December står för dörren och listan på vad man borde hinna med är lång. För december är inte bara en vanlig vintermånad; det är även julens månad – en månad då konsumtion och stress förenas för att bidra till absolut julglädje.

Jag minns mina barndoms jular med glädje, samtidigt som en gnutta oro lurar i bakgrunden. Som alla andra barn väntade jag ivrigt på julafton och att äntligen få se om jag fick leksaken jag hade önskat mig. Men jag minns också hur mamma febrilt städade hemmet, tog fram lådvis med julpynt och paketerade julklappar (som hon trodde att hon lyckats gömma för mig och mina syskon, men det hade hon inte). Då julafton väl närmade sig var det dags för julmaten. På vårt julbord fanns det flera olika typer av skinka och sill, lutfisk med tillbehör, de typiska lådorna med kålrot, morot och potatis, sallader, köttbullar, prinskorv och så vidare. Det var härligt att få gå till ett så välfyllt julbord, samtidigt som jag också märkte hur stressad min mamma var. I hennes ögon behövde julbordet vara fyllt till bredden. Det var det hon växt upp med, och det var så det skulle fortsätta vara – även för mitt vuxna jag.

Då jag flyttade hemifrån var det viktigt för mig att skaffa eget julpynt. På den tiden var det modernt att ha en svart julgran, vilket jag självklart införskaffade – om en en liten sådan. Jag köpte också julpynt i silver, ljusstakar, svarta julstjärnor att hänga i fönstren samt en och annan tomte. För varje år som gick blev jag mer och mer medveten om hur stressad jag blev av alla dessa julförberedelser, förberedelser som jag egentligen inte brydde mig särskilt mycket om. Julen, som hade varit en av mina favorithögtider, hade sakta men säkert börjat suga musten ur mig. Så varför fortsatte jag att pina mig?

På sociala medier ser jag nu som då texter om att forskning visar på att de som börjar julpynta tidigt är lyckligare. Och kanske det stämmer det. För många av oss är det dock svårt att känna julglädje under en period då man matas med info om allt man borde göra, borde hinna med, borde köpa, borde tillaga, alla presenter man borde ge och så vidare. Denna press blev, för mig, tydligare då jag blev förälder. Jag vill ju ge min dotter den bästa möjliga julupplevelsen, vilket resulterar i att jag följer i min mammas stressade fotspår. Men vad är det egentligen som man vinner på att försöka uppnå en perfekt julafton, om det enda det resulterar i är att man blir överväldigad av måsten?

Om jag som vuxen skulle skriva en önskelista till tomten, skulle jag i år önska julefrid. Men eftersom jag tyvärr inte längre tror på tomten, så är det upp till mig själv att få denna önskan att gå i uppfyllelse istället. Denna jul lovar jag därför mig själv att istället för att fokusera på hur julen borde vara, helt enkelt ta julen som den kommer och släppa på kontrollen. I år är det den verkliga julglädjen som står i fokus. Är du med mig?