Enligt mig är det de små vikta hörnen, anteckningar eller skavanker som ger boken själ, ett liv, en historia. Det är då jag hittar dessa skavanker i en bok på biblioteket som jag börjar funderar på vems fingrar som gjort det, när?, varför? och gillade de boken lika mycket som jag? Att någon kallar en annan persons synliga avtryck en dödssynd, ja det har jag svårt att förstå. Det handlar inte om förstörelse. För mig är det något vackert, ett litet fysiskt avtryck inuti en berättelse, kanske för att påminnas om viktig information. Det här blir extra relevant och viktigt för mig just nu. Varför? Jo, för det är många vars fysiska avtryck just nu utplånats på grund av att deras liv, deras avtryck i historien, klassas som en synd.

Människor har alltid haft och kommer alltid att ha olika åsikter om både små och stora saker. I mitt flöde på sociala medier kan man se hur folk ställer sig mot varandra i meningslösa frågor som varken har något rätt eller fel svar: “Vilken väg lägger du toapappersrullen?” eller “Visst gillar väl även du koriander?”. Ofta kan man se rätt starka åsikter i kommentarerna och små retfulla pikar till dem som inte har samma åsikt som en själv, ja även här används starka ord som “synd” titt som tätt. Oftas sägs dessa saker med en gnutta humor, men ibland tar en del personer kommentarerna ett steg längre. De kan bli rätt elaka trots att det handlar om banala saker som egentligen inte har någon betydelse. Det här är dock ett mönster som man, tyvärr, även ser då det kommer till viktiga frågor, frågor där människoliv står på spel.

Hur kunde det gå så här? En fråga jag ställer mig själv dagligen nuförtiden. För ingen har väl undgått att världen är upp och ner och bak och fram just nu. Människor fråntas sina rättigheter till höger och vänster, medan andra förlorar sina hem, sin trygghet och sitt liv. Vi har personer vid makten som inte verkar ha annat för ögonen än pengar. Men precis som om frågan gällde en sketen toapappersrulle fortsätter vi att kasta dynga på varandra på sociala medier, fast denna gång med en alltmer aggressiv ton. Vi är antingen för eller emot det som sägs, vi hånar andra för deras åsikt och önskar varandra ett öde värre än det andra. Det är lätt att sitta bakom en skärm och håna andra. Samtidigt som detta sker finns det personer som dödas på grund av att deras existens anses vara en dödssynd, att deras folk borde förintas på grund av sin härkomst. Det här har vi sett förr, men inte på samma sätt. Tack vare sociala medier har vi första parkett till att uppleva vad som sker ute i världen, utan att för den sakens skull själv vara i fara. Men ändå fortsätter det att ske.

En ekvation jag inte kan få ihop är hur vi människor, i frågor som rör våra rättigheter och våra liv, kan vara oense. I frågor som rör människors liv finns det – eller borde det finnas – ett enkelt svar. Ett humant svar. Ett svar som inte leder till att flera tusentals människor får sätta livet till. I dessa frågor handlar det inte längre om vad man anser vara rätt eller fel, vilken religion eller kultur man tillhör eller rätten att försvara sig. Det handlar om rätten att leva som den man är. Nästa gång då jag viker ett av mina hundöron kommer jag därför tänka på alla de verkliga dödssynder som pågår runt om i världen just nu. En tyst protest för alla de som inte längre kan lämna ett fysiskt avtryck. Ett hundöra kommer dock inte lösa något, men det är en symbolisk och rebellisk handling och något som får mig att minnas, att fokusera på det som verkligen är viktigt och fortsätta kämpa för en bättre värld för mina egna och andras barn.