Bästa vänner och kamrater!

Hjärtligt välkomna till vårt seminarium om den nordiska och europeiska socialdemokratins framtid, som Helsingfors svenska arbetarförening ordnar för att uppmärksamma det faktum att vi fyller 125 år detta år.

Eller rättare sagt fyllt. Föreningens grundande möte hölls nämligen den 11 april år 1898 i den så kallade cirkusbyggnaden här i Hagnäs. Byggnaden var belägen i grannkvarteret till nuvarande Folkets hus där vi nu befinner oss. Och vår förening växte fram inom Helsingin Työväenyhdistys (Helsingfors arbetareförening), som i början av förra seklet byggde och fortfarande upprätthåller Folkets hus. Vi kan därför lugnt konstatera att mycket närmare än så kommer vi inte föreningens ursprung och rötter – både symboliskt och fysiskt – än här i Cirkussalen i Folkets hus.

“Den finlandssvenska arbetarrörelsen är världens åttonde underverk”, sade vår i särklass mest kända och inflytelserika föreningsordförande Karl-August Fagerholm en gång i tiden. För att vi överhuvudtaget finns till – som en minoritet inom den finlandssvenska minoriteten. Det har gått minst ett halvt sekel sedan Fagerholm myntade det här bevingade uttrycket, men det åttonde underverket har vägrat och vägrar fortfarande att ge upp. Vårt arbete fortsätter.

I dagens arbetarförening är vi mycket medvetna om och stolta över vår långa, färggranna och betydelsefulla historia. Jag har försökt beskriva vissa höjdpunkter och särdrag i vår historia i de två artiklar som Arbetarbladet nyligen publicerade, och som ni fått er tilldelade.

Men vi har inte samlats här idag för att blicka bakåt till gamla storhetstider.

Föreningen har försökt göra sitt bästa för att leva i nuet, att gå i bräschen för en ny och framåtriktad socialdemokrati, som svarar mot nutidens stora utmaningar i en föränderlig värld. Vi gör det utgående från vår övertygelse om att rörelsens demokratiska och socialistiska ideal, i den moderna tappning de getts i partiets nya principdeklaration från år 2020, fortfarande är en trovärdig och relevant grund för dagens reformpolitik.

Därför har vi valt att ordna ett framtidsseminarium, där socialdemokratins framtid på olika sätt och plan står i fokus.

Begreppet och konceptet den nordiska välfärdsmodellen har varit en röd tråd, ja kanske den rödaste av alla trådar, i den nordiska arbetarrörelsens identitet och profil under många decennier. Och inte utan orsak. Bygget av folkhemmet och välfärdstaten, som framskridit i lite olika takt och former i respektive nordiska länder, är det viktigaste resultatet den nordiska socialdemokratin kan redovisa för. Det här reformarbetet har oftast haft ett brett politiskt stöd i våra samhällen, men socialdemokratin har varit vägvisaren.

Helsingfors svenska arbetarförenings standar och ett par exemplar av FSD:s historik. (Foto: Simon Bergman)

Men ju närmare vi har kommit nutiden, i synnerhet på det här seklets sida, desto tydligare har det blivit att uppfattningarna om vad den nordiska välfärdsmodellen egentligen innebär har blivit allt brokigare. På det begreppsliga planet har det en längre tid funnits funnits en tudelning i välfärdsstaten å ena sidan, välfärdssamhället å den andra. Välfärdsstaten, med en betoning av det offentliga inslaget, ligger närmare arbetarrörelsens traditionella syn. Välfärdssamhället öppnar för en bredare tolkning, där de privata aktörerna och marknaden ges en större vikt. För mig är SAMAK:s välkända tredelade definition av den nordiska modellen fortfarande gångbar: ekonomisk styrning, offentlig välfärd, organiserat arbetsliv.

Men om vi ser på den dagspolitiska debatten, och nu tar jag främst fasta på läget här i Finland, så har den nordiska välfärdsmodellen i mångt och mycket blivit ett retoriskt slagträ för de flesta av våra politiska rörelser, till vänster och höger. Regeringen Orpo motiverar sin konfrontativa nedskärningspolitik med att den vill rädda välfärdssamhället. Och vi inom vänsteroppositionen kämpar mot regeringens högerpolitik med samma omvända huvudargument: Orpos regeringspolitik underminerar gravt den nordiska välfärdsmodellen.

Därtill har vi ju en längre tid fått dras med ett slags ”russinen ur bullen” syndrom, som fått en framträdande plats i högerregeringens retorik. En lång rad av de lagändringar regeringen driver på säljs åt allmänheten med argumentet: det här är inget besynnerligt, vi gör bara som Sverige och Danmark redan gjort. Alldeles oavsett ur vilken helhet de enskilda lagförslagen är plockade. Rena rama populismen, som jag ser det.

Den nordiska välfärdsmodellen har blivit föremål för en djupgående hegemonisk maktkamp. För att arbetarrörelsen ska klara sig i den maktkampen, krävs en uppdatering och ett förtydligande av vad vi idag avser med den nordiska välfärdsmodellen.

På vilka grundvärderingar och politiska principer vill vi bygga dagens nordiska välfärdsmodell, och vilka är de viktigaste minsta gemensamma nämnarna för något vi vill kalla en nordisk samhällspolitik? Och om och när vi är på det klara med detta, är vi då beredda att konstatera att resten är nationell politik i de enskilda nordiska länderna, där respektive samhällstraditioner och politiska styrkeförhållanden är riktgivande.

Under det kalla krigets årtionden och ända fram till våra dagar har Norden och vår samhällsmodell betraktats som en förebild i resten av Europa och många andra delar av världen. Men frågan är hur länge den här bilden kommer att hålla ihop? Ingenting är så osäkert som framtiden, och det gäller också den nordiska modellens globala renommé.

En sak är klar. Den uppdatering och klargörande av vår samhällsmodellsom som jag efterlyste här inom Norden är nog ett måste också för att Norden ska bestå som ett samhällsideal för yttervärlden. Men i samma andetag måste vi ju understryka, att det inte är den nordiska modellens fel att den globala utvecklingen och geopolitiken råkat in i en tilltagande negativ nedgångsspiral – i många avseenden i bjärt kontrast med våra ideal.

Med dessa tankar hälsar jag er än en gång hjärtligt välkomna till Helsingfors svenska arbetarförenings framtidsseminarium och hoppas vi får en givande diskussion om den nordiska och europeiska socialdemokratins framtid.