Tyckte man, emellertid, att man får vara den man vill vara och göra långt sett vad man vill så längde det inte påverkar någon annan negativt, ja då ansågs man nog lite lätt vänstervriden. Det skulle vara en lögn att påstå att jag hade svårt att välja var jag tog mina första intryck ifrån.

Det var en blandning av hippierörelsen, som mognat under hela 1900-talets andra hälft, och en allmän demokratisk användning av det fantastiska nya kommunikationsmedlet internet. Det fanns väldiga mängder med unga röster som spred sig som löpeld i en pappersfabrik på det allmänna forumet. Överallt förespråkades en social förändring där folk hade rätt att vara fria. Jag minns klart och tydligt en hoppfylld känsla, att oundvikligen skulle samhället komma att bli fritt. Det skulle bara handla om ett par år till för att ett riktigt paradigmskifte skulle ske, och all orätt som bestod skulle vaskas iväg.

Var det här en rättvis representation av högerns politik? Inte riktigt. En rimlig förväntan av samhällsutveckling? Nej. En realistisk representation av det politiska arbete som krävs för ett funktionellt och humant samhälle? Absolut inte. En hoppingivande stjärna i skyn, som var värd att strida för? Utan tvivel.

Ungefär år 2015, eller någonstans däromkring, var det som om en påtagbar förvridning av debattklimatet skedde. Det var tydligt och påtagbart. Plötsligt kom den sociala kritiken ur massorna på internet från ett allt mer högerinriktat håll. Det var ju feminismen som var det verkliga förtrycket för individens frihet. Ville du ha friheten att vara man? Ja då måste du nog ansluta dig till högern. Skatter var ju bara något som de tokiga vänsteraporna höll på med, och om du ville vara verkligt fri så innebar det lösgörning från staten i sann amerikansk libertariananda.

Med andra ord såg vi en gradvis men också plötslig vändning ske i den kulturella samvaron. Vänstern var nu det förtryckande, och statliga, emedan högern framhöll sig som förkämpe för individens frihet. Ironiskt nog samtidigt som högern också exempelvis diskuterade att förbjuda mängder av relativt nyvunna friheter, såsom aborträtten. Trumps frammarsch i och med presidentvalet i Amerika 2016 kom att bli spiken som fäste det metaforiska porträttet av vänstern som auktoritär på väggen av allmän medvetenhet.

De kommande generationerna växer ännu upp, i stor del, under tecknet av denna utveckling. De uppfattar vänstern som den etablerade ordningen som dikterar vad du får och inte får göra, och högern som den ädle barbaren i uppror mot “the man”.

Så hur kan vänstern återuppta rollen som frihetskämpe? Samkönat äktenskap är ju ordnat, och jämlik behandling på arbetsplatsen är ju också befäst i lag. Vad mer kan vi ordna, politiskt sett? Jo, vänstern kan se till att individens frihet bejakas genom att se till att varje svenskspråkig (eller för den delen, annan än finskspråkig) medborgares rättigheter beskyddas grundligt. Vänstern kan föra en politisk kamp i skydd av den växande snuttjobbsekonomins arbetstagare, ett område som ännu existerar i en fasansfullt grå moralisk zon. Vänstern kan befästa handlingsmöjligheten hos studerande så att de fortsättningsvis har möjlighet att förverkliga sig själv i finnandet av en karriär. Vänstern kan säkra möjligheten till sjukvård fastän man bor utanför huvudstadsregionen. Vänstern kan föra kampen för avkriminaliseringen av narkotika (särskilt användare), och den medicinska vården för missbrukare av både lagliga och olagliga droger. Allt detta stärker grundligt individens frihet, och allt detta är bristande i det moderna samhället. Vänsterns kamp för individens frihet har kommit långt under de senaste decennierna, men vi kan inte stanna här och trampa vatten.

Det finns också dom som menar att vänstern har inget att göra med individens frihet. Istället är vänstern bara byråkrati och förmyndarstat som på alla sätt och vis sätter förhinder för individens självbestämmanderätt. Men här vill jag hävda att det behöver inte alls vara någon sanning. Vänstern kan istället identifieras både som en kämpe för individens frihet, och för det medmänskliga stödet av var och ens nästa i ett sannerligen stödande, fritt, och rättvist samhälle. I det att vänstern förespråkar hjälp och stöd för alla i samhället som behöver det finns alls inget krav att agera totalitärt eller kontrollerande.

Det hela får en att sakna det som en gång, åtminstone för min egen krets, betecknade vänsterns politik. En tro på individens rätt att välja sitt levnadssätt. En skamlös utmaning av det borgerliga samhällets statiska levnadskultur. Detta har kommit ur fokus, och istället blivit ett offer till kulturkrigets hjärnspöken. Vågar någon lyfta fram individens frihet ses det ofta som ett försök att lyfta fram identitetspolitik, och grundpoängen står förlorad igen. Vill vi komma förbi det här måste vi våga kräva av oss själva att vi står upp för individens frihet, både i politik och till vardags. Vi måste kräva en ny kraftsatsning från ett förstärkt vänstern baserat på rättvishet och individens frihet.

Milton Bäcksbacka