Då man skärskådar Ahtisaaris långa och lysande karriär som en fredens man, har ringa intresse ägnats hans formbara år. Ungdomen på kasernområdena i Kuopio och Uleåborg har belysts knappast alls. Om det finns en analys i de biografier som har skrivits om honom känner jag inte till.

Ett kasernområde är en säregen plats för ett barn att växa upp i. Det vet jag som var ett kasernbarn på Skanslandet, i Uleåborg och Gamlakarleby samt Dragsvik.

Barnen på ett kasernområde brukar hålla ihop. De har andra intressen än pappornas rang eller ställning. De är demokratiska. Alla är välkomna i kretsen. De flesta av de vanliga ungarna har en naturlig tillgång till varandras hem. Ahtisaaris far var militärmästare, en underofficerarnas adel. Martti lärde sig säkert betydelsen av att betrakta sina medmänniskor som jämbördiga, han insåg samarbetets betydelse, som t.ex. att höta potatis, samla hylsor eller göra sig osynlig efter fuffens.

Känslam för jämlikhet blev nästan som medfödd. Långa tider i gömställen och ett visst avstånd till frestande bus skapade grunden för ett långt tålamod. Säkert uppstod också en insikt att det är bättre att lösa tvister med samförstånd i stället för våld.

Jag har svårt att därmed klassificera Martti Ahtisaari som en fegis. Då det behövdes kunde han förekomma som beslutsam och tuff. Det måste ha förekommit lägen bland ett kasernområdes ungdomar då ett stort mått av brobyggande behövs.

I förlängningen av detta resonemang kan man se Ahtisaaris sejour som biståndsarbetare för svenska SIDA i Pakistan. Som ännu ung och formbar kunde ha ta intryck av svensk samförståndskultur, formell mjukhet i umgänget och betydelsen av att alla förstår vad man åtar sig att genomföra och sedan gör det. Det är möjligt att en lärarutbildning, låt vara i ett efterkrigstida Finland, gav en stark antydan för vad som behövs i kritiska lägen.

Martti Ahtisaari segrade i det första folkvalet till president. Han knäckte den eviga presidentkandidaten Kalevi Sorsa, som hade hunnit skaffa sig många fiender under sin långa politiska verksamhet på ärones tinnar. Sorsa förestod i alltför hög grad som en företrädare vid ett politiskt system, som gick ut på att upprätthålla en terrorbalans mellan de ledande partierna vid den ständigt pågående köpslagan om rätter och förmåner.

Ahtisaaris kontakter till partiet SDP förblev avlägsna. Han var inte hemma i politikens poker och ville det egentligen heller inte.

Som en demokratisk ledare av ny typ markerar Ahtisaari, liksom redan Mauno Koivisto, en ny och fräschare typ av politiker. Eftervärlden kommer att göra honom rättvisa.

Ralf Friberg