Fri Press beskriver Molnets kant mot himlen så här: ”I fyrtiofyra korta dikter söker hon orden där ’fåglarna ritar streck’. Vi kan känna igen stillheten i en sommardag på rygg, där tankarna får följa molnen. Vi rör oss mellan krassa iakttagelser, längtan, tvivel, förundran – och hopp. Ibland refererar också diktjaget till ett ’du’.”

Molnets kant mot himlen är luftig och svävande – nästan som en poetisk avslappningsövning. Arvidssons språk är enkelt, men laddat med betydelse; det vardagliga möter det existentiella och det lilla ögonblicket öppnar upp för större reflektioner. Genom att växla mellan korta, fragmentariska dikter och något längre stycken skapar hon ett rytmiskt flöde som får läsaren att stanna upp, andas och låta orden sjunka in. Samtidigt finns en lekfullhet och ett nästan viskande intimt tonläge som gör att man känner sig nära diktjaget.

Ett par exempel från boken:

”Din röst hör jag tydligt

bredvid min

Havet fångat i en snäcka”

och lite senare: ”Alla tider är bredvid varandra”

Efter att ha läst samlingen på cirka femtio sidor blir det tydligt att Molnets kant mot himlen fungerar bäst som en långdikt. En- och treradersdikterna kan visserligen stå på egna ben till och från, men när det bara står ”ja” eller ”nej” på ett par sidor framstår dessa ord som mer effektiva i ett större sammanhang.

Diktjaget ställer sig själv frågor som:

”Varför skriver jag så kort”

och

”Vad finns inte i dikterna”

Detta ger läsaren utrymme att reflektera och fyller helhetsupplevelsen med en smådrömsk, behaglig ton. Diktsamlingen påminner om försommarljus som kikar in genom köksgardinerna en tidig söndagsmorgon eller en känslomässig upplevelse som träffar mer i hjärtat än i huvudet. Efter läsningen känner jag mig avslappnad och lättad eller som om orden själva har tagit hand om en stund av stillhet.

Recension: Katarina J Arvidsson; Molnets kant mot himlen (2025); Fri Press; 56 s.