Den finlandssvenska arbetarrörelsen är världens åttonde underverk. För att den överhuvudtaget existerar. Så lär Karl-August Fagerholm, arbetarföreningens i särklass mest kända och inflytelserika ordförande genom tiderna (1930-45), ha sagt en gång. Det här blev också underrubriken till den antologi föreningens hittils enda kvinnliga ordförande Britta Lindblom redigerade inför 100-årsjubileet 1998. Antologin bestod av ett tjugotal personliga berättelser av dåvarande föreningsmedlemmar. Britta redigerade en uppdaterad version av antologin för 110-årsjubileet 2008.

Rolf Johansson, i tiderna en av ungdomsklubbens ”sexlingar” och författare till föreningens 90-års historik, gav ”underverket” en speciell tolkning i sitt förord till ovannämnda antologi. Arbetarföreningen har representerat en ”minoriteternas minoritet bland minoriteter”. En ideologisk minoritet bland finlandssvenskarna, en språklig minoritet inom det socialdemokratiska partiet, och en språklig-ideologisk minoritet i det finskt och borgerligt dominerade Helsingfors.

Albert Ingman var ledamot av den första enkammarlantdagen 1907-08. (Bildkälla: ABL-arkiv)

Denna minoritet kan emellertid uppvisa ett rätt så digert register av politiska framgångar. Konkreta exempel på detta är att föreningen under sin existens levererat 18 lantdags- och riksdagsmän – den första Albert Ingman 1907 och den senaste Ilkka-Christian Björklund 1987-91 – samt 22 stadsfullmäktigeledamöter, den första Anton Johansson 1901-02 och den senaste Thomas Wallgren från 2008 till dessa dagar. Och okej, 19 riksdagsmän, om vi tar med Jacob Söderman, som gjorde comeback i riksdagen 2007-2011 i Helsingfors. Han var inte medlem i föreningen då han invaldes, men har varit det i flera omgångar och är det i skrivande stund. Och om vi ännu lite tänjer på kriterierna kan vi ju nämna Ulf Sundqvist, som var en mångårig medlem i föreningen ända fram till sin död tidigare i år, men tillhörde Sibboföreningen under sin tid som riksdagsman.

Att göra arbetarföreningens långa historia kort är nära nog en omöjlig uppgift. Men för att förstå vad det ”åttonde underverket” är idag och vad det varit med om, är det värt ett försök.

De första åren

Då föreningen grundades den 11 april 1898 i cirkusbyggnaden som i tiderna fanns i det kvarter där Folkets hus/Paasitorni i Hagnäs nu ligger, skedde det inte som en blixt från klar himmel. Rötterna fanns i tvåspråkiga Helsingfors Arbetareförening (Helsingin Työväenyhdistys) som grundades 1884. HTY samlade i tiderna både arbetare och arbetsgivare ur båda språkgrupperna. Det ökade klassmedvetandet bland HTY:s arbetarmedlemmar ledde så småningom till att de borgerligt tänkande svenska medlemmarna drog sig ur och bildade en egen organisation, Arbetets Vänner, år 1891.

Gradvis stärktes tanken att de svensktalande arbetarna behöver en egen förening. Det var timmermannen Gustav Alfred Wistbacka, aktiv medlem i HTY under flera år, som under våren 1898 tillsammans med några kamrater tog initiativet till att den svenska arbetarföreningens grundande möte kom till. Redan senare under året tog föreningen initiativet till att bilda ett landsomfattande svenskt arbetarförbund. Arbetarförbundets stadgar stadfästes den 11 april 1899, och verksamheten kunde inledas på hösten. En organisatorisk kuriositet är, att arbetarföreningens egna stadgar stadfästes först 1906, fram till dess verkade föreningen ”illegalt” med hjälp av förbundets stadgar. Arbetarföreningen representerades på partiets grundande möte 1899 av dåvarande ordföranden Axel Weudel.

De två första årtiondena präglades av upp- och nedförsbackar, både vad medlemstalet och verksamheten beträffar. Vid grundandet hade föreningen ett hundratal medlemmar, Storstrejken 1905, där föreningen deltog aktivt, och de närmast påföljande åren innebar ett uppsving. År 1906 uppgick medlemstalet till 333, och i de första lantdagsvalen 1907 blev föreningens kandidat Albert Ingman invald.

Åren efter storstrejkens uppsving fram till Finlands självständighet var en politisk och organisatorisk berg- och dalbana. Den ryska övermaktens ständiga påtryckning var väl den ledande orsaken till de här årens turbulens. Föreningsordförandena kom och gick, och de starkaste namnen under den här tiden var Georg W. Johansson (i lantdagen 1908, 1916-17 och aktiv i kommunalpolitiken) och Karl Harald Wiik (medlem sedan 1901, lantdagsman 1911-1917 och Arbetarförbundets ordförande 1911-13 och 1916-17).

Ideologiskt och politiskt följde föreningen under den här tiden i stort partiets huvudlinje, den socialistiska inriktningen förstärktes i och med Forssaprogrammet 1903.

De omstörtande åren 1917-18

Finlands självständighet 1917 och det påföljande inbördeskriget är – som för hela den finländska arbetarrörelsen – den överlägset största och mest dramatiska brytningspunkten i föreningens historia.

Redan medlemsutvecklingen talar sitt entydiga och krassa språk: år 1916 247, år 1917 1379, år 1918 medlemstalet okänt, och år 1919 205 medlemmar.

Den främsta förklaringen till det skyhöga medlemstalet år 1917 var att en rad fackavdelningar anslutit sig som underavdelningar till föreningen. Det dramatiska raset under åren 1918-19 har sina givna orsaker. Efter inbördeskriget var föreningen slagen till marken. Många hade givit sig i landsflykt, framför allt till Ryssland eller Sverige. Den stora majoriteten av medlemskåren hade helt enkelt lamslagits politiskt.

Arbetarföreningen spelade ingen framstående under det röda upproret 1918. K.H. Wiik, som företrädde föreningen och förbundet i partiledningen, hade motsatt sig besluten om ett väpnat uppror. Hur många föreningsmedlemmar som var aktiva rödgardister finns det ingen tillförlitlig information om. Föreningens representanter satt med i olika uppdrag i den röda förvaltningen i Helsingfors.

Den två sidor korta verksamhetsberättelsen från 1918, skriven av t.f. sekreteraren Wilhelm Långholm, är deprimerande läsning. Berättelsen räknar lakoniskt upp föreningens materiella förluster, men konstaterar sedan att de kan möjligen ersättas, ”men den förlust föreningen lidit i det att flera av dess medlemmar fått offra sitt liv är oersättlig”. Den enda föreningsmedlemmen som berättelsen namnger är G.W. Johansson, som efter kriget begick självmord. Vi vet med säkerhet att sex föreningsmedlemmar fick sätta livet till p.g.a. kriget, men då medlemsmatrikeln försvann under kriget är den faktiska siffran okänd men antagligen klart större.

Mellankrigstiden

I retrospekt var det ett litet under hur snabbt arbetarföreningen, liksom också Arbetarförbundet, återhämtade sig efter inbördeskriget. ”Undret” var ju till stor del en följd av att den politiska demokratin – trots all turbulens efter kriget – överlevde i den unga republiken Finland. De höga medlemstalen förblev dock ett minne blott. Från år 1920 framåt till dessa dagar har medlemstalet bara tre gånger (på 1970- och 1980-talen) överskridit 100.

Ideologiskt och politiskt var emellertid de första åren efter inbördeskriget fulla av inre motsättningar mellan ideologiska socialdemokrater av olika kulör och vänstersocialister som drogs till kommunismen. Denna period beskrivs ingående i Rolf Johanssons ovannämnda historik. Slutresultatet var ändå klart, arbetarföreningen förblev en del av den socialdemokratiska rörelsen.

Under åren efter inbördeskriget växte en ny generation fram. K.H. Wiik förblev en central ”grå eminens” i föreningen, men hans plats var under hela mellankrigstiden i partiledningen och rikspolitiken, under åren 1926-1936 som partisekreterare. I arbetarföreningen var det istället Anna Wiik, född Forsström och sedan 1925 gift med K.H.Wiik, som blev en av förgrundsgestalterna under denna tid. Anna Wiik är också känd som författaren till arbetarföreningens historik om de första 25 åren, 1898-1923. Ragni Karlsson, som var sekreterare under åren 1935-45, hör vid sidan av Anna Wiik till de få kvinnorna i ledande ställning inom föreningen under dessa år.

Men de två ledande kamraterna inom arbetarföreningen under mellankrigstiden var Axel Åhlström, ordförande 1924-29, och K-A Fagerholm, ordförande från 1930 framåt enda till krigsslutet 1945. En tredje profil som slog igenom under 1930-talet var Atos Wirtanen, som satt i riksdagen från 1936 till 1947.

Gunnar Andersson var riksdagsledamot 1933-51. (Bildkälla: ABL-arkiv)

Arbetarföreningen var en viktig aktör under mellankrigstiden, listan på riksdags- och fullmäktigeleadmöter från den tiden är uppseendeväckande lång. Kan noteras att i riksdagsvalet 1936 fick Arbetarförbundet 5 invalda, varav tre från arbetarföreningen: förutom Fagerholm och Wirtanen Gunnar Andersson, som satt i riksdagen mellan 1933-51.

Arbetarföreningen fick i synnerhet under Lappo-åren på olika sätt känna av de finländska högerextremisternas angrepp. Föreningens kritiska hållning till den framväxande nazismen och fascismen var synlig i all verksamhet före krigets utbrott. Men 1930-talet skapade också grunden för det sk. rödmyllesamarbetet mellan socialdemokraterna och agrarerna/centern. Fagerholm inledde sin långa ministerkarriär som socialminister i A.K. Cajanders rödmylleregering 1937-39, den första i sitt slag.

Krigsåren

Som så många andra togs också arbetarföreningen och dess aktiva på säng när Sovjetunionens angrepp ledde till vinterkrigets utbrott. Kriget medförde ett totalt avbrott i föreningsverksamheten. Krigsslutet gav emellertid snabbt upphov till en inre splittring inom socialdemokratin, som också utsträckte sig till arbetarföreningens kärna. Föreningens majoritet med Fagerholm, Gunnar Andersson, och i detta skede också Atos Wirtanen i spetsen, försvarade den finska regeringens och partiets agerande under kriget, medan paret Wiik gick till öppen kritik, som bl.a. gick ut på att Finland (och socialdemokraterna) gjort för lite för att försöka undvika kriget.

Denna inre konflikt inom föreningen slutade med att Anna Wiik på föreningens möte den 20 oktober 1940 efter ett häftigt anförande meddelade att hon lämnade föreningen och partiet. Samma möte beslöt också utesluta K.H. Wiik ur partiet.

Anna och K.H. Wiik. (Bildkälla: ABL-arkiv)

Fortsättningskriget blev om möjligt en ännu mera komplicerad period för arbetarföreningen. Fagerholm satt med i regeringen under hela kriget och var föreningsordförande ända fram till 1945. Han höll sig till en vågmästarroll mellan regeringen och den dåvarande fredsoppositionen, som hade ett mycket starkt stöd bland arbetarföreningens aktiva. Under krigsåren ordnade föreningen flera tillställningar där den nordiska samhörigheten markerades.

En slags höjdpunkt i Fagerholms och föreningens vågmästarspel blev den Norge-afton föreningen ordnade den 3 november 1943. Temat var Norge, vårt broderland. I sitt tal på mötet kritiserade Fagerholm skarpt Hitlers framfart i Norge, vilket ledde till högljudda diplomatiska protester från Hitler-Tysklands sida. Fagerholm mötte också kritik inom regeringen för sitt agerande.

Arbetarföreningen lyckades ta sig levande genom krigsåren mycket tack vare den aktiva roll föreningens medlemmar spelade i fredsoppositionen mot slutet av kriget.

Efterkrigstiden och vägen till välfärdsstaten

Under den turbulenta tiden efter kriget verkade föreningen med hög profil både i rikspolitiken och inom partiet och Arbetarförbundet. Tre föreningsmedlemmar invaldes i riksdagen 1945 (Fagerholm, Wirtanen, G. Andersson). Henriksson efterträdde snart Fagerholm som arbetarföreningens ordförande. De inre konflikterna, med förhållandet till de nu offentligt verkande kommunisterna och folkdemokraterna som kärnfråga inom såväl föreningen som förbundet, utmynnade i Wirtanens och Ragni Karlssons utträde ur partiet 1947. I riksdagsvalet 1948 invaldes Gunnar Henriksson som ny i riksdagen och det var han som efterträdde Fagerholm som arbetarföreningens ordförande.

Gunnar Henriksson var riksdagsledamot 1948-66 och ordförande för riksdagsgruppen 1954-62. (Bildkälla: ABL-arkiv)

De påföljande tio åren fram till parftisplittringen 1957 beskrev Rolf Johansson i sin historik som en period av konsolidering för föreningen. Föreningen behöll sina tre mandat i riksdagsvalet 1951 med Bruno Sundman som ny istället för G. Andersson. Svartåbon Sundman, min far, rekryterades genast efter kriget till ombudsman och senare förbundssekreterare för Arbetarförbundet, och blev i och med flyttet till Helsingfors medlem i arbetarföreningen. Tre mandat blev det också i valet 1954 då Helsingfors skildes från Nyland och blev ett eget valdistrikt, och de sk. enmanslistorna för första gången togs i bruk. Fagerholm invaldes då från Helsingfors, Henriksson och Sundman från Nyland.

Under partisplittringen i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet krympte föreningens medlemstal till cirka 50, men förgrundsfigurerna stannade kvar inom partiet. Fagerholm och Henriksson satt i riksdagen fram till 1966. En av dem som höll föreningsskeppet flytande under de här åren var Judith Sundman, som var föreningens sekreterare från 1954 till 1972. För att göra en lång historia kort också för den här periodens del, kan man säga att Fagerholms roll under de här åren var tongivande också för föreningen.

SDP:s nya frammarsch och uppsving började med valsegern och den unika vänstermajoriteten i riksdagen 1966. För arbetarföreningen gick det inte lika bra, då det visade sig att luckan efter Fagerholm då var för stor att fylla. Föreningsordföranden Sigurd Norrmén gjorde ett gott val med knappt 4000 röster, men det räckte inte till inval. För första gången sedan 1907 var arbetarföreningen utan representant i riksdagen. I kommunalvalet 1968 invaldes dock två svenska socialdemokrater i Helsingfors.

K-A Fagerholm. Det var inte lätt att fylla luckan efter honom. (Bildkälla: ABL-arkiv)

Luckan fylldes emellertid i valet 1970 av Ralf Friberg, som sedan satt i riksdagen fram till 1979 och var föreningsordförande under 1973-80. 1960-talets vänstervåg och studentradikalismen gav en del ny vind i seglen åt föreningen. Nya aktiva medlemmar kom med i verksamheten under 1970- och ännu 1980-talet. Bokarbetaren och senare fackombudsmannen Per-Erik Johnsson efterträdde Friberg som föreningsordförande för merparten av 80-talet. I stadsfullmäktige representerades föreningen under de här årtiondena av Sigurd Norrmén och på 80-talet av Kaj Grundström.

Från sekelskiftet till nutiden

Föreningens skrivna historia slutar med 90-års historiken från 1988. Britta Lindbloms antologier från 1998 och 2008, samt den småskrift – Jämlikhet är vägen till fred – vår sekreterare sedan 2018 Peter Saramo redigerade på basen av aktiviteterna under 120-årsjubileet 2018, ger visserligen bra bilder av tidsandan och enskilda plock ur verksamheten under åren före sekelskiftet fram till nutiden.

Ilkka-Christian Björklund var socialdemokratisk riksdagsledamot 1987-91. Innan dess hade han representerat DFFF i riksdagen 1972-82. (Bildkälla: ABL-arkiv)

Föreningen har under dessa senaste årtionden varit aktiv både lokalt, inom vårt partidistrikt FSD, och inom partiet. Efter I-C Björklunds tid i riksdagen 1987-91 har föreningens egna kandidater i – riksdagsvalen stannat långt under strecket för inval. I kommunalpolitiken har läget varit bättre. Efter att Thomas Wallgren kom med i föreningen och partiet under 2000-talets senare hälft, har han suttit i stadsfullmäktige sedan år 2009. Under sin fjärde period efter valet 2021, blev han först andra ersättare, men är nu ordinarie och fullmäktigegruppens andra ordförande. Wallgren har jobbat i fullmäktige och i politiken i övrigt med en egen hög och rödgrön profil. Jag avslutade förordet till skriften ’Jämlikhet är vägen till fred’ med att Wallgren har förkroppsligat den välkända devisen tänk globalt, agera lokalt i sitt politiska arbete.

Jag skrev också att föreningens politiska arv förpliktar, men att det inte innebär att vi nöjer oss med att blicka tillbaka på gamla storhetstider. Föreningen gör sitt bästa för att leva i nuet, att gå i bräschen för en ny och framåtriktad socialdemokrati, som svarar mot nutidens stora utmaningar i en föränderlig värld.

Det var i denna anda föreningen år 2021 gjorde sin senaste framstöt när det gäller det utåtriktade politiska arbetet. FSD behövde då en ny ordförande. Vi gick in för att värva mångfaldiga ministermedarbetaren och tvåspråkiga Dimitri Qvintus till medlem i FSD via arbetarföreningen och i samma veva att kandidera för ordförandeskapet i FSD. Det gick vägen, och sedan dess har Qvintus gjort en lovande första riksdagsvalskampanj och valts till FSD:s representant i partistyrelsen. Vi hoppas förstås att det här är början på en långvarig och framgångsrik politisk bana som också bär arbetarföreningen vidare under de kommande åren.

Quo vadis HSAF ?

Med facit på hand, arbetarföreningen behöver inte skämmas för sitt bidrag till samhällsbygget och socialdemokratin under de gångna 125 åren. Men inget är så osäkert som framtiden.

Om vi blickar längre framåt i tiden kan ingen med säkerhet säga om lokala partiavdelningar av nuvarande slag är en gångbar organisationsform också på lång sikt. Det återstår att se.

Två grundförutsättningar måste emellertid uppfyllas för att politiskt arbete av den typ arbetarföreningen representerar, som en minoritet inom minoriteten, ska kunna fortleva. Den ena är att våra grundvärderingar fortfarande är relevanta och hållbara som styrmedel för politiken. Den andra att dessa värderingar attraherar ständigt nya generationer att engagera sig i politiskt arbete via socialdemokratin.

Grundvärderingarna ser jag som det säkrare kortet. Partiets nya principdeklaration från 2020 är en modern och trovärdig tappning av de demokratiska och socialistiska ideal socialdemokratin stått för under hela sin existens.

Vilken dragning dagens och kommande generationer av vänstersinnade finlandssvenskar, i detta fall i Helsingfors, känner till den socialdemokratiska rörelsen är en annan femma.

Jag betraktar mig själv som en optimistisk realist. Jag tar ingenting för givet, men ser gärna hoppfullhet också i mindre enskilda händelser. Senast greps jag av en gnutta hoppfullhet, då jag öppnade Hufvudstadsbladet den 25.9 denna höst och fick ögonen på rubriken: Tölöstuderande i stödaktion mot nedskärningar – ”SFP har inte vårt stöd till detta” . Eleverna vid Tölö gymnasium hade anslutit sig till universitetsstuderandenas protestvåg och ockuperat sin skola.

Tölö gymnasium är ju en fortsättning på gamla Svenska Normallyceum, där jag drogs med i vänsterradikalismen under slutet av 1960-talet. Jag greps alltså dels av nostalgiska känslor. Men min blygsamma hoppfullhet lekte också med tanken att tiden kanske är mogen för en ny vänstervåg bland unga finlandssvenska studeranden. Och att en del av dem hittar till socialdemokratin som kanal för sitt engagemang.

Den som lever får se.

FOLKE SUNDMAN

Ordförande för Helsingfors svenska arbetarförening

x x x

Källor och bakgrundslitteratur

Arbetarföreningens eget arkivmaterial (Arbetararkivet)

Anna Forsström, Helsingfors Svenska Arbetarförening 1898-1923; Helsingfors 1923;

Rolf Johansson, Vi bygger staden, HSAF 1898-1988, Ekenäs 1987;

Britta Lindblom (red.), Världens åttonde underverk, HSAF 100 år; Ekenäs 1998;

Britta Lindblom (red.) , HSAF 110 år; Ekenäs 2008;

Anna Bondestam – Alf-Erik Helsing, Som en stubbe i en stubbåker, Finlands Svenska Arbetarförbund 1899-1974; Vasa 1978;

Alf-Erik Helsing, Med djärva tankar, Finlandssvensk socialdemokrati 1974-2014; Helsingfors 1917;

Inger Jägerhorn, Det brinner en eld (om G.W.Johansson liv), Helsingfors 2018;

Peter Saramo (red.), Jämlikhet är vägen till fred, HSAF 120 år; Helsingfors 2019;

Anna Lindholm, Den rätta färgen, En biografi om socialisten Anna Wiik; Helsingfors 2021

Till adressen post@hsaf.fi kan man tills vidare skicka sin anmälan till HSAF:s framtidsseminarium torsdagen den 19 oktober 2023 kl 14 – 16 i Cirkussalen i Folkets Hus. OBS! Förhandsanmälan är nödvändig.