Mörtlund debuterade som författare 1986 tillsammans med Monica Johansson med barnboken Moron, moron ostaks poron, insamlade ramsor, lekar, sånger, sagor och gåtor på meänkieli.

Genom springorna ser jag stjärnorna, stigarna över himlavalvet är ett urval av Mörtlunds tidigare diktsamlingar (Den första utgiven på Ord & Visor förlag och resten av diktsamlingarna på Black Island Books) – Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar (2001), Mörtlunds Mona (2009), Morgonnatt (2014) och Vid fjärden (2022). Samtliga diktsamlingar är översatta till finska, debutdiktsamlingen av Anneli Mäkinen och Claire B. Kaustell och de två senaste samlingarna av Irene Piippola.

Jag måste säga att jag verkligen uppskattar Mörtlunds vardagsdoftande poesi som inspirerar. Det finns både hjärta och hjärna bakom hennes dikter som får mig att vilja fortsätta läsa sida efter sida i Genom springorna ser jag stjärnorna, stigarna över himlavalvet som också innehåller två längre, inte tidigare publicerade dikter. En annan viktig detalj är att själva bokomslaget är väldigt skymningsvackert och ger helhetsupplevelsen av diktsamlingen ett extra plus.

Upplägget i denna diktsamling är i kronologisk ordning. Först bjuds jag som läsare på ett urval av dikter från debutdiktsamlingen Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar, där det äldre diktjaget minns tider från förr i samklang med en poetisk barndomsblick. Det är en rå verklighet som målas upp. där bland annat det gamla landskapet i norr blir påtvingat någonting nytt. Mörtlund skriver:

”Bort med namnen, bort med sånger

Bort med dikter, bort med orden”

Och det gör faktiskt riktigt ont i mitt inre över att inse hur mänskligheten i sin brutalitet genom åren rivit ner och förstört saker som inte passat in i tidens ramar, enligt samhällets utveckling. Mörtlund fångar detta på ett brutalt sätt som egentligen inte går att fånga på något annat sätt om det ska tas på allvar. I en dikt lite längre fram i boken läser jag:

”En gång hade vi ett språk

Vi hade härbren och rior och lador

båtar och mjärden, förkläden och bröd

Vi hade nåjder och skyddsandar

En gång hade vi ett språk

I språkets famn föddes vi,

levde vi och dog vi”

På något sätt känns det som att det finns kvar en bit av mitt själsliga ursprung i det som Mörtlund skriver om. En värld som tynar bort allt mer i vårt materialistiska samhälle, men som vägrar dö bort inuti och därför tilltalar denna diktsamling mig väldigt mycket att läsa.

Mona Mörtlund under Poesi i parken 2023. (Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia Commons)

Mörtlunds poesi känns som att resa till en fridlyst och vacker plats som lyriken vägrar släppa taget om.

Jag fortsätter läsa och i bokens andra del får jag ta del av dikter från diktsamlingen Mörtlunds Mona, där diktjaget är skrivet sett utifrån barnets ögon. Det första intrycket jag får från dikterna är hur annorlunda tiden var från förr till nuet. Inga mobiltelefoner eller sociala medier, inte alls samma materialistiska stress och konsumtionshets. En stillhet breder ut sig över sidorna som jag tacksamt tar emot och det är ett känsligt diktjag som skriver om cykelturer på somrarna till farmor där det serveras mjukt bröd med mycket smör och om moster Sigrids blomsteraffär och de underbara rosorna däri.

Det finns även återblickar som inte är lika rosenröda i utdraget från Mörtlunds Mona. Bland annat rader om en uppväxt i en strikt kristen miljö, där hot om eviga helveteseldar tycks vara på tapeten. Mörtlund skriver:

”Det otäckaste ordet av alla är avfälling

En som har varit med

men bestämt sig för att ställa sig utanför

För henne finns inget hopp, ingen nåd,

bara avgrunden väntar”

Efter att ha läst ungefär halvvägs i bokens ca 200+ sidor så bjuder Genom springorna ser jag stjärnorna, stigarna över himlavalvet på utvalda dikter från de två senare diktsamlingarna som fortsätter att berätta om ett landskap som splittras och nya tider som kommer och går och trampar ner det som en gång var. Mörtlund skriver:

”Vi talar olika språk nu,

lyssnar utan att förstå,

ser utan att inse

Och sedan

Den stora tystnaden”

Och det är just en sådan tystnad jag känner inuti efter att ha läst ut Genom springorna ser jag stjärnorna, stigarna över himlavalvet som avslutas med de längre nyskrivna dikterna Staden och Älven som känns som en naturlig fortsättning på Mörtlunds skrivande.

Recension: Mona Mörtlund, Genom springorna ser jag stjärnorna, stigarna över himlavalvet (2024); Black Island Books; 206 s.