Pjäsen heter Amos A och Kari Heiskanen står för den dynamiska regin. Den mycket samspelta ensemblen levererar en underhållande men samtidigt tragisk pjäs om Amos Anderson som framkallar både skratt och tårar.

Det är mycket teaterhistoria i pjäsen där Patrick Henriksen spelar Amos Anderson och Riko Eklundh är teaterchefen Nicken Rönngren. Det är efter dessa herrar som Svenska Teaterns mindre scener har uppkallats Amos och Nicken. Risken är uppenbar att en pjäs som handlar om såpass uppburna herrar faller platt som en hyllning till deras gärning, åtminstone när det ska spelas på Svenska Teatern. De farhågorna förskingras i och med att i Heiskanens grepp i pjäsen skriven av Gunilla Hemming är att det är herrarnas liv som ska belysas.

Amos Anderson hann vara med i nästan för mycket för att en pjäs skulle kunna göra hans CV rättvisa. Den pampiga patrongestalten som lämnade ett djupt intryck i sin tids Helsingfors åstadkom både ett och annat som affärsman, konstmecenat, tidningskung och riksdagsman för Svenska folkpartiet. Och eftersom man kan anta att han som person är relativt obekant för åtminstone dagens yngre publik, är det helt förståeligt att pjäsen går rätt didaktiskt tillväga åtminstone i början.

Amos A är definitivt en historielektion men mycket mer än så. Man kan också se historielektionen som välbehövlig med tanke på hur mycket av 1920- och 1930-talens samhällsdiskurs har kommit tillbaka i dagens Finland. För att kunna lära oss av gångna tiders misstag behöver vi först kunna veta något om vår historia. Därför tror jag inte att Svenska Teaterns Amos A går till överdrift när det gäller att presentera en sällsynt mångsidig livsgärning på det sättet som man gör.

Att berätta en historia från gångna tider i syfte att upplysa dagens unga generation är en sak. Att göra det på ett sådant sätt att man får de historiska gestalterna att kännas som livs levande människor är en annan. Just i Amos Andersons fall är det en fascinerande blandning av små- och storsinthet som Henriksen lyckas förmedla, så att denna konfliktfyllda gestalt väcks till liv. Anderson var en person som fick sin väg i nästan allt vad han ville och när man får för mycket, blir slutresultatet lätt att framgången stiger något i huvudet. Ärligt talat är det en sådan bild av Anderson som pjäsen förmedlar, alltså ingen glansbild utan patrongestalten kan vara rätt frånstötande i sin egocentriska arrogans. Det är en positiv och berömvärd sak att pjäsen visar framgångens avigsidor så tydligt.

Ändå är Henriksens Anderson också en älskvärd och sympatisk gestalt. Sympatin väcks inte så mycket av framgångarna. Arrogansen kommer med framgångarna när affärerna löper som smort. Men det är tvivlet som kommer med de personliga motgångarna som ger pjäsens Anderson sympatipoäng. Det är blåsigt på toppen. Anderson är en figur som präglas av en sorts ödslighet och en längtan efter själslig uppfyllelse. Han var helt enkelt en skönande. Med detta hör ihop hans konstnärliga ambitioner och den stora gärningen som konstmecenat.

Andersons namn lever vidare på många olika plan. Att en av Svenska Teaterns scener har uppkallats efter honom är bara en sak av många. Den mest kända är antagligen konstmuseet Amos Rex, vars föregångare hette Amos Andersons konstmuseum. Tidigare inrymde Andersons stadslägenhet på Georgsgatan konstmuseet, men nuförtiden finns där hans hemmuseum, Amos Andersons hem. Nyligen har det dessutom beslutats att Föreningen Konstsamfundet som Anderson testamenterade sin förmögenhet till ska heta Amos Andersons Fond. Vägen till Söderlångvik gård som ligger tre kilometer väster om Dalsbruk heter Amos Anderson-vägen. Herrgården inrymmer idag ett museum med en del av Amos Andersons konstsamling.

Malin Saine som Mona Mårtenson i Amos A. (Foto: Cata Portin)

Det finns alltså all orsak till denna pjäs om den mytsomspunna mannen. Liv och rörelse får man genom att fokusera på personrelationerna. Anderson förblev ogift och det ryktades om hans sexualitet. Hans bästa vän var teaterchefen Nicken Rönngren som hade en del affärer med män och pjäsen får en definitiv queerhistorisk prägel när det gäller Eklunds stabila och stilsäkra tolkning av Rönngren som var i skåpet med sin sexualitet och levde under rädsla för att bli avslöjad. Andersons relationer till kvinnor får också en mycket central roll i pjäsen. Sverigesvenska skådespelare som Mona Mårtenson och Tollie Zellman hörde till hans närmaste krets. Malin Saine och Sofia Bach står för mycket uttrycksfulla rollprestationer som Mårtenson och Zellman. De lyckas också i sina övriga roller. Enbart Henriksen har en roll i pjäsen, Eklundh har två och de övriga skådespelarna flera.

Amos Anderson var på många sätt en gåtfull man och gåtfullheten gör det rätt tacksamt för Henriksen att porträttera honom på ett sfinxaktigt sätt. Det finns en viss konflikt mellan societetslivet i Helsingfors och Stockholm och Andersons beskedna ursprung i ett åboländskt jordbrukarhem. Å ena sidan betraktas Anderson som en uppkomling i de finare kretsarna, å andra sidan bygger han ett avstånd till sin familj och till sina rötter, även om han också låter bygga Söderlångvik i sina gamla hemtrakter. Ett visst utanförskap förenar honom och hans närmaste krets. Och ändå är han mitt i allt och utövar makt som få.

Amos A har också en politisk dimension när det gäller hur man skildrar Andersons balansgång i en tid då språkstriderna hettade till. Både Lapporörelsen och Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) gjorde sig gällande och det blev svårt för högerorienterade finlandssvenskar att orientera sig i de finländska högerkretsarna där svenskfientligheten blev allt vanligare. Att Anderson försökte vara alla till lags påminner en hel del om hur dagens SFP-politiker handskas med Sannfinländarna, och pjäsen har en viss satirisk udd riktad mot dagens SFP-elit. Pjäsen lyfter också fram Arbetarbladets roll som en tidning som drev med Andersons Hufvudstadsbladet och inte hade särskilt mycket respekt för honom. Doktorn tyckte Anderson förresten om att bli tilltalad efter att Åbo Akademi gav honom hederstiteln filosofie doktor honoris causa.

Ett mycket intressant journalistöde var Max Hanemann som var chefredaktör för Svenska Pressen som var en del av Andersons tidningsimperium. Han gick hårt åt Lapporörelsen, något som inte uppskattades av tidningens ägare. Aaro Wichmann står för en mycket passionerad rollprestation som Hanemann och även Sophia Heikkiläs livfulla tolkning av hustrun Thyra Hanemann imponerar.

Amos A ger en gedigen tidsbild av 1900-talet, från mellankrigstiden till efterkrigstiden. Pjäsens musikansvariga Kristian Nyman förtjänar en speciell eloge för den genomgående mycket stämningsfulla musiken. Scenografen Erik Salvesen lyckas på ett utomordentligt sätt med att skapa tillbörliga kulisser för pjäsens gripande dramatiska båge. Allt som allt präglas Amos A av en utstuderad professionalism ut i fingerspetsarna. Pjäsen är 2h 40 minuter inklusive paus och kortare får den gärna inte vara med tanke på hur mycket den har att berätta om Amos Anderson och hans epok.

I och med att pjäsen börjar med en teaterrepetition av en pjäs skriven av Amos Anderson, får koreografen Peter Pihlström ta ut svängarna i den lättsamma och slapstickartade inledningen där Malin Saine får lysa som en ung Arna Högdahl.

Det blir en omfattande helhet av teaterliv, konst, politik, romantik, vänskapsrelationer, andlighet och journalistik där bergsrådet Andersons huvudsakliga verksamhet som affärsman inte behöver belysas lika djupt som många andra aspekter, eftersom just den aspekten överskuggar allt annat på ett rätt naturligt sätt. Speciellt viktigt är hur det försiktiga politiska förhållningssättet och behovet av att bilda allianser kommer från Andersons affärsmässiga hållning. Det nämns snarast i en bisats att Anderson spelade en viktig roll som elektor bakom Kyösti Kallios seger i presidentvalet 1937. Det var Andersons vänskap med Kallio som var orsaken till att han donerade Villa Ekudden till staten för att användas som presidentbostad. Kallio hann inte flytta dit men Villa Ekudden blev senare känd som Urho Kekkonens residens och är idag ett presidentmuseum med fokus just på Kekkonens statsmannagärning.

Som historielektion är Amos A lyckad och livfull. Det behövs pjäser om mellankrigstiden inte minst för att sätta vår egen tid i perspektiv. Det finns väldigt mycket sådant i dagens samhällsklimat som påminner om 1920- och 1930-talen, också sådant som man trodde att skulle ha fallit i historiens glömska. Men det man glömmer är man förr eller senare tvungen att upprepa. Det är allvarstyngda tankar Amos A väcker men pjäsen har också många underhållande stunder. Till helhetsintrycket bidrar självfallet Maria Rosenqvists kostymdesign som är pricken över i:et när det gäller att fånga mellankrigstidens tidsanda.

Recension: Amos A (Svenska Teatern)

MANUS Gunilla Hemming
REGI OCH DRAMATURGI Kari Heiskanen