Mikael Kilpi har en egenskap som är få förunnad. Han lyckas nämligen med konststycket att kombinera sin gedigna akademiska kunskap med en folklig tillgänglighet på ett sätt som gör att man gärna lyssnar på honom. “Min resa börjar med en blixtförälskelse”, skildrar Kilpi sitt förhållande till den stora dykanden som kommit att bli så mycket mer än ett forskningsobjekt. Att Kilpi hyser en stor oro för fågelns framtid, har knappast undgått någon som läst hans kolumner, hört honom föreläsa eller växlat några ord med honom längs strandlinjen i hemstaden Hangö, där han ofta ses spankulera omkring i sällskap av sin kikare och kamera. I dagens läge är ejdern en av många arter som förkroppsligar människans likgiltighet inför vårt eget habitat och våra medvarelser.

Kontexten gör att de flesta nog läser boken med en förväntningshorisont, som söker stöd i det man redan vet och kan greppa. Det är knappast långsökt att anta att även förlaget Libraria har gjort bedömningen att ämnet har en tillräckligt vid läsekrets för att boken ska hitta sina läsare. Gudingarnas lockrop om våren och ådorna som smälter så väl in naturen då de ruvar att man riskerar trampa på dem, är en del av skärgårdsbefolkningens DNA. Eftersom vi ändå inte ser hur fågelns häckningskolonier minskar och ungarna blir till örnmat på samma sätt som Kilpi, förstår vi nödvändigtvis inte hur alarmerande ejderns framtid är.

Samtidigt som ejdern fångar vårt intresse tack vare sin talesman Kilpi, är det inte oproblematiskt att ge ut en så ämnesspecifik bok där författaren är en expert på sitt ämne. Det kräver sitt av berättaren att inte trassla in sig i akademisk jargong eller redovisning av fakta, statistik och grafer, liksom att redaktören riktar blicken mot ett allmängiltigt intresse. Till största delen lyckas Kilpi och redaktören Christoffer Holm runda dessa grynnor. Ibland blir det sakkunnigt, vilket är förståeligt, men Kilpis berättarglädje för läsningen framåt. Seriösa forskare svänger sig ogärna med dåligt underbyggd presentation, men det är inga orimliga krav som ställs på läsaren att hänga med.

Detta alltså sagt som lekman i ejderns universum.

En av Kilpis förtjänster som berättare är att han talar klarspråk, det är inget mumlande i skägget. Tillika präglas hans stil av glimten i ögat och lätt sarkasm, dock alltid med en kärleksfull underton. Eller vad sägs om rubriker som “Smart eller lite trög i huvudet” eller “Ännu en avstickare – under havsytan och sedan skitjobb.” Kolleger kommer och går på scenen, men utan att det blir namedropping. Här ligger Kilpi i lä jämfört med till exempel Björn Wahlroos minnesanteckningar från finansvärlden. Däremot blir det en hel del namn på kobbar, skär och holmar som kan tänkas ge den som känner sin skärgård mer behållning, än för den helt oinvigde.

En liten ruta som presenterar författaren och en något mer uppluckrad layout hade ändå varit tacksamt att få som läsare. Fyrkantigheten uppvägs av att de flesta bilderna är tagna av Kilpi själv och sålunda stöder texten. Många har ett djup och en symbolik, som återspeglar det endast ett öga som vet vad det ska leta efter, förmår förmedla.

Boken riktar sig till alla som är intresserade av ekologisk balans, havet och kanske ännu mer inzoomat kustbefolkningen. Människans historia med ejdern går långt tillbaka i tiden. Den som vet hur innerligt Kilpi kämpar för sina gudingar, ådor och deras dunbollar till ungar, hade ändå kanske förväntat sig ett starkare ställningstagande redan i bokens titel. “Berättelsen om en skärgårdsfågel” är ganska vagt formulerat. Ett resultat av forskarens försiktighet att skriva ogrundade teser på läsarens näsa?

Berättelsen har en högt spänd episk båge, med drag av en skapelseberättelse. Den framskrider kronologiskt längs ett linjärt tidsplan. Prologen tar avstamp i tidsepoken Pleistocen, som är så gammal att tidsrymden är ofattbar för de flesta. Lite som sjunde dagen i bibeln. En tanke som infinner sig är om berättelsen kunde ha vunnit på att vissa teman lyfts upp och analyserats mer ingående, eller att man kastat om i den dramaturgiska kurvan?

Framtiden ter sig oviss – “den sista striden” för tankarna till Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, som ju också är en variant på temat skapelseberättelse. Med krav på mod, civilkurage och göra det som man är mest rädd för. Som Jonathan säger åt Skorpan: “Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Men vad kan jag som enskild person bidra med för att underlätta för ejdern för att inte vara en liten lort; vad kan vi som samhälle göra? Som läsare vill man gärna att Kilpi ska ha svaret, lösa problemet. Nu får läsaren intrycket att det dessvärre inte finns en räddning bakom hörnet. Havsörnen är en orsak till den katastrofalt minskande ejderstammen, men i grunden är det är människans beslut och agerande som lett till att rovfågelstammen vuxit sig för stor. Utöver naturliga fiender finns det andra trender som tränger undan ejdern, till exempel trycket på att bygga ut våra stränder. Ironiskt nog ligger de få livskraftiga häckningskolonierna i dag på livliga turistmål eller platser där det rör sig mycket människor, eftersom Homo Sapiens är den enda som står över Haliaeetus albicilla i näringskedjan. Och inte ens där lyckas de stackars ådorna skydda sin avkomma för Somateria mollissimas fortlevnad.

Likt många fåglar, skiljer sig honans och hannens fjäderskrud markant från varandra. Ådorna är välkamouflerade, för att kunna kunna ruva sina ägg i fred från predatorer. Gudingen är estetiskt svart-vit med klädsam turkos nackspegel. Han är ändå mest känd för sitt läte om våren. (Foto: Mikael Kilpi)

Den som få svart på vitt att man borde skjuta av havsörnsstammen lär bli besviken. Det är inte biologens roll att lösa problemet, endast att peka på det. Ejdern har varit hårt ansatt förr, bland annat av gråtruten och människan; sedan har något hänt som svängt trenden. Ibland till och med från oväntat håll, som i episoden “Konfektfabrikören och högdjuren från Helsingfors”. Kapitalet är inte alltid av ondo. Med pengar kan man göra bra saker, men i slutändan är det viljan att göra rätt som är av betydelse. Kommer ejdern en dag att utrotas? Som svar på frågan lämnar Kilpi ett litet fönster på glänt. Fortsättning kan följa.

Sammanfattningsvis är Mikael Kilpis bok som helhet en läsvärd samt en angelägen inlaga i debatten om klimatkrisen och vart vi är på väg.

Recension: Mikael Kilpi; Ejdern – berättelsen om en skärgårdsfågel (2025); Förlaget Libraria; 195 s.