Den här veckan har Finland sörjt vår före detta president Martti Ahtisaari. En fredens man, som trodde starkt på människans förmåga att lösa konflikter och leva i fred. Grunden på hans tro fanns i den nordiska välfärdsmodellen och i den nordiska socialdemokratin.

Året är 2023 och det finns en stor risk att 2020-talet blir ett förlorat decennium. Det har synts i form av coronapandemin och kriget i Europa, och människornas oro och desperation. Men det syns också i form av en konservativ högerpolitik där man tror att 50 år gamla medel kan lösa framtidens utmaningar. Vi vill utveckla världens bästa samhällsmodell, inte avveckla det som vi byggt för allas gemensamt bästa.

Högerns politik baserar sig på en farlig och falsk tro på att människor, företag eller samhällen kan lyftas upp genom att trycka ner människor. Deras politik baserar sig på motsättningar, att sätta människor mot varandra. Vår väg är och ska vara annorlunda: att sätta idéer mot varandra, aldrig människor. För oss finns det inte vi och de, för oss finns det bara vi. Att bekämpa högerpolitik kräver mod. Det är bra för att vi vet att socialdemokratin är som bäst när Socialdemokraterna är som modigast.

Vid sidan om välfärdsmodellen finns det många exempel där finländska frågor har fått ett svenskt eller nordiskt svar. Jag vågar påstå att även svenskarna har någon gång blickat mot Finland och tänkt: a men exakt, så där borde vi också göra det. Så brukar det vara mellan syskon. I den finländska mentaliteten brukar man tala om avundsjuka, men jag håller inte med. Jag skulle kalla det för att vara stolt och att vilja göra saker bättre. Att inte nöja sig med det som redan finns. Och det, bästa vänner, är den centrala idén av socialdemokratin. Att alltid gå framåt. Att alltid vilja utveckla och göra bättre.

Jag vill utmana både mitt eget parti men också vårt systerparti i Sverige och andra nordiska länder. Vi gör inte tillräckligt konkret samarbete. Hands on, som man brukar säga på engelska, saknas. Vi, Norden, har ett gemensamt hem. Vi är fyra rum och ett kök. Det är en tanke som jag har haft väldigt länge. Fyra rum och ett kök, där vi har gemensamma värderingar, likadant kulturarv, till och med språk – fast jag kommer ihåg ett SAMAK-möte på våren 2019 där en svensk statsminister vars namn jag inte kommer att avslöja ropade att vem som helst får översätta förutom danskarna.

Vad menar jag då med konkret samarbete? Jag menar utbyte mellan partikanslier. Jag menar det att en finländsk kamrat som jobbar för Socialdemokraterna flyttar till Stockholm, börjar jobba för Arbetarpartiet och gör high five med svenska kamraten som i sin tur kommer att jobba i Helsingfors för SDP. Jag menar gemensamt programarbete i olika sakfrågor. Vi har bra exempel på gemensamma uttalanden – jag minns hur jag talade i telefon med min svenska kollega Gösta Brunnander om att hitta formuleringar – till exempel om Östersjön. Men vi måste våga mer än uttalanden eftersom vi kan så mycket mer. Ja, jag menar gemensamt programarbete när det är möjligt. Klimatpolitik, infrastruktur, mänskliga rättigheter och biståndspolitik. Vi måste visa åt människor i våra länder att vi är den enda politiska kraften som på riktigt är nordisk, europeisk och global. Vi har svar till komplexa frågor och inte bara på ett lokalt nivå för att det räcker inte så länge som vi måste lösa globala problem.

Vår gemensamma fråga ska vara världens mest socialdemokratiska fråga: vad ska vi göra till näst? Och svaret – tycker jag, bästa vänner – det ska vara gemensamt och det ska vara nordiskt.

Dimitri Qvintus sammanfattar diskussionen på HSAF:s framtidsseminarium. Bredvid honom sitter Sixten Korkman, Stefan Löfven, Folke Sundman och Pinja Perholehto. (Foto: Simon Bergman)