I den praktiska utformningen kompletterades de ändå ofta med olika omdömen om t ex fred och nedrustning eller samarbete och partnerskap. Avgörandet om den balansgången fattas dessutom i regel fortfarande av män.

Men utvecklingen står aldrig stilla. Nya tider sätter nya krav. I en slags världpolitisk premiär satsade den socialdemokratiska regeringen i Sverige 2014 på att öppna utrikespolitiken för ett feministiskt perspektiv.

Med Margot Wallström i spetsen gjordes anspråk på att även internationellt verka för jämställdhet mellan könen och motarbeta diskriminering och förtryck.

Ett motsvarande koncept med feministisk utrikespolitik passade däremot inte in i den bilden som den nya konservativa, borgerliga regeringen med SD som stödparti ville stå för. Själva begreppet ströks redan i oktober förra året ur alla officiella regeringsdokument.

Enligt nyhetsbyrån TT anser utrikesminister Tobias Billström att den etiketten “har en tendens att dölja innehållet”.

Självklarheter

En slags omstart hände däremot för ett par veckor sedan söder om Östersjön.

I Tyskland presenterade Billströms kollega Annalena Baerbock tillsammans med SPD-ministern för utveckling och ekonomiskt samarbete Svenja Schulze en egen strategi för en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik.

På ett åttio sidor långt dokument formulerades ledtrådar om hur de båda departementen framöver ska främja kvinnornas jämlikhetsintressen på sina respektive arbetsfält.

Anspråket är enligt Svenja Schulze att globalt verka för rättvisare samhällen och i det avseendet kan man inte blunda för hälften av potentialet.

”Kvinnorna måste inkluderas och adresseras”, anser hon.

”Kanske blir en del besvikna”, varnar Baerbock inför pressen i Berlin men det är ingen revolution som vi står inför utan vi ska ägna oss åt självklarheter.

Till dem räknar hon bl a att kvinnor måste medverka i utrikespolitiska beslutsprocesser och förhandlingar.

I inledningen av dokumentet “Gestalta feministisk utrikespolitik“ formuleras även löftet om genusbudgetering.

Hörnpelarna är att ca två tredjedelar av ministeriets finansiella resurcer på 7,5 miljarder euro ska användas genusmedvetet och genustransformativt.

Det förra omfattar att vid finansieringen av olika projekt ta hänsyn till kvinnornas speciella sårbarhet och risker. Det senare uppger att målsättningen även måste ses i deras jämlika deltagande.

Både Baerbock och Schulze markerar samtidigt att man tänker stå emot alla försök till att vrida utveckligen tillbaka med en ”antifeministisk pushback”.

Sexualiserat våld

En utrikespolitik med feministiska förtecken är enligt Baerbock tyvärr ingen trollformel för att försvara kvinnor inför aktuellt livshotande situationer.

Hon tänker då i första hand på konsekvenserna efter det ryska anfallskriget mot Ukraina.

Att den gröna utrikesministern stöder leveranser av även tunga vapen till Kiev är bekant. Feminism kan inte automatiskt jämställas med pacifism anser hon till tidningen Süddeutsche Zeitung.

I Ukraina följer man enligt henne en ”humanitär tradition” att försvara ett utsatt land.

Seriösa militära bedömare utgår ifrån att sexualiserat våld mot kvinnor ingår i den ryska krigsstrategin.

Det gäller att kränka och förnedra den ukrainska befolkningen.

Det tyska utrikesministeriet stöder därför ett initiativ om att utreda och dokumentera alla systematiska våldtäkter i det aktuella krigsområdet.

Som konsekvens av dessa brutaliteter har förbundsrepubliken även ansökt om att öppna en juridisk granskning av den Internationella domstolen i Haag.

Gränser och irritationer

Med hänsyn till den liberala koalitionspartnern inom den tyska regeringen gäller konceptet ”feministisk utrikespolitik” inte för hela regeringen utan endast för de två berörda departementen.

Begreppet kan vara känsligt och väcka irritationer. För den skull använde sig koalitionsavtalet mellan SPD, De gröna och FDP något distanserat av den engelska termen ”feminist foreign policy”.

En bild säger mera än tusen ord, lyder ett känt talesätt.

För nära ett år sedan besökte den gröne vicekanslern och ekonomiministern Robert Habeck arabstaten Qatar.

Anledningen var Tysklands febrila försök att ersätta bortfallna energileveranser från Ryssland med LNG-gas.

Ett särskilt uppmärksammat och omstritt symbolvärde hade sedan ett pressfoto då Habeck visades närmast underdånigt bockande inför emiren schejk Tamim bin Hamad.

Med kunskap om att Qatars kvinnor alltid behöver en manlig förmyndare så grusades den feministiska tanken tydligen sönder av ekonomiska intressen.

I veckotidningen Die Zeit hänvisas dessutom till att Baerbock vid en rad tillfällen hävdade sin solidaritet med de frihetslängtande kvinnorna i Iran. Åndå avstod hon från att brännmärka den ökända revolutionsgarden som terrororganisation.

Bakgrunden är att Tyskland inte vill riskera att stänga dörren för en tänkbar fortsättning av atomvapenavtalet med Iran.

Men även i det europeiska närområdet framstår ”feminism” som en ibland ovälkommen värdering. Man kan utgå ifrån att Annalena Baerbock knappast får gehör för den inom t ex den nationalkonservativa regeringen i Polen eller hos Viktor Orbán i Ungern.

Den tyska attityden att även globalt (återigen) verka för kvinnornas rättigheter är tveklöst hederlig och bidrar till att motsvarande värderingar kvarstår på debattagendan.

Men den har sina gränser i andra staters kulturella mönster med manlig dominans och kan även kollidera med förbundsrepublikens egna politiska eller ekonomiska intressen.

Att alltid behålla en fläckfri feministisk väst är en närmast avlägsen vision.