Att läsa upp dikter inför publik har under en lång tid i mitt liv varit ett sådant berg. Den sociala fobin har styrt mina val när jag tackat nej till det ena uppträdandet efter det andra genom åren, fram till en dag då jag tog beslutet att ta mig ut ur detta mentala mörker en gång för alla.

Därefter har jag haft runt fyrtio uppläsningar och den sociala fobin känns numera som ett gammalt urblekt minne från en avlägsen tid.

Några dagar innan mina framträdanden på Tranås at the Fringe i helgen, uppenbarade sig en starkare ångest än vad jag känt under flera års tid som sade åt mig att ställa in allt och gå tillbaka till rädslan som jag levt med allt för länge.

Men jag hade bestämt mig. Vill man tillräckligt mycket så går det och efter mycket om och men, så vek sig den sociala fobin för det val jag tidigare hade tagit – att gå framåt, alltid framåt och inte blicka tillbaka till ångesten som sträcker ut sina armar efter en.

Båda uppträdanden gick därefter bättre än väntat och jag träffade massor av trevliga och inspirerande poeter och litteraturintresserade människor på festivalen. Så mycket hade jag missat om jag hade kapitulerat för den sociala fobin. Mitt första tack för att jag nu befinner mig på den plats jag vill vara i livet är till alla gamla människor som jag mött på ålderdomshem i Österbotten, där mina uppträdanden började.

Jag minns mina första framträdanden från slutet av förra året, då jag skakade som ett löv i en höststorm innan jag skulle läsa upp dikterna. Men jag hade bestämt mig och det fanns ingen återvändo. Om jag en gång för alla skulle bli fri från min sociala fobi, så fanns det bara en väg och den var framåt genom rädslans stjärnlösa natt. Gryningen kommer alltid tillslut och efter varje uppträdande blev jag mer trygg i det jag gjorde. Den sociala fobin började rinna av mig och glädjen över att kunna göra någonting jag velat göra så länge både för mig själv och mina medmänniskor förvandlade mig. Jag blev den orädda pojken som jag var som barn, där drömmarna gick att förverkliga och där varje utmaning var ett äventyr.

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka alla människor som jag har mött på ålderdomshem runt omkring i Österbotten. Utan er hade jag inte tagit mig dit jag är idag. Ett nytt kapitel har öppnat sina dörrar för mig i livet och jag känner en sådan tacksamhet och glädje över att vara fri från det fängelse som den sociala fobin har varit för mig.

Ett av mina mål i livet har nu blivit att hjälpa andra människor som lider av social fobi och all ångest som går hand i hand med den. Genom framtida föredrag kommer jag berätta om hur man med hjälp av poesins verktyg tillsammans med viljans kraft kan ta sig över de till synes mest omöjliga berg som står i vägen framför en.

Vi människor behöver varandra. Gamla som unga. Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi ta oss framåt oavsett vad som står i våra vägar.

Poeten Ann Jäderlund uppträder på Tranås at the Fringe. (Foto: Nicko Smith)