Vägen hit har trots det inte varit helt lätt: det utkast som partistyrelsen nu föreslår för kongressen är redan det andra sedan kongressbeslutet om att utforma ett nytt principprogram fattades år 2014. Det första utkastet lades fram på kongressen i Lahtis 2017 där beslutet slutligen bordlades, medan partiets arbetsgrupp fick uppgiften att utforma ett nytt utkast.

Enligt FSD-veteranen Folke Sundman, som har suttit med i arbetsgruppen, präglades processen inför kongressen 2017 av stora meningsskiljaktigheter och personliga motsättningar. Dessutom visade det sig lättare sagt än gjort att sammanföra ett principprogram och politiskt handlingsprogram till samma dokument. 

– Istället valde kongressen att gå in för en kort allmän principdeklaration, för att sedan skilt utarbeta ett politiskt program i förhållande till FN:s Agenda 2030 och målen för hållbar utveckling, berättar Sundman. 

Han säger att det finns ett starkt inre samband mellan dokumenten – men också tydliga skillnader.

– Tanken är att principdeklarationen ska stå sig en längre tid, utan att man på förhand försöker bestämma hur länge den är duglig, medan det politiska programmet kommer granskas på varje kommande partikongress – med möjlighet till revidering. 

Bekanta dig med partistyrelsens förslag till principdeklaration här. 

Enligt Sundman motsvarar de förslag som nu lagts fram av partistyrelsen den tanken. Till strukturen består principdeklarationens fyra sidor av en inledande del, där man enligt Sundman har gjort ett försök att definiera socialdemokratins grundvärderingar, följd av en mer allmän del där grundprinciperna för den ekologiska, sociala och ekonomiska politiken slås fast. Avslutningsvis sammanfattas det idéarv som socialdemokratins och partiets politik bygger på – med den viktiga brasklappen att ingenting är hugget i sten. 

– Det är en process som aldrig blir färdig. Deklarationen reflekterar dagens tänkande, men det är mer eller mindre självklart att det kommer finnas ett behov av att uppdatera den i framtiden.

Avideologisering?

Enligt Sundman har processen med att utarbeta utkastet, trots mer ambitiösa målsättningar, varit smidigare denna gång. Stämningen i arbetsgruppen har varit kamratlig och konstruktiv, trots vissa ideologiska meningsskiljaktigheter. I enlighet med partikongressens beslut har processen dessutom gjorts så inkluderande som möjligt, med flera remissrundor bland distrikten och möjlighet för partimedlemmar att kommentera de utkast som skissats fram.

Dessvärre har detta också belyst en problematisk del av den moderna socialdemokratin, menar Sundman. I synnerhet under den sista remissrundan var intresset och responsen från fältet liten, ett fenomen som han känner igen.  

– Jämfört med de tidigare skeden som jag har upplevt under mina 50 år i rörelsen så har det nog skett en avideologisering, en nedgång i intresset för de ideologiska frågorna. 

Utvecklingen oroar Sundman, som själv ser ideologin som minst lika viktig idag som då partiet grundades år 1899. 

– Jag vågar säga att en av orsakerna till att vi har överlevt allt som har hänt under de senaste 120 åren, i Finland och i världen, är den grundläggande ideologiska profil som i lite olika former har överlevt under alla dessa år. Skulle vi längs med vägen ha gjort ett radikalt avkall från denna ställer jag mig nog frågan var vi skulle stå idag – om vi skulle stå överhuvudtaget. 

Folke Sundman med arbetsgruppens slutresultat: förslaget till ny principdeklaration.

Enligt Sundman har det senaste halvåret i coronapandemins skugga ytterligare ökat behovet av att uppdatera och våga stå fast vid den socialdemokratiska ideologin.  

– Krisen, så långt vi har sett och upplevt den vid det här laget, förstärker ett av våra centrala argument: att det finns ett skriande behov av att ändra på den politiska maktbalansen, både globalt och regionalt.  

Enligt Sundman har maktbalansen under de senaste 30 åren, i nyliberalismens och globaliseringens fotspår, underminerat bygget av välfärdsstaten och tvingat socialdemokratin på den politiska defensiven. 

– Nu vädrar jag ändå morgonluft. Det finns både ett behov av och ett momentum för att förändra maktbalansen, så att det kollektiva och offentliga – det gemensamma – har en styrande och reglerande makt gentemot marknadskrafterna och de privata vinstintressena. 

På rätt sida av historien

Enligt Folke Sundman är det också i fråga om maktbalansen som det fortfarande finns en plats för ett av de senaste årens mest omstridda ord i socialdemokratiska kretsar: socialismen. I samband med partikongressen 2017 blev begreppet en av stötestenarna i behandlingen av principdeklarationen och i det utkast som partistyrelsen lade fram då hade begreppet strukits.

Även denna gång var det socialismens vara eller icke vara som krävde de största interna diskussionerna i arbetsgruppen. Enligt Sundman bottnar meningsskiljaktigheterna i att vissa kamrater anser begreppet ha en historisk barlast, som det inte är taktiskt smart att hålla fast vid. Själv representerar han en klart annorlunda syn på frågan.

– Socialismen har både missbrukats och misskrediterats genom historien – inte minst av nationalsocialisterna och genom den realsocialism som Sovjetunionen sade sig företräda. Trots det är det bara den socialdemokratiska strömningen som har överlevt – och fortsätter att leva – medan de andra strömningarna idag ligger på historiens soptipp. 

Att efter 120 år fatta ett beslut om att frångå den demokratiska socialismen skulle enligt Sundman utgöra ett totalt historiskt nederlag för den socialdemokratiska rörelsen. Istället bör man ha självförtroendet att hålla fast vid ideologin, låta den leva vidare – och inte vara rädda för att uppdatera den.

Han berättar att den egna synen på socialismen också har förändrats genom åren, i synnerhet i två avseenden.  

– För det första ser jag inte längre socialismen som ett övergripande permanent samhällssystem, utan som en pågående process med både framgångar och motgångar där de politiska styrkeförhållandena i praktiken avgör samhällsutvecklingen. 

– För det andra anser jag inte längre att frågan om äganderätten och ägandet av produktionsmedlen är den avgörande och definierande frågan för socialismen. Det måste absolut finnas ett utrymme för ett strategiskt statligt ägande och vad gäller grundservicen och utbildningen är det självklart det offentliga som bör ha kontrollen, men också här är det inte graden av statligt eller kommunalt ägande som är avgörande – utan kontrollen av dem. 

Målet för socialismen är, enligt Folke Sundman, varken nära eller självskrivet. I spåkulan ser han ändå en demokratisering av ekonomin. 

– Jag tror att vi fortfarande har en ganska lång och komplicerad väg att gå – rent av mer komplicerad än under föregående årtionden, på grund av behovet av en global styrning av världsekonomin och en begränsning av de fria marknadskrafternas spelrum. 

Frihet och ansvar

Globaliseringen och dess följder under de senaste 20 åren är också det som främst skiljer den nya principdeklarationen från den förra, som antogs i Åbo inför millenniumskiftet. Rubriken för den nya deklarationen är Mot en hållbar värld och hållbarhet är, likt i SDP:s dagspolitik de senaste åren, den centrala frågan – inte bara i kampen mot klimatförändringen. 

– Hållbarhetsbegreppet är direkt kopplat till tredelningen mellan en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling. De är intimt sammankopplade och går inte att skilja från varandra. All central politik bör underställas hållbarhetskraven, de är ett styrande begrepp för vad som är möjligt, säger Sundman. 

Han sticker inte heller under stol med att kampen mot klimatförändringen är vår tids ödesfråga, som genomsyrar såväl ideologi som dagspolitik. Det syns också i principdeklarationen, där klimatfrågan även tidigare betonats men nu likställs med andra topprioriteringar för den socialdemokratiska rörelsen. 

– Den klimatförändring som vi lever i, som har varit igång en längre tid, är inte längre en fråga om vad vi tycker. Klimatförändringen har på ett grundläggande sätt förändrat, och fortsätter förändra, förverkligandet av de samhällsmål som socialdemokratin står för. Det går inte längre att ha en övergripande ideologi utan att beakta klimatfrågan. 

Bekanta dig med partistyrelsens förslag till partiprogram här (på finska).

Ett annat begrepp som betonas starkt i den nya principdeklarationen är frihet. Enligt Sundman var också den frågan föremål för diskussion och formuleringarna utvecklades under processens gång. Han understryker skillnaden mellan det nyliberala och det socialdemokratiska frihetsbegreppet. 

– Arbetarrörelsen uppstod ju som en befrielserörelse, från det kapitalistiska förtrycket. De konkreta förhållandena har sedan förändrats under seklens lopp, men i grunden är det fråga om att befria samhällen och folk från förtryck och underkastelse – samtidigt som politiken skapar en frihet för medborgarna. 

– Det handlar alltså både om frihet från och frihet till – båda under ansvar. Det är grunden i det socialdemokratiska frihetstänket: ingen frihet får leda till frihet att förtrycka andra eller förverkliga sig själv uttryckligen på andras bekostnad.