Detta sedan han utlyste sitt felspekulativa nyval till nationalförsamlingen 2024. Och med ett svårt bakslag för hans eget mittenblock som följd i det nya parlamentet. Inget av de tre blocken – Macrons mitten, ett stort och spretigt vänsterblock och högernationalistiska Nationell samling – i nationalförsamlingen nu är starkt nog att forma en majoritet. Starkt nog att en budget som inte utan rejäla kompromisser går att lotsa igenom nationalförsamlingen.

Om inte Macrons egen utvalda premiärminister Sébastien Lecornu – för andra gången inom 27 dagar – lyckas bättre nu är krisen akut. Så han måste nu på på kort tid både lyckas med att både forma en regering, bli godkänd och få ihop en budget som accepteras i den i tre block splittrade nationalförsamlingen. Och där särskilt det högernationalistiska blocket ger ingen hjälp utan vill ha nyval. I vänsterblocket finns en viss chans att kanske få stöd av en gruppering, Socialistpartiet, men då krävs rejäla eftergifter. En sådan är att skjuta fram eller frysa genomförandet av pensionsålderns planerade höjning till 64 år. Något som miljontals demonstrerande fransmän fortsatt motsätter sig. Något som såväl nygamla premiärministern Lecornu som Macron öppnat för att de, nu lite motvilligt, kan diskutera frågan igen.

Men sannolikt krävs också att beskattningen av de rikaste måste diskuteras. Socialistpartiet med dess ledare Olivier Faure – vill helst själv bli premiärminister – kräver att även de rikaste är med och bidrar när vanliga fransmän nu måste dra åt svängremmen p g a Frankrikes stora budgetunderskott på närmare 5,4 procent. Det är ju klart över de max 3 procent som EU:s finanspolitiska regelverk tillåter. Och något som redan resulterat i att Frankrike fått ett sänkt kreditbetyg och därmed dyrare att låna på den internationella kapitalmarknaden.

Betänk då att Frankrike redan har en statsskuld på 113 procent av BNP, och är nu det tredje mest skuldsatta EU-landet efter Grekland och Italien.

Olika premiärministrar som styrt under Macrons presidentskap har försökt minska statsskulden med olika sparpaket. Bland annat borttagna helgdagar och så också en höjning av pensionsåldern till 64 år. Åtgärder som möts med stora massprotester på franska gator och torg. Och efter det misslyckade nyvalet 2024 är det nu ännu svårare att få igenom den sparpolitiken i budgeten i det splittrade parlamentet. Och avgångskraven har också ökat på president Macron själv.

Men han lär sitta kvar hela andra perioden ut till 2027. Men han lär behöva vika ner sig och acceptera att han och hans regering inte kommer att få igenom den önskade höjningen av pensionsåldern. Något som även den internationella finansmarknaden vill ha. Men inte folket. När jag flanerar på Paris allt fler bilfria gator, som borgmästaren Anne Hidalgo, socialist, varit drivande bakom.

Frankrike har av tradition ett starkt och generöst välfärdssystem. Och just rätten att kunna gå i en tidig pension är viktig för fransmännen, så varje försök som hittills gjort att förändra det har skapat stor folklig vrede.

Så sannolikt lär det inte gå heller nu – om den nygamla premiärministern Lecornu och hans regering alls ska kunna sitta kvar. Försöker den så göra, så faller den och Frankrike har en politisk kris igen. Alternativet är att pensionssystemets förändring blir fryst och någon slags uppgörelse sker med Socialistpartiet och De gröna. Däremot inte med mera vänsterradikala Det okuvliga Frankrike som också ingår i Vänsteralliansen NFP. Men de två andra i NFP-blocket lär också kräva att i budgetuppgörelsen även ingår en ökad beskattning av de rikaste i Frankrike. Och det av rättviseskäl.

Om inte, så blir det ny politisk kris och eventuellt ännu ett nyval om hörnet.

Men går ens det utan att dessa också tas med i den franska regering? , vars budget, enligt Le Monde, Macron vill ska vara antagen senast 31 december.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare