Musikern Månskensbonden, eller Markus Bergfors som han egentligen heter, är uppvuxen i Kvevlax och bosatt i Vasa. Till vardags arbetar han som journalist på Svenska Yle och vid sidan av det driver han sin musikkarriär.

Arbetarbladet träffar 37-åringen i hans studio i centrala Vasa en solig dag i början av april. Markus Bergfors möter upp med ett lugn och ett närvarande leende. Han berättar inledningsvis om platsen vi befinner oss på, där mycket av hans musik skapas.

– En stor del av sakerna i studion är faktiskt fyndade på loppisar eller upphittade i gamla förråd. Jag gillar att det blir ganska slumpmässiga saker som finns där, både vad gäller inredningsdetaljer och instrument. Jag tror att det gör att mycket av det jag skapar färgas av själva studion, i motsats till om jag hade haft en mer generisk studio med instrument som faktiskt funkar som de ska.

Minipianot är till exempel fyndat på ett loppis i Göteborg.

Sedan debuten 2015 har Månskensbonden gett ut tre album och flera singlar och artistnamnet bär på en personlig historia.

– Det handlar om att stå med fötterna i två världar – att jobba i stan på dagarna och sköta åkrar i byn på kvällarna. Så levde både min pappa och min farfar, berättar han.

Inspiration i vardagen

När det kommer till musikaliska influenser lyfter Bergfors fram litteraturen och sin egen bakgrund.

– Jag hämtar mycket från omgivningen och från min uppväxt. Min första skiva – Vårat ödeland, blev som ett porträtt av den tiden – människor jag mött, saker folk sagt, vardagliga situationer.

Dialekten som normaliserats

Månskensbonden var en av de artister som kring 2015 bidrog med att göra finlandssvenska dialekter mer synliga inom popmusiken.

– I dag är det mer normaliserat. Då var det mycket fokus på själva dialekten, nästan så att musiken hamnade i skymundan. Nu är det inte lika mycket av en grej längre.

På sitt senaste album, Svindel & lågtryck, har Månskensbonden försökt röra sig bort från de tidiga temana.

– Jag ville skriva om andra platser, inte bara de jag själv vuxit upp i.

Samtalet kommer också in på hur dialekt inom musik har fått ett uppsving i Sverige, bland annat genom grupper som KAJ och hur det bidragit till att göra uttrycket mer mainstream.

Publik och anonymitet

Månskensbonden har spelat flitigt i Sverige, i städer som Umeå, Stockholm och Göteborg och upplever en viss skillnad i publiken.

– Det verkar vara lättare för folk i Sverige att ta till sig något obekant än här i Finland. Trots framgångarna lever han ett relativt anonymt liv utanför scenen – något han uppskattar.

– Folk kommer inte fram och ber om autografer, och det är ganska skönt. Jag tror det mest beror på att jag inte är så känd, även om jag haft vissa framgångar. Ingen bryr sig helt enkelt och jag har inga sådana ambitioner. Sedan kanske det hjälper att jag också har ett artistnamn.

Markus Bergfors, även känd som Månskensbonden. (Foto: Nicko Smith)

Nya riktningar

Just nu arbetar Månskensbonden med ett nytt album som markerar en förändring.

– De tre första skivorna ser jag som en slags trilogi om min uppväxt. Nu vill jag våga hitta på annat, inte bara skriva autofiktivt.

Noir pop med dåligt samvete

Att sätta ord på sin egen musik är inte helt enkelt, men Bergfors gör ett försök.

– Det kanske inte är artistens uppgift egentligen, men man får ofta göra det ändå. Vissa kallar det vispop, men jag brukar säga noir pop – texter skrivna ur ett slags dåligt samvete för andra. Det kan handla om vänner man vuxit upp med, där livet inte riktigt blev som man tänkt, och frågor som: varför glider vi isär?

AI och musikens framtid

Utvecklingen inom AI väcker både nyfikenhet och oro hos Månskensbonden.

– Det är kanske en av mina större rädslor med AI, att det ska förstärka alienationen. Att vi ska glida ännu längre ifrån varandra, till exempel när vi gör musik eftersom vi inte längre behöver förlita oss på andra i lika stor grad när AI kan utföra de uppgifter vi själva inte är så bra på.

Därför envisas jag själv ännu med att göra musik på ett mer gammaldags sätt tillsammans med en grupp musiker och tekniker i en studio. Inte på grund av teknofobi utan för upplevelsen av att göra det tillsammans. Min kärlek till musiken har en kollektivistisk grund, allt började med att spela i band och några av mina största stunder av gemenskap har jag haft i replokaler.