Varför inte bygga vidare på den traditionen och inbjuda en ”tung” svensk kamrat till det planerade seminariet. Vi stannade vid Stefan Löfven, tidigare partiledare och statsminister och numera ordförande för det Europeiska socialistpartiet (PES). Vi inledde sonderingarna, och relativt snabbt fick vi positivt besked: Stefan Löfven ställer upp på vårt festseminarium!

Sagt och gjort, den 19 oktober inleder Stefan Löfven till en diskussion om den nordiska och europeiska socialdemokratins framtid. Med särskilt fokus på vad den nordiska välfärdsmodellen egentligen är i dagens samhällen, och vad den kan erbjuda för ett framtida Norden och Europa. Diskussionen går vidare med en panel bestående av vår nya partisekreterare Mikkel Näkkäläjärvi , nya riksdagsledamoten och partistyrelsemedlemmen Pinja Perholehto och professor Sixten Korkman . Diskussionen sammanfattas av FSD:s ordförande och partistyrelsemedlemmen Dimitri Qvintus.

Under arbetarföreningens hela existens har den nordiska samhörigheten och identiteten alltid varit en central del vår profil. Särskilt kontakterna till de svenska kamraterna har varit centrala och aktiva och är det än idag.

Men när vi hänvisar till traditionen med svenska festtalare, vad är det fråga om rent konkret ? Här följer några axplock från tidigare HSAF-jubileer.

Per Albin Hansson erövrar Folkets Hus 1938

HSAF firade sitt fyrtionde märkesår med en kombinerad julfest och jubileumsfest den 6 januari 1938 i festsalen i Folkets hus. Det var minsann inte fråga om någon liten liten och slentrianmässig palaver. Festen beskrivs mycket träffande i Arbetarförbundets historik, En stubbe i en stubbåker:

”En händelse i förbundets liv var Helsingfors svenska arbetarförenings 40-års jubileum 1938. Det var ju förbundets äldsta förening och dess ”moderförening”. Som festtalare hade man lyckats engagera Sveriges statsminister Per Albin Hansson, och statsminister A.K. Cajander och ett antal regeringsmedlemmar såg sig föranledda att närvara. Det togs som ett tecken så gott som något på att arbetarrörelsen igen kunde börja andas fritt. Förutom Hanssons tal bestod festprogrammet av en jubileumskavalkad sammanställd av föreningens revymakargäng, dit bl.a. Anna Wiik, Anna och Henning Bondestam, Ragni Karlsson och Gudrun Mörne hörde.”

Bland talarna fanns dessutom K-A Fagerholm, K.H. Wiik och Väinö Tanner.

Arbetarbladets reportage den 7 januari 1938 om Per Albin Hanssons tal vid HSAF:s jubileumsfest. (Bildkälla: ABL-arkiv)

Arbetarbladets utförliga referat av statsminister Hanssons tal var rubricerat: Socialdemokraterna i Nordens länder förenas i en strävan att göra demokratin arbetsduglig. Det konstaterandet var på ett ödesmättat sätt av högsta vikt år 1938, men är lika högaktuellt år 2023. Den röda tråden i Hanssons uppskattade tal var en beskrivning av hur arbetarrörelsen i Norden efter årtionden av krävande kamp nått en position där den på ett avgörande sätt kan påverka och har påverkat samhällsutvecklingen.

De ovannämnda revymakarna hade dessutom skrivit ihop en hyllning till hedersgästen som framfördes på festen. Jag kan inte låta bli att här ta med första versen:

Se röde Per Albin han reste

från Stockholms kungliga stad.

Han kom till oss och han skorra

och värmen steg mången grad.

Som svenskarnas hövding han löste

om Folkhemmet som han har.

Hans avsikt, det vara att sporra

oss framåt mot sällare dar.

Tage Erlanders tur 1958

Sveriges statsminister och partiledaren Tage Erlander var huvudgäst både på HSAF:s 60-års fest den 18 april 1958, återigen i Folkets Hus festsal, och på FSA:s förbundskongress följande dag, också den i Folkets hus. Det var svåra tider för den finländska och finlandssvenska socialdemokratin p.g.a. partisplittringen som accelererade 1957.

Arbetarbladets reportage den 18 april 1958 om HSAF:s sextioårsfest och statsminister Tage Erlanders närvaro vid festen. (Bildkälla: ABL-arkiv)

Arbetarbladet rubricerade sitt reportage från 60-års festen med stora ord: Helsingfors svenska arbetarförening jubilerade med ståtlig, vacker, värdig sextioårsfest. Om publiken vid festen 20 år tidigare beskrevs som ”tusenhövdad” , var uppslutningen synnerligen respektabel också den här gången . Kulturprogrammet var digert: körsång av Helsingfors Svenska Arbetarsångkör (grundad av föreningen första gången 1910, men med en mycket självständig verksamhet), sång av Maynie Sirén och Anna Bondestams ”bilderbok” Arbetsliv i dikt och ton. Förutom Erlander talade K-A Fagerholm, partiordförande Väinö Tanner och föreningens ordförande Viking Andersson.

Erlander hade redan tolv år på nacken som statsminister när han kom till Helsingfors 1958. Han var cirka halvvägs på sin rekordlånga bana som statsminister (han avgick 1969). Det svenska folkhemsbygget hade redan kommit långt på vägen, och det var dessa framgångar och förestående utmaningar som Erlander fokuserade på i sitt festtal. Arbetarbladets rubrik för referatet av Erlanders tal var: Svensk socialdemokrati vill avskaffa klassklyftan som uppstår vid pensionsåldern.

Men talet innehöll också en i retrospekt högintressant ock visionär internationell del.

”Det har ljusnat för möjligheten att inom en inte avlägsen framtid nå fram till en internationell överenskommelse om ett slut på kärnvapenproven förenad med en internationell kontroll av att överenskommelsen efterleves”, sa Erlander. Talet innehöll ett längre avsnitt om vikten av att förhindra spridningen av kärnvapen till andra och mindre länder än de dåvarande kärnvapenmakterna. Samtidigt underströk han betydelsen av att upprätthålla ett trovärdigt nationellt militärförsvar också i mindre nationer. I praktiken blev ju ”en inte avlägsen framtid” verklighet 1968 i och med Ickespridningsavtalet om kärnvapen (NPT) , och förbudet mot kärnvapenprov (CTBT) blev klart i FN år 1996. Alltså det avtal som Putins regim nu har hotat med att återta sin ratificering av, som ett motdrag till att USA endast har godkänt men inte ratificerat avtalet.

Tala om historiens långa vågor…

Erlander tillbaka år 1973

Då föreningen fyllde 75 år 1973 var riksdagsmannen Ralf Friberg nyvald ordförande efter att ha besegrat de radikala studentmedlemmarnas kandidat Peter J. Boldt i en omröstning. 60-talsradikalismen hade satt sina spår också i arbetarföreningen.

75-årsjubileet ordnades i Arbis, i det svenska arbetarinstitutets festsal, den 14 oktober 1973. Arbis kom till under förra seklets början till stor del genom ett initiativ av G.W. Johansson, en av arbetarföreningens dåvarande ledargestalter. M.a.o. en synnerligen lämplig festplats. Enligt Arbetarbladets reportage var festsalen i Arbis ”i det närmaste fullsatt”. Veteranerna hedrades, bland dem också Atos Wirtanen som redan tidigare kommit tillbaka till socialdemokratin.

Denna gång var Tage Erlander redan en högt uppskattad partiveteran. Olof Palme hade övertagit uppdraget som partiledare och statsminister år 1969.

Förutom Erlander fanns Ralf Friberg och K-A Fagerholm på talarlistan. För kulturprogrammet stod musikern Henrik Cronström och skådespelaren Nils Brandt. Dessutom ingick en konstutställning av tidigare föreningsordföranden och konstnären Viking Anderssons målningar.

Arbetarbladets reportage den 15 oktober 1973 om HSAF:s 75-årsfest och Tage Erlanders samt Ralf Fribergs tal där. (Bildkälla: ABL-arkiv)

Först nu kan vi nå den ekonomiska makten, rubricerade Arbetarbladet Erlanders festtal.

”När vi står inför de nya välfärdsproblemen, problem som den hotande energikrisen och nedsmutsningen av vår miljö, framstår det som något alltmer självklart att samhället måste leda produktionen, ha kontroll över den”, sa Erlander. Han framhöll också att detta inte nödvändigtvis behöver ske i konflikt med näringslivet. Tvärtom, det krävs samarbete både internationellt och inom nationerna, slog Erlander fast.

Det här beskrev tidsandan. I Sverige gick debatten om ekonomisk demokrati hög på 70-talet bl.a. omkring Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder.

Också den här gången innehöll Erlanders tal ett internationellt avsnitt.

”Det som hänt i Chile påminner om händelserna i 30-talets Tyskland”, konstaterade Erlander. Han talade för internationell solidaritet och för små staters möjligheter att påverka. ”Det är vår plikt att ta en klar ståndpunkt. När vi talar rent ut ger vi ofta uttryck för miljoner förtrycktas uppfattning. Och trots allt har det visat sig att större makter noterar vad vi har sagt, speciellt om de inte tycker om det”. Här gick Erlander indirekt i bräschen för det nya och rättframma sätt att göra politik som hans efterträdare Olof Palme introducerat. Värt att notera att besöket i Helsingfors skedde bara en dryg månad efter nyfascisternas statskupp i Chile som ledde till Salvador Allendes fall.

I sitt tal var Fagerholm särskilt inne på arbetarföreningens roll inom partiet och i rikspolitiken. Arbetarföreningen gjorde sig som partiavdelning känd för sin frispråkighet, den var kanske självständigare än de finska partiavdelningarna, konstaterade Fagerholm.

Han gjorde också betraktelsen, att akademiker och studeranden av och till under årtiondenas lopp sökt sig till föreningen men ofta hade deltagandet blivit kortvarigt. Som ett exempel på det motsatta nämnde han intressant nog K.H. Wiik: Han var en av dem som var villiga att ”bära vatten och ved för idéerna” . KAF talade i positiva ordalag om Wiiks mångsidiga och långa bana inom rörelsen. En upprättelse för att deras vägar skildes 1940, då föreningen under Fagerholms ledning uteslöt Wiik ur partiet?

”Nu har studenterna igen sökt sig till arbetarföreningarna och har gjort det med socialistiska mål för ögonen. Också om man har intrycket att de teoretiserar väl mycket, utan att kanske vara på det klara med vart de egentligen vill, bör vi komma ihåg att en ’förnuftig’ ungdom som inte är radikal är tråkig”, var Fagerholms avslutande replik om studentaktivismen.

Här kan undertecknad, som var en av den generationens socialistiska studeranden KAF hänvisade till, i efterskott bara konstatera, att Fagerholms välvilliga inställning – i likhet med Rafael Paasios i partiledningen – förstärkte motivationen att fortsätta arbetet inom rörelsen, trots att meningsskiljaktigheter rådde om mångt och mycket.

Ingvar Carlsson med i Gamla Studenthuset 1988

90-årsjubileet ordnades på Gamla Studenthuset den 9 januari 1988. Per-Erik Johnsson var då föreningens ordförande och Ilkka-Christian Björklund var föreningens nyblivna riksdagsman.

Statsminister Ingvar Carlsson, fru Tellervo Koivisto och HSAF:s ordförande Per-Erik Johnsson vid festmiddagens honnörsbord år 1988. I förgrunden president Koivisto och fru Carlsson. (Bildkälla: ABL-arkiv)

Festtalare var den här gången Ingvar Carlsson, som efter mordet på Olof Palme blev ny partiledare och statsminister. Johnsson, Björklund, och Friberg stod för talen från föreningens sida. Arbetarbladet beskrev publiken som ”månghövdad”, utan att nämna siffror.

Förutom de politiska talen innehöll programmet ett enastående kulturinslag. Lilla Teaterns skådespelargrupp med Birgitta Ulfsson, Lasse Pöysti och Elina Salo i spetsen, och i Vivica Bandlers regi, framförde minipjäsen Familjen Brink i Rödbergen.

Carlsson inledde med att minnas att han vid tiden för 75-årsjubileet verkade som Tage Erlanders talskrivare, och hade säkert haft ett och annat att göra med Erlanders tal på det jubileet.

Carlssons eget tal höll sig också dels till den ekonomiska och övriga samhällspolitiken, dels till bl.a. kärnvapennedrustningen.

”Vi vill gå en annan väg än nyliberalerna, vilkas övertro på marknadskrafterna framtonat konflikterna i samhället och lämnat stora grupper åt sitt öde”, fastslog Carlsson. Socialdemokraterna tror att grundtryggheten och den sociala välfärden kan utgöra en dynamisk och göra mänskor positivt inställda till förändringar. Fruktan är en dålig drivkraft, påpekade Carlsson.

Lätt att konstatera att dessa tankar fortfarande är lika aktuella både i Sverige och i Finland.

I den internationella delen av sitt anförande talade Carlsson varmt för förslagen om en kärnvapenfri zon i Norden.

Kärnvapenavtalet mellan USA och Sovjet är positivt, men det är också en framgång för dem som i åratal krävt stopp för upprustningen. Freden och säkerheten är inte några kärnvapenstaters ensamrätt, resonerade Carlsson. Skapandet av en kärnvapenfri zon i Norden kunde vara en del av en process mot ökat förtroende och fortsatt nedrustning. Det kan ta tid men jag är optimistisk om möjligheterna att nå målet, var Carlssons framtidsvision.

Här tvingas vi konstatera att den visionen blev överkörd av den globala politiska verkligheten under de påföljande trettiofem åren. Men å andra sidan är behovet av en förstärkt nedrustning och kontroll av kärnvapnen minst lika akut som tidigare. 1980-talets nordiska zondebatt är historia, men också nu borde de nordiska länderna samla sig till en aktiv gemensam politik för kärnvapennedrustning, både inom och utanför Nato.

Ulf Sundqvist, Kaj Bärlund, Ingvar Carlsson och Per-Erik Johnsson firar HSAF 90 år på Gamla studenthuset 1988. (Bildkälla:ABL-arkiv)

Rolf Johansson som bevakade festen för Arbetarbladets räkning, hade hittat en intressant deltagare i publiken, nämligen akademikern Georg Henrik von Wright. Som svar på Johanssons fråga varför han kommit till festen, sa von Wright att Ingvar Carlsson intresserade men också de prominenta kulturinslagen.

”Dessutom har jag alltid haft en klockarkärlek till arbetarrörelsen. En av mina släktingar, Viktor Julius von Wright, grundade ju landets första arbetarförening, Helsingfors Arbetareförening (HTY 1884)”, underströk von Wright för Abl.

I övrigt var von Wright särskilt imponerad av I-C Björklunds tal. I-C tog i sitt anförande upp arbetarrörelsens roll i välfärdssamhället. Rörelsen har alltför länge varit paralyserad inför den pågående utvecklingen, var Björklunds tes. Men finns det vilja till förändring, finns också en möjlighet att återta initiativet, resonerade Björklund.

”Välfärdsstaten, som var det ursprungliga målet, har långt verkställts. Vilken blir socialdemokratins roll i framtiden” , frågade von Wright. 35 år senare vet vi åtminstone vad som hänt. Men i uppdaterad form är både Björklunds och von Wrights frågeställningar relevanta när vi på föreningens seminarium igen ska diskutera socialdemokratins framtid.

Två slutklämmar

Mot den ovan beskrivna bakgrunden med våra ledande svenska kamraters bidrag till arbetarföreningens historia, väntar vi förstås nu med växande intresse på vad Stefan Löfven den 19 oktober kommer att bidra till den här traditionen. Och särskilt hur Löfven – 35 år senare – besvarar von Wrights fråga om socialdemokratins framtid. Det är också intressant hur det historiska perspektivets röda tråd har varit närvarande under alla dessa tider: försvaret av den politiska demokratin, kampen för en fördjupad ekonomisk demokrati, och arbetet för internationell solidaritet och fred.

Stefan Löfven håller jultal i Visby 2019. Den 19 oktober 2023 kommer han till Helsingfors för att fira HSAF 125 år. (Bildkälla: Wille Öhgren/Wikimedia Common)

En andra avslutande kommentar till den här tudelade artikeln om HSAF:s historia är – föga överraskande – att det är ett namn som tydligast står ut i den här sammanfattningen, nämligen K-A Fagerholm. Därför är det här på sin plats att påminna om, att på föreningens 120-års jubileumsseminarium med just Fagerholm som tema, gjorde Ulf Sundqvist förslaget att det är dags att få till stånd en ordentlig politisk biografi om K-A Fagerholms livsverk.

Nu har vi kommit så långt att det initiativ Sundqvist tog som ordförande för Understödsföreningen för arbetartradition i Svenskfinland, med stöd av arbetarföreningen, kan bli verklighet. Understödsföreningen har ingått et avtal med dr Aapo Roselius om forsknings- och skrivarbetet, och arbetet med finansieringen av projektet har kommit en bra bit på vägen. Om allt går enligt planerna, kan Roselius inleda sitt arbete under vårvintern 2024.

Arbetarföreningens politiska arv lever vidare.

FOLKE SUNDMAN

Ordförande för Helsingfors svenska arbetarförening

Källor

Förutom de källor som listades i den föregående artikeln i Arbetarbladet, publicerad 7.10.2023 har följandet nummer av Arbetarbladet brukats:

• 7.1.1938
• 18.4.1958
• 15.10.1973
• 11.1.1988.

Till adressen post@hsaf.fi kan man tills vidare skicka sin anmälan till HSAF:s framtidsseminarium torsdagen den 19 oktober 2023 kl 14 – 16 i Cirkussalen i Folkets Hus. OBS! Förhandsanmälan är nödvändig.