Ron DeSantis nationella politiska karriär kom i gång på allvar under sommaren 2020. Då han med knapp marginal valdes till guvernör i Florida 2018 var han nationellt mest känd som en lojal Trumpanhängare, men då Florida i april 2020 blev den första delstaten i USA att börja avveckla alla pandemirestriktioner började han väcka uppmärksamhet på egna villkor.

DeSantis blev en slags ledstjärna för den växande republikanska antilockdown- och senare antivaccinrörelsen. Efter presidentvalet 2020 befann sig Donald Trump dessutom i ett slags temporär politisk exil efter stormningen av Kapitolium och de kaotiska försöken till valfusk.

Då DeSantis nationella profil växte började han i mångas ögon, säkert även sina egna, verka som det logiska alternativet att ta över partiets fana och utmana Joe Biden 2024. Samtidigt inledde han under stor nationell mediebevakning ett högerkonservativt korståg i Florida, riktat mot transpersoner, utbildningsinstitutioner, storföretaget Disney (som han bland annat anklagade för att sprida HBTQ+-propaganda) och allt annat som i den amerikanska extremhögerns ögon kan kategoriseras som ”woke” eller progressivt. Transpersoners rättigheter har kringskurits hårt, aborträtten begränsats drastiskt och skolor och universitet har tvingats tömma sina bibliotek efter att en lag som förbjuder dem från att undervisa om t.ex. rasism på ett ”skuldbeläggande” sätt trädde i kraft.

DeSantis offentliggjorde till slut sin kandidatur med stor fanfar (och ännu större tekniska problem) i maj i år, men efter en katastrofal kampanjsommar har han sett sin stjärna dala, och opinionssiffrorna med den. Nationellt har han gått från trettio till tretton procent sedan april, och ligger nu betydligt närmare resten av utmanarna än Trump, som har bibehållit en klar ledarposition. I den viktiga delstaten Iowa, först i ordningen att ordna nomineringsmöte, befinner han sig nog enligt de senaste opinionsmätningarna på andraplats, men Trump håller med nästan med nästan 50% en klar förstaplats mot DeSantis 17%. I strategiskt viktiga New Hampshire befinner sig DeSantis för tillfället på tredje plats, bakom Trump och Nikki Haley, Trumps tidigare FN-ambassadör.

Ron DeSantis ser än en gång ut att bevisa att popularitet som delstatspolitiker ofta inte räcker för att slå igenom hos den nationella väljarkåren. Man kan lätt dra paralleller till t. ex Rudy Giulianis kampanj 2008, där inte ens den överväldigande popularitet den f.d. New York-borgmästaren njöt av tack vare sin roll efter elfte september-attackerna 2001 räckte till, och han trots goda tidiga siffror kollapsade totalt i delstatsvalen (Giuliani har senare blivit känd som Trumplojalist, och sitter nu själv på de anklagades bänk som en del av den juridiska processen kring valet 2020).

Också en av DeSantis föregångare på guvernörsposten i hemstaten, Jeb Bush, gick från ledarposition i mätningarna till ett förödmjukande nederlag i kampanjen 2016, långt på grund av den hänsynslösa, mobbningsaktiga kritik han utsattes för av Trump. Också DeSantis har fått många pikar av Trump, men hans problem som kandidat tar inte slut där. Han gör ofta ett stelt och okarismatiskt intryck under kampanjtillställningar, och verkar obekväm i sitt samröre med väljarna. Dessutom verkar hans fixering vid antitrans- och HBTQ+-frågor inte ha fått något särskilt brett genomslag hos majoriteten av väljarna, en trend man tidigare kunnat se exempel på till exempel under mellanårsvalet till kongressen och senaten 2022, då flera av de mest radikala och mest identitetspolitiskt inriktade republikanska senatskandidaterna, t.ex. Blake Masters i Arizona, förlorade med stor marginal, och republikanerna underpresterade rejält i nästan hela landet jämfört med förväntningarna.

De republikanska väljarna befinner sig nog långt ut på högerkanten, men samtidigt ser genomsnittsväljarnas utan stark partilojalitet prioriteringar inom t.ex. utbildningsfrågor enligt opinionsmätningar helt annorlunda ut än de frågor DeSantis baserat sin kampanj på, bland annat då det gäller HBTQ+-upplysning i skolorna. Inte heller två TV-debatter under hösten har gett DeSantis det lyft hans kampanj verkade hoppas på, i synnerhet då Trump inte deltagit i någondera, ett tecken på hur säker hans ledarposition åtminstone än så länge är, trots ett växande berg av åtal rörande allt från bedrägeri till försöken att vända valresultatet i presidentvalet 2020 till sin fördel och stormningen av Kapitolium.

Trots, eller kanske just på grund av det, har inga av de andra kandidaterna lyckats övertyga betydande mängder Trumpväljare att överge sin kandidat. Trumps popularitet hos den mest hängivna falangen anhängare hänger på en uppfattning om att han egentligen vann det förra valet och egentligen fortfarande är president, och åtalen och försöken att förbjuda honom från att ställa upp 2024 är en del av en konspiration för att tysta honom. Det här sätter också de andra republikanska kandidaterna i en rävsax, då allt för frän kritik av Trump av många av hans väljare tolkas som en del av samma konspiration.

Med bara tre månader kvar tills de första valmötena och primärvalen verkar Ron DeSantis alltså minst sagt simma motströms, och såvida något omvälvande inte kastar om spelplanen totalt ser det ut som hans kandidaturs saga kan vara all betydligt tidigare än många, säkert allra minst DeSantis själv, väntade sig.