Om manifestationens anledning råder däremot inget tvivel. Kring årsdagen av det ryska anfallskriget mot Ukraina benämndes protesten i en radikal ordvändning som „Aufstand für Frieden“.

Som främsta initiativtagare för det s k fredsupproret stod vänsterprofilen Sahra Wagenknecht tillsammans med den i Tyskland kända feministen och publicisten Alice Schwarzer.

Själva anspråk att främja freden är tveklöst en hederlig anledning för att iscensätta ett massmöte. Frågan är dock om den påstådda goda avsikten bygger på en realpolitiskt hållbar analys?

Önsketänkande

Att ta initiativ till bildandet av en fredsrörelse borde med bakgrund till Tysklands krigiska historia egentligen välkomnas varmt.

Man kanske tänker då på förebilder som Bertha von Suttner som redan före första världskriget kämpade förgäves mot dåtidens militära rustningsivrare eller även Willy Brandt som stödde 80-talets fredsrörelse samt den dåvarande målsättningen att skapa fred och säkerhet över blockgränserna. Förhandlingar om färre vapen skulle skapa förtroendet för balanserade nedrustningsåtgärder.

En motsvarande mall söker man aktuellt förgäves i Sahra Wagenknechts och Alice Schwarzers aktioner. Det gäller både för redan tidigare i februari publicerade “Manifest för freden“ och för den senaste demonstrationen.

Deras online-upprop undertecknades av över 650 000 sympatisörer och framstår således som en allvarlig reflex på rädslan om att kriget i Ukraina kommer att eskalera med ytterligare gränsöverskridande militärt våld. Men det finns även ett seriöst och kritiskt eko med förebråelser om närmast naiva politiska fordringar.

Den värderingen gäller främst för deras krav på vapenvila och ett slut på – det tyska – militära stödet för Ukraina. Den bakomliggande tanken är att diplomatiska initiativ sedan ska öppna ett fönster för fredsförhandlingar.

Det förmodligen bästa man kan säga om Sahra Wagenknechts och Alice Schwarzers analys och omdömen är att de bygger på ett rent önsketänkande om den ryske diktatorn Putins tänkbara reaktioner.

För närvarande talar inget för att obalanserade åtgärder med färre vapen för Ukraina kunde leda till en för Kiev godtagbar fredsoption.

Motsvarande åsikter bygger snarare på en grav missbedömning.

Det finns inte heller något som indikerar att makthavarna i Kreml skulle vara beredda att slopa strategin att med militärt våld samt i skuggan av atomvapenhot göra Ukraina till en rysk lydstat enligt Belarus-modellen.

Märklig allians

”Självfallet riktas fredsappellen även till den ryske presidenten Putin”, säger Wagenknecht i Berlin för att sedan påstå att misslyckandet av ett tidigare turkiskt fredsinitiativ inte berodde på hans fel.

Tydligen har vänsterpolitikern även förlorat ett klart fokus för att avgöra vem som är offer och brottsling i det pågående krigsdramat.

Med blick på den tyska förbundsregeringen och i synnerhet den gröna utrikesministern Annalena Baerbock talar hon till och med om “våra krigshetsare“.

Inte heller smickrande för de ansvariga bakom Berlin-manifestationen är att mer eller mindre blunda för att även det högerpopulistiska AfD tilläts att närvara och föra ut vissa ryskvänliga paroller.

Vänsterpartiets viceordförande Katina Schubert ansåg i en kommentar till Süddeutsche Zeitung att uppropet passade för bildandet av en ”Querfront” som innebär att man söker anhängare tvärs över det politiska spektrumet.

Att den retoriskt högst begåvade Wagenknecht är tämligen isolerad i sitt eget parti och enligt ryktena funderar på att bilda en ny partiorganisation är en öppen hemlighet.

Ryskt misstag

Att både det s k Manifestet för fred och lördagens demonstration i viss mån speglar stämningen bland tyskarna framgår av färska opinionsmätningar.

Enligt teve-kanalen ARD:s Deutschlandtrend anser 44 procent att dagens stöd för Ukraina är passande medan 13 procent skulle öka den insatsen.

Cirka en tredjedel av de tillfrågade anser däremot att hjälpåtgärderna borde minskas.

Dessa åsikter utesluter inte att 60 procent tycker att den politiska diplomatin ska förstärkas för att lösa den krigiska konflikten.

Förbundsrepublikens parlament Bundestag sänder klara signaler. Bortsett från AfD och en del ledamöter för Die Linke är en stor majoritet inom de övriga partierna övertygade om att Ukraina måste kunna försvara sig även med hjälp av tyska vapenleveranser.

I mitten av februari hörde även den världskände tyske filosofiikonen Jürgen Habermas (93) av sig med en lång artikel i Süddeutsche Zeitung.

Han argumenterade inte mot militära stödåtgärder för det anfallna landet utan pläderade främst för förhandlingar om vapenvila och fred.

I motsats till Wagenknecht hyste han dessutom inga orealistiska fantasier.

Han är medveten om att försök att återigen mata fredsduvorna i Europa förmodligen inte kommer att rubba beslutsfattarna i Kreml.

Det aktuellt största hindret för att inleda hållbara samtal ser han i det ödesdigra ryska misstaget att officiellt ha annekterat Ukrainas östliga provinser.

Att Vladimir Putin kommer till en motsvarande insikt är dock mer än tvivelaktigt.