Som vanligt ligger Systembolaget (motsvarigheten till Alko), universiteten och det svenska valsystemet i topp bland de institutioner som svenskarna i gemen har högst förtroende för.

Det största raset står regeringen för, som tappar 16 procentenheter – den största uppmätta förändringen efter ett regeringsskifte. Visserligen är det så vid maktskiften att förtroendet brukar minska. Men det här raset från 50 till 34 procent i förtroende är likafullt det största raset som uppmätts efter ett valår.

Ett regeringsbyte skapar alltid lite turbulens och stök när ”saker vänds upp och ner”, enligt statsvetarprofessor Henrik Ekengren Oscarsson, Göteborgs universitet och ledamot i just Medieakademin. Kanske allra dystrast i deras rapport är dock – och det är klart bekymmersamt för statsminister Ulf Kristersson, M – att hela 48 procent av de svarande tycker att regeringen i Sverige är ”på fel väg”. Och det är ett klart tapp jämfört med motsvarande missnöjessiffra på 32 procent förra året. Andelen som tycker att Sverige är ”på rätt väg” har sjunkit från 43 till rekordlåga 24 procent.

Som statsvetare ofta brukar påpeka ligger det i förtroendets natur att man bygger upp det sakta men när det rasar så kan det rasa snabbt. Men som så ofta brukar det vara ekonomin och missnöje med politiska beslut som är två viktiga anledningar när förtroendet sviktar.

Just nu upplever folk realiteter som sänker regeringens förtroende. Den ekonomiska krisen slår hårt mot de svenska hushållen. Unga och gamla, samma i storstad och som i landsbygd pressas folk på ett sätt som vi inte sett på decennier i Sverige. Det märks varje gång när de går in i mataffären eller när de tankar bilen. Men från regeringen och SD i Rosenbad är det tyst – väldigt tyst.

Den höga inflationen pressar upp priserna på mat och bränsle. Elpriserna har varit rekordhöga och nu stiger hyrorna och räntorna på bostadslånen. Skolorna rapporterar om barn som äter mer skolmat inför helgerna och hos hjälporganisationerna ringlar sig köerna redan långa av hjälpsökande som inte längre klarar sig själva. För många barnfamiljer men också äldre får inte i dessa kristider längre ihop sin ekonomi. Men från regeringen Kristersson och finansministern är det tyst, möjligen med undantag från ett och annat förnumstigt råd att prata med sin bank om att försöka få ett tillfälligt uppskov med amorteringen av sitt bolån. Eller att försöka hitta billigare livsmedel – och att försöka härda ut. ”Bita ihop”, som statsminister Kristersson sagt.

Bortsett från det försenade och förminskade elstödet – vallöfte till 1 november men kom först i februari – för enbart södra och mellersta Sverige och huvuddelen till de allra mest välbärgade. Vissa har då fått över 700 000 kr (en person 773 669 kr, enl Sveriges radio) i elstöd. Men vilka det är går inte att veta eftersom hela utbetalningen är hemligstämplad av regeringen och inget maxtak finn heller för stödet. Utöver detta utbetalda elstöd, baserat på förra vinterns elpriser, har regeringens reaktion hittills varit synnerligen passiv. Och mest bestått i att inför det allt mörkare ekonomiska läget inte genomföra olika, i valrörelsens slutspurt utlovade vallöften. Utöver då det försenade första elstödet. Ytterligare ett är utlovat till senare i vår.

Varken löner, pensioner eller socialförsäkringar har en chans att hänga med när priserna fortsätter att stiga i matbutikerna, riksbanken fortsätter att höja sin rätt och bankerna sedan gör bolånen ännu dyrare. Men regeringen sitter passiv och delar mest ut ”goda råd”. Allt medan ”väljarna tvivlar på regeringens krispolitik”, löd en rubrik i stora Dagens Nyheter i veckan. Åter andra frågar sig: har regeringen ens någon krispolitik alls som visar en väg ur krisen?

Och mitt i allt detta stundar en mycket svår lönerörelse, där löntagarkollektivet maximalt och i bästa fall – ansvarstagande som de är i denna kris- och inflationsekonomi – kan få ut en reallönesänkande uppgörelse på kanske 3,5 till 4 proc i lönelyft. Det är inte möjligt att ta ut mer just nu. Lika ansvarstagande borde direktörerna i näringslivet också agera i stället för att höja sina arvoden och bonusar. Men agerar de så? Högst tveksamt. Regeringen borde – om den vill vara en riktig regering nu se till att i närtid presentera t ex ett förstärkt barnbidrag etc som i dessa dyrtider stöttar dem som råkat allra mest illa ut.

Det går inte att utesluta att förtroendetappet för regeringen Kristersson kan bli ännu lite värre.

Ulf Kristersson ville jättegärna bli statsminister. Men väl där: vill han verkligen också vara och agera som en statsminister? Utöver då att hålla en och annan Nato-presskonferens.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare