Teaterhistoriens vingslag kunde kännas på många olika sätt i Fröken Julie. Dels har Dramaten, Sveriges nationalscen, grundats av Gustav III år 1788 och företräder i sig en anrik och ärevördig teatertradition. Svenska Teatern, Finlands svenskspråkiga nationalscen, har förstås sina anor från 1800-talet och det nuvarande teaterhuset av den ryska arkitekten Nikolaj Benois stod färdigt år 1866 och ersatte den föregående, nerbrunna byggnaden.

Det var i det föregående, av Georg Theodor Chiewitz ritade teaterhuset som Nya Teatern uruppförde Daniel Hjort av Josef Julius Wecksell år 1862. Den pjäsen, ibland kallad den finlandssvenska nationalpjäsen, kom så småningom att revolutionera det finlandssvenska teaterlivet. Nämligen år 1895 spelades Daniel Hjort av den i Åbo baserade Svenska Inhemska Teatern på finlandssvenska och dens stora succé banade väg för finlandssvenskan som teaterspråk.

Det nuvarande teaterhuset i Helsingfors färdigställdes alltså då sverigesvenskan var ett teaterspråk som den unga huvudstadens kulturelit föredrog. Svenska Teaterns skådespelare importerades från Sverige så att man på scen fick höra en sådan svenska som påminde om den stora världen, om Stockholm. Majoritetsspråket i Storfurstendömet Finlands huvudstad Helsingfors var för all del svenska på den tiden, men inte en sådan svenska som ansågs lämplig för en såpass stor scen som Stora scenen.

Det kan också nämnas att när den finskspråkiga teatern fick sitt genombrott, fanns det ett sverigesvenskt inslag med på ett hörn. Urpremiären av Lea av Aleksis Kivi den 10 maj 1869, på Nya Teatern i Helsingfors, hade Charlotte Raa i titelrollen. Huvudrollsinnehavaren talade alltså finska med en stockholmsk accent. Språket hade hon inte kunnat på förhand men trots sin stora fruktan lyckades hon ta sig felfritt genom pjäsen, med accent. Som Lotten Forsman hade hon gått i Dramatens elevskola i mitten av 1850-talet. Hennes rutin och kompetens övertygade Aleksis Kivi att pjäsen alls kunde uruppföras.

Allt det här teaterhistoriska kommer i tankarna med Dramatens skådespelare på Stora scenen i Helsingfors på den sverigesvenska varianten av svenskan som en gång var förhärskande på samma scen, när huset var nybyggt.

Att skådespelarna i Fröken Julie är rutinerade råder det inget tvivel om. Pjäsens Julie och Jean i denna uppsättning, Marie Göranzon och Krister Henriksson, är båda födda på 1940-talet, alltså är de minst 50 år äldre i verkligheten än rollerna de ska gestalta. Per Svensson, som huvudsakligen spelar Kristin, men lite grann också Jean, är en generation yngre, men i alla fall en ytterst rutinerad 57-åring.

Skådespelarna infriar förväntningarna med stabila och stilsäkra prestationer. Det finns en tydlig metanivå i pjäsen, de spelar skådespelare som spelar Jean och Julie och Kristin. Och så till sist byts Jean, som innebär ett snabbt byte från en kvinnlig till en manlig roll för Per Svenssons del.

Regissören Marie-Louise Ekman har fått göra vad hon vill med den stora klassikerpjäsen av August Strindberg. Att leka med könsroller är något av en självklarhet när det trots allt är en uppsättning av Fröken Julie det handlar om. I Strindbergs pjäs har den högadliga Julie uppfostrats av sin mor att bete sig som en man. Jean är betjänt i huset och Kristin kokerska och de är förlovade med varandra men under en midsommarnatt uppstår det något mellan Jean och Julie.

Det är en fin prestation när äldre skådespelare spelar det vimsiga och instabila paret Jean och Julie. Leken med ålder och kön är en viktig del av charmen i Ekmans uppsättning. Sedan är förstås klassfrågan, vad som är anständigt för en adelsfröken och en betjänt, själva grundfrågan i den ursprungliga pjäsen. År 2023 är klassmotsättningen inte lika laddad som den var när pjäsen uruppfördes år 1889 i Köpenhamn med Strindbergs i Borgå födda hustru Siri von Essen i huvudrollen. I Sverige kunde man uppföra pjäsen först år 1906. Strindberg, som dog år 1912, var då fortfarande vid liv. Fröken Julie kom så småningom att bli Strindbergs mest spelade drama.

Visst väcker också den här uppsättningen av Fröken Julie en del tankar om klass, men i Ekmans version finns en sådan twist med tanke på skådespelarnas ålder att man inte riktigt fäster lika mycket uppmärksamhet på pjäsens grundkonstellation som man annars skulle. Fröken Julie i Strindbergs tappning är utan vidare en tragedi, men den här uppsättningen är såpass komisk att inte minst Per Svenssons Kristin hör hemma snarast i en fars och ändrar på ett grundläggande sätt på gestaltens karaktär. Och vad Ekman gör med pjäsens slut avdramatiserar det tragiska i pjäsen till något helt annat.

När man tänker på vilken prestation Göranzon och Henriksson gör, kan man inte annat än låta sig imponeras. De lyckas mana fram så mycket ungdomlighet och vitalitet. Göranzon lyckas utstråla en otrolig överklassig fräckhet i sin Julie, samtidigt som Henrikssons Jean är en mycket värdig motpart. De här gestalterna ska inte vara särskilt sympatiska, men de är livfulla och hela ensemblen åstadkommer en levande tolkning av Strindbergs klassiker.

I början av pjäsen känns det att den avskalade scenografin och allmänt asketiska känslan hör hemma i det kammarspel som Fröken Julie är. Det finns något vördnadsfullt gentemot den stora klassikern i föreställningens början, dock nästan överdrivet och parodiskt vördnadsfullt. Det är orden som får dominera. Strindbergs banbrytande naturalistiska drama om kriget mellan könen behandlas på ett värdigt sätt. Mot slutet dominerar metanivån och pjäsen avvecklas inför publikens ögon, dekonstrueras, om man så vill.

Teatersalen lämnar man med den motsatta känslan, att här har skådespelet moderniserats och uppdaterats på många olika sätt. Den före detta Dramatenchefen Marie-Louise Ekman har gjort en egen version där hon sätter Strindberg på sin plats. Om man tänker att Strindberg är förlegad och hör hemma i 1800-talet men inte 2023, kan det vara skäl att tänka om. Med väldigt enkla medel har Ekman moderniserat Fröken Julie till en version som kunde kallas postmodern med tanke på Per Svenssons rollbyte och Ekmans behandling av pjäsens slut.

Man kunde göra väldigt mycket annat med Fröken Julie än vad Marie-Louise Ekman har gjort. Men hon har gjort väldigt mycket och skådespelarna kan sin sak, på sverigesvenska som har spelat en så speciell teaterhistorisk roll just i Helsingfors och i den scenens historia där gästspelet framfördes. Dramaten kommer att gästspela med Ekmans uppsättning av Fröken Julie också på Stora Teatern i Göteborg 26-28 maj.

Recension: Fröken Julie (Dramatens gästspel på Svenska Teatern)

AV: Marie-Louise Ekman/August Strindberg
REGI, SCENOGRAFI OCH KOSTYM: Marie-Louise Ekman
BITRÄDANDE SCENOGRAFI: Peder Freij
MUSIK: Benny Andersson
LJUS: Erik Berglund
PERUK OCH MASK: Sofia Ranow Boix-Vives
DRAMATURG: Emma Meyer Dunér

PÅ SCEN: Marie Göranzon, Krister Henriksson och Per Svensson