Det finns en liten skara poeter i Svenskfinland som sysslar med konststycket att göra hela jobbet själv med sina diktsamlingar. Kanske för att bokbranschen generellt kan vara rätt hård – speciellt mot poeter, eftersom så lite svenskspråkig lyrik ges ut i Finland. I värsta fall kan man få vänta på sin förmodliga refusering i ca ett år (vet en som varit med om det) från förlagen och bara några få redaktörer lägger ner tid på att ge någon slags feedback för allt jobb man lagt ner på sina dikter.

Att därefter ta tag i saken själv har en del fördelar (jag själv vet detta då jag gett ut sju diktsamlingar på eget förlag, men det är en annan historia) som till exempel att man kan styra hela processen själv och göra boken på sitt eget sätt. Den stora nackdelen av de nackdelar som finns med detta konststycke är dock att man ofta inte ses som en “riktig” poet av en del inom författarvärlden och media, eftersom man inte haft ett förlag som gett boken den kvalitetsstämpel som förväntas för att man ska bli godkänd av kultureliten.

Hursomhelst tycker jag att Malm har lyckats bra i alla sina tidigare diktsamlingar som jag tagit del och Skör musik för den som lärt sig lyssna är inget undantag.

Malm skriver:

“I badkappa till postlådan efter tidningen

Det är min morgonandakt med glimtar av

försommarljus, syrendoft och äppelblom

fallfrukt, lövgult och frostglimmer i gräset

månsken över taken och kyla kring bara ben

små spår som poesi i snön på trappan

för att nämna några av morgonens gåvor”

Jag läser vidare i Skör musik för den som lärt sig lyssna och får följa med diktjaget från Fjärilarnas nektarjakt över ängen till rader som handlar om att hänsynslöshet belönas i dagens samhälle och jag kan konstatera att Malms lyrik är behaglig läsning som känns hemma i hängmattan på semestern, där skogens musik passar bra som bakgrundsmusik för diktsamlingen.

Skör musik för den som lärt sig lyssna har även förgyllts med några citat från kända poeter som Gösta Ågren, Pär Lagerkvist och Tage Danielsson och bakom Malms poesi kan jag känna en sprudlande glädje över själva dikthantverket som lyser upp sidorna.

Jag kan tänka mig att en del förläggare skulle säga åt Malm att hon skulle behöva komma med någonting mer innovativt för att kunna bli utgiven på förlag, att det hon skriver om redan har gjorts flera gånger tidigare. Men för mig spelar det ingen roll för känslan som växt fram efter att ha läst ut Skör musik för den som lärt sig lyssna är ljus och stilla som en vacker försommardag. Men sånt säljer ju inte, det behövs ju drama och skandaler för att nå ut till den stora massan av läsare, som de flesta stora förlagen verkar drömma om och här fyller egenutgivare en viktig roll – att skriva poesi som uppskattas av dem som vill läsa någonting annat än sådant som är trendigt just här och nu.

Nicko Smith

Recension: Gunilla Malm; Skör musik för den som lärt sig lyssna (2024); Eget förlag; 66 s.