Tidö, Tidö, Ti-dö. När den breda svenska vänstern samlas för att diskutera tidens stora kriser hänger de borgerliga orosmolnen tungt över diskussionerna. Men genom sprickorna skiner fortfarande lite hopp.

Det är nu drygt två år sedan den svenska riksdagshögern – minus Centerpartiet – kom ut från Tidö slott med en ny överenskommelse. Lika länge har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna styrt Sverige, med Sverigedemokraternas stöd och politik. Både regeringsunderlaget och politiken känns olycksbådande bekant.

Med under två år till nästa riksdagsval, planerat till september 2026, åker jag över till Stockholm för att ta tempen på motståndet. På ABF-huset ordnas Socialistiskt Forum. Här samlas den svenska vänstern årligen, sedan över 20 år tillbaka, för att vrida och vända på samtidens politiska frågor och problem.

Här deltar också socialdemokratiska organisationer. Uppfriskande, i tider då det tydligen “inte finns några socialister” i vår egen riksdagssal.

Sveriges sak är vår

Redan när jag glider in, strax före nio på morgonen, är huset fullt av aktivitet. Bland bokborden på entréplan trängs förlag och föreningar, tidningar och tankesmedjor. Det är en brokig skara. Syndikalister och socialdemokrater, kulturföreningar och fredsförbund, fackliga företrädare och republikaner.

Stämningen är hög och det blir bra diskussioner vid flera bord. Med tanke på min redan överfyllda väska är det kanske lika bra att de flesta bara tycks acceptera betalning genom den svenska betaltjänsten Swish.

Jag tecknar i alla fall en prenumeration på nättidningen Rörelsen, som snabbt har växt till Sveriges viktigaste plattform för socialdemokratisk idédebatt. På köpet får jag ett exemplar av redaktören Peter Gustavssons senaste bok Angreppet – Så urholkar Tidöregeringen vår demokrati. Lite senare, mellan två panelsamtal, hinner jag lyssna en stund då han presenterar boken för en fullsatt sal.

Budskapet är mörkt. Tidöregeringen slaktar i kulturen, slopar föreningsstöd och inskränker fackets verksamhet. Public service begränsas och tidningar tvingas lägga ner. De kritiska och fria rösterna blir allt färre och tystare.

För varken första eller sista gången under dagen känns likheterna med Finland skrämmande påtagliga. Regeringen Orpo släpar ett år efter Regeringen Kristersson, men intentionerna och riktningen tycks vara de samma. Är Sveriges väg vår?

En ny folkrörelse?

Jag inleder dagen tillsammans med Vänsterpartiet i Stockholm, som ordnar ett panelsamtal under den passande rubriken “Tidö havererar – vi organiserar”. Ju längre dagen går inser jag att det kunde vara underrubriken för hela evenemanget. Nu nöjer man sig istället med det kärnfulla “KRIS & HOPP”.

Lova Marcusdotter från Vänsterns Studentförening leder en diskussion mellan riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas och opinionsbildaren Gurgîn Bakircioglu. Tidöpartierna får givetvis sin släng av sleven – men inte heller Socialdemokraterna kommer undan. Panelisterna enas om att ren regeringskritik inte duger, vänstern måste också kunna erbjuda ett eget alternativ. Och då måste sossarna vara med på tåget. Att följa Tidöregeringen i kriminal- och migrationsfrågor duger inte.

Marcusdotter slänger fram frågan hur vänstern kunde få Socialdemokraterna att återvända till sina rötter. Svaret tycks ligga hos gräsrötterna. Delgado Varas talar varmt för att bygga motståndet underifrån, genom det lokala engagemanget. Där, till exempel i fack- och förortsföreningar, finns både viktiga väljare och påtryckningsmedel. Men då måste också det lokala engagemanget väckas och mobiliseras. Politiken måste lyftas in i vardagen, tillåtas handla om de saker som direkt berör människors liv och livskvalitet. Som exempel lyfts gratis kollektivtrafik och sänkta boendekostnader fram.

Under ett senare program påminner Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ida Gabrielsson om Bertolt Brechts bevingade ord: “Först kommer brödet – sen kommer moralen”. Kanske ligger det fortfarande något i dem.