genom en folkligt handfast politik och vill lösa det som fungerar mindre bra eller illa i människors konkreta vardagsupplevelser och fungerar orättvist i den svenska välfärdsmodellen.

Här blir det ledande borgerliga regeringspartiet, Moderaterna, och även SD m fl svaret skyldiga och nakna på goda svar. Främst för att högerpartiet alltid har individualiserat sociala problem. Fattigdom, arbetslöshet och sjukfrånvaro anser de att beror på brister hos individen. Så t ex anser de att det bara är om man försämrar sjuk- och arbetslöshetsersättningarna, då sätts press på folk som inte arbetar, så skärper de till sig och genast skaffar sig ett jobb.

Och precis samma tänkande går igen i frågan om gängkriminaliteten i Sverige. I huvudsak är det åter individens och ointressets samt det oengagerade föräldraskapets fel att unga grabbar dras till kriminella gäng. Inte att det i mångt och mycket har sin grund i att det handlar om barn i dysfunktionella, ekonomiskt utsatta, fattiga familjer som är trångbodda och som driver ut barnen på gator och torg.

Flera reportageböcker som jag läst av bl a den lysande SVT-journalisten Diamant Salihu (hans lysande bok Tills alla dör), Evin Cetin (Mitt ibland oss) och Alexandra Pascalidou (om papporna) och andra visar hur behovet av pengar är en starkt bidragande orsak till att barn dras till de kriminella gängen. Något som i sig starkt motsäger dagens moderata högertes att det är för enkelt och bekvämt att leva på ”bidrag” (läs våra trygghetsförsäkringar!). När det faktiskt är motsatsen som gäller – det med stark evidens i forskningen.

Lite sakta, sakta börjar det dock sjunka in också hos statsminister Ulf Kristersson att allt fokus på hårdare straff och inlåsning av unga brottslingar inte löser just något av grundproblemet med unga som i tidig ålder socialiseras in i gängen som springpojkar. Det framgick av hans tal på Gotland 28 juni medan lösningarna på just det här lyste med sin frånvaro.

Där var oppositionsledaren och S-ledaren Magdalena Andersson klart tydligare i sitt Gotlandstal den 29 juni. Mycket finns att rensa ut, städas upp och reformeras i Sverige, ett på många sätt bra land att växa upp och leva i. Hon hade ett starkt fokus på just barnen; på barnfamiljerna, förskolan, skolan (stark kritik av marknadsskolan!) och bristerna i välfärden. Vi behöver fler fältassistenter, fler som stöttar barnen i skolan, fler socialsekreterare (tätare samarbete med polisen), fler bra lärare och tidigt stöd till familjer som har det kämpigt på olika sätt. Och allt det här och mycket annat blir inte av utan ökade resurser till välfärden i våra kommuner och regioner.

Där lanserade hon förslaget att som en välfärdens bottenplatta börja indexera statsbidragen till välfärden i kommuner och regioner. Denna bottenplatta, indexerad, skulle ge 11 miljarder kr mer i resurstillskott till kommunsektorn redan innan normala arbetet med statsbudgeten. Absolut inte tillräckligt – det behövs nu årligen minst 25 miljarder kr – men 11 miljarder ”direkt” innan budgetarbetet vore en god början. Från statsminister Kristersson finns inga motsvarande besked, bara ord och suddiga löften om att kommunsektorn ska få lite tillskott i höst.

Så här – i sommarsverige på Gotland – är Socialdemokraterna (partiet har runt 36 % i opinionsstöd) bättre ute på banan än regeringen som mest sitter still i båten.

Men för att det ska bli ännu bättre behöver Magdalena Andersson och S våga ännu lite mer offensivt. Det skulle nog underlätta lite om hon kunde släppa låsningen till det finanspolitiska ramverket (som har blivit obsolet) och låta staten via Riksgälden låna mer till infrastrukturinvesteringar (Järnvägen, elnätet etc) som nu inte håller klass alls!

Så mycket var bra och med tydligt fokus i Anderssons tal på barnen och indexering av statsbidragen till kommunerna. Men mycket saknas också innan vi har en sammanhållen politik och med ännu starkare försvar för rättvisan (brister nu!) i den svenska välfärdsmodellen. Och utan ökade statliga lån för infrastruktur (järnväg, elnät etc) så händer det för lite – och dessutom blir budgetutrymmet för skolan och välfärden för litet i förhållande till de växande behoven i framåt.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare