Som anhängare av socialdemokratiska reformer följde jag noggrant utvecklingen av den svenska välfärdsstaten. Mycket av det som jag såg var markeringar för målsättningen för mera social trygghet.

Men den bilden håller på att förändras. Med kritiska ögon har jag granskat landets nyliberala trender att privatisera eller avveckla samhällets ansvar bl a inom skolväsendet och vården.

Den rådande marknadskapitalismen inom bostads- och fastighetsbranschen skrämmer och påminner om den tyske ex-kanslern Helmut Schmidts tankar om ”rovdjurskapitalism”. Dessutom gör förstås gängkriminalitetens framfart sitt att ytterligare förmörka mitt intryck.

På många områden har jag ändå åtminstone haft respekt för det som de demokratiska partierna i Sverige stod för.

Ansvar

Efter det senaste riksdagsvalet håller däremot den välviljan på att rinna ut i sanden.

Min förmåga till politisk analys räcker för att förstå att en stor del av den svenska väljarkåren är djupt oroad på grund av ligornas skjutvapenvåld eller en misslyckad integration av invandrare och flyktingar.

Att delar av befolkningen i detta förfärliga läge protesterar genom att rösta på det högernationalistiska partiet Sverigedemokaterna, förvånar mig inte ett dugg.

I förbundsrepubliken härjar som bekant en liknande trend främst i östtyska delstater.

Är röster för högerradikalism ett uttryck för vanmakt eller övertygelse? Det undrar jag ibland med blick på utvecklingen i Sverige, Tyskland och för den delen förstås även i Italien.

Jag hoppas på vanmakt eller en tankeställare och vill (ännu) inte tro att t ex Sveriges numera näststörsta parti backas upp av nationalistiska och rasistiska värderingar.

Med blick på SD:s broderparti AfD i mitt eget hemland har jag vid olika tillfällen (nästintill ursäktande) ansett att man bör skilja mellan väljarkåren och högerpopulismens aktiva fanbärare.

Jag frikänner inte väljarna från deras ansvar, men det är ändå de aktiva ledamöterna och funktionärerna som försöker sprida det nationalistiska giftet i samhället.

Historiskt minne

Möjligen är det något provocerande att erinra om hur den tyska nazismen kom till makten. De hade en majoritet emot sig i riksdagsvalet 1932. Men av olika skäl tillvaratogs den aldrig.

Istället fattade borgerliga och konservativa krafter sitt ödesdigra beslut att i januari 1933 rösta fram Adolf Hitler till rikskansler.

Självfallet kommer den historien inte att upprepas. Men till den obekväma sanningen hör ändå att nationalister använde sig av borgerligt-konservativa partier som hävstång till makten.

Förhoppningsvis är det även den dunkla erfarenheten som i Tyskland bidrar till att man ännu gör skiljetecken mellan de demokratiska partierna och AfD.

Jag minns den gamle ärkekonservative CSU-politikern Franz-Josef Strauss som under 60-talet ansåg att ”höger om oss finns bara väggen”.

I dagens politiska realitet släppte väljarna ändå in ledamöter i parlamentet som platsar till höger om den brandmuren.

Maktfråga

Skillnaden till Sverige är ändå att de tyska borgerliga partierna fortfarande håller fast vid sin försäkran om att inte släppa in högerpopulismen i maktens finrum.

Så sent som 2018 hade moderatledaren Ulf Kristersson som bekant gett holocaust-överlevaren Hedi Fried ett löfte om att ”aldrig aldrig” kooperera med SD.

Hans dåtida utspel är numera ett kärt minne blott. Kristersson vill ha makten och river sönder den egna fördämningen.

Han blir därmed ansvarig för något som på engelska kallas ”shifting baselines” dvs han bidrar till man i Sverige tillåter att nationalistiska värderingar förändrar samhällets verklighet.

Dessvärre förhindrar också det traditionella svenska blocktänkandet fortfarande att samla demokratiska krafter till en modell som kunde likna Tysklands stora koalitioner. Men röd-blå allianser är nog än så länge tabubelagda i Sverige.