“Det är fult att luras”, är något jag fått höra sedan jag var barn. Men det fanns dock en dag på året då det var helt okej, ja nästan förväntat, att man skulle hitta på sätt att lura allt från sina vänner till sina lärare. På första april kunde man dessutom varje år läsa i Åbo Underrättelser om något exceptionellt som hänt i närområdet, eller så fick man höra om något annat spännande via radio. Oftast förstod man att det var frågan om ett skämt, men det fanns ändå vissa som gick på skämten och kunde åka många kilometer för att se på “hajen vid kajen” eller något liknande. Då kunde man fnissa lite åt alla som trott på det rätt (i ens eget tycke) tydliga skämtet. Men allt är inte så svart och vitt, något jag kom att inse med åren.

Som barn kunde det under första april kännas roligt då man själv lyckades lura någon, men att bli lurad var inte alltid lika kul. Oftast skämdes jag som en hund varje gång någon lyckades lura mig, vilket till sist gjorde att jag var på helspänn och ifrågasatte allt någon berättade åt mig, speciellt då det kom till mina kompisar. Men att man inte ens kunde lita på vuxna, kändes både jobbigt och otryggt. Det här är en känsla jag som vuxen ännu går och bär på under första april. Man kan inte lita på någon, inte ens sin närmaste vän eller medarbetare. Och kan man inte lita på dem, vem ska man då lita på?

Jag blir också lite ledsen då jag tänker på alla de personer som har någon typ av diagnos, kanske en Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som gör att man har svårt att se när någon luras och när de talar sanning. För dem måste det vara extra jobbigt att gå igenom en dag då vem som helst kan försöka luras, till och med dem man litar mest på. Nuförtiden är jag därför glad att många medier valt att inte syssla med aprilskämt längre. För medier, de ska man kunna lita på, speciellt med tanke på den värld vi nu lever i just nu, där man nästan dagligen hör om något som man inte vill att ska vara sant. Som exempel: Om någon för tio år sedan hade berättat för mig att Donald Trump en dag skulle bli USA:s president, hade jag absolut inte trott på dem. Jag hade till och med skrattat gott åt deras dumma skämt. Och det gjorde jag också, ända tills han blev vald till president för första gången. Och här är vi nu återigen, med en clown till president och hans assistent med en fascination för bokstaven X. För att inte tala om alla brott som begås, som känns som något enbart skräckförfattaren Stephen King hade kunnat fantisera ihop. Ibland känns det som om vi lever i en värld där första april går på repeat, med ett nyare och mer tragiskt och skrämmande skämt efter det andra. Jag kan dock inte sätta fingret på när den här känslan började, och har ingen aning om när den ska ta slut.

Så kanske är det dags att sluta luras, ens för en dag, och istället hålla oss till sanningen så gott det går och bidra till trygghet och tillit runt omkring oss. För i dagens värld är det vad vi behöver.