“Är det vi som skapar fördomar eller skapar de oss?”

På eftermiddagen deltar jag i en workshop, arrangerad av Feministiskt initiativ. I centrum står “Röster från förorten”. De där som Wille Rydman – och så många av hans ideologiska fränder, i både Sverige och Finland – aldrig tycks ha hört.

Det är inte så märkligt. Enligt en rapport från Mediehuset Fanzingo handlar 86 procent av den svenska nyhetsrapporteringen om förorten om gängkriminella. Om en promille av människorna ute i förorterna, ett par stycken per förort. De flesta som överhuvudtaget kommer till tals i media är vita och män.

I Fi:s panel är fokuset ett annat. Här får några representanter för de organisationer som verkar ute i förorterna själva komma till tals. Det är inte ofta. Som en av panelisterna uttrycker det nappar medierna sällan på pressmeddelanden om det fina som görs i förorterna – men så fort det sker en skjutning är hundra journalister på plats, eller hör av sig för kommentarer.

Frustrationen i rummet är påtaglig, men stämningen inspirerad. Det berättas om arbete för ungdomar och våldsutsatta kvinnor, om sysselsättning och kulturprojekt. Erfarenheter delas och diskuteras i små grupper. Jag inspireras bland annat av Shivaani Muthulingam, 16, från Fanzingo och ungdomsfullmäktige i Botkyrka, som bland annat kläcker citatet ovan.

Workshopen avslutas med en aktion mot gängkriminaliteten, initierad av Dimitris Constantinou från Team Storebror, en organisation som räddar unga från kriminaliteten. Nävar och öppna handflator höjs med slagordet “Ja till positiva förebilder – nej till gängkulturen!”

Motståndet och engagemanget, viljan att arbeta för ett bättre (lokal)samhälle, känns inspirerande. Jag tänker tillbaka på morgonens panelsamtal och tänker att det kanske är underifrån som motståndet måste byggas.

Ett sista fönster

Under dagen hinner jag lyssna på ytterligare ett, eller egentligen flera, vittnesmål från en annan bortglömd och ofta missförstådd del av Sverige. Den fackliga tankesmedjan Arena Idé presenterar boken “Livet som pågår här – samtal om klimatet och omställningen”.

Marika Palmér Rivera från LO har, tillsammans med tankesmedjans chef Lisa Pelling, knackat dörr i fyra eftersatta landsbygdskommuner. Arbetet har resulterat i över 200 intervjuer. Målet har varit att prata med och inte om människor på landsbygden. Om vad som gör dem oroliga, upprörda eller hoppfulla – och om vad som krävs för att de ska uppfatta klimatomställningen som rättvis.

Slutsatsen är att klimatförändringen är närvarande i människors liv och tankar. Många känner oro, ansvar eller till och med skam. Men den lokala politiska diskussionen, eller det politiska ansvarsutkrävandet, lyser ofta med sin frånvaro. Många vill delta i omställningsarbetet – men känner inte att de har möjlighet, eller råd. Att välfärden och infrastrukturen samtidigt förfaller, medan allt fler människor lämnar orten, bidrar inte direkt till känslan av att en omställning är möjlig. För vissa blir klimatskepticismen lättare att hantera.

Enligt Palmér Rivera finns det nu ett fönster, där människor fortfarande orkar bry sig och vill delta i klimatomställningen – bara den är rättvis. Inte minst i lokalsamhällen på landsbygden finns mycket kraft som ännu inte har mobiliserats. Många vill ännu tro på en bättre framtid. Rubriken för samtalet är ett citat ur boken: “Jag tror på Långsele”.

Under diskussionen instämmer Per-Olof Sjöö från GS-facket – “ett utpräglat landsbygdsförbund” – med bilden som boken ger. Att landsbygdsbefolkningen inte vill ställa om eller bryr sig om klimatförändringen är en myt, många brinner tvärtom för den lokala miljön. Men omställningen måste vara rättvis. Först kommer välfärden, sedan kommer moralen?

Vi har råd

Men när välfärden inte längre finns då?

Mot slutet av årets Socialistiskt forum fyller en annan facklig tankesmedja den stora Zätasalen. Det är tankesmedjan Katalys som presenterar den färska boken Konsten att avveckla en välfärdsstat.

Författarna, Katalys Niklas Altermark och Åsa Plesner från tankesmedjan Balans, skildrar det “åtstramningspolitiska kretslopp” som valperiod efter valperiod urvattnar välfärden – utan att någon går till val på det.

Boken lär ligga till grund för många och viktiga diskussioner och studiecirklar, både nu och framöver. Budskapet är att vi fortsättningsvis har råd med välfärd – om vi vill och är beredda att arbeta för det.

Jag tänker tillbaka på dagens första paneldiskussion, där Gurgîn Bakircioglu (fritt citerat) beskrev det som att “fascism byggs i ruinerna av ett nedmonterat samhälle”. Ska ett motstånd kunna organiseras – mot Tidö, Orpo-Purra och andra högerradikala krafter i våra samhällen – måste vänstern kunna visa på en annan väg. En där vi inte köper in oss på högerns premisser och världsbild, varken vad gäller ekonomi eller människosyn. En där vi fortfarande har råd med välfärden och med varandra, också i förorterna och på landsbygden.

Den påminnelsen tar jag med mig hem över Östersjön, från årets Socialistiskt forum. Först kommer välfärden, sen kommer moralen. Och sen kommer kanske motståndet.