För den skickliga regin står David Sandqvist och de fyra samspelta skådespelarna som alla gör ett starkt intryck heter Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Paul Olin och Cecilia Paul. De spelar sig själva i en dystopisk framtid där Sirius Teaterns hopplösa jakt efter rättigheterna att få sätta upp den ryske regissören Andrej Tarkovskijs legendariska science fiction-film Stalker på en finländsk teaterscen fortsätter.

Sirius Teatern har kommit med en djupt filosofisk och existentiellt grubblande pjäs som innehåller en finurlig lek med metanivåer. Skådespelarna är på väg in i Ryssland för att förhandla om rättigheterna men de fastnar i en gränszon mellan Georgien och Ryssland när de inte kan betala en tillräckligt hög muta för att slippa in. Och stället dit de fastnar är inte vilken gränszon som helst utan självaste Zonen i Tarkovskijs science fiction-klassiker.

Nej, Sirius Teatern har inte rättigheterna att sätta upp Stalker men de har kringgått problematiken med en uppsättning av något som till en viss del liknar Stalker. Tarkovskijs film spelades in på 1970-talet i Sovjetunionen, inte minst i Tallinn med omnejd, och fick Sovjetpremiär i augusti 1979. Vissa av inspelningsplatserna var så förorenade att det kan ha bidragit till att en del av de medverkande så småningom avled i cancer, bland dem regissören Tarkovskij som dog i Frankrike i december 1986 och gravsattes på en rysk emigrantkyrkogård i Sainte-Geneviève-des-Bois.

Scen Konepaja är inte en lika farlig plats som vissa av filmens inspelningsplatser, men intressant nog avbröts premiären av ett brandlarm. När föreställningen fick fortsättta, meddelades det att en oljepanna hade exploderat i restaurangen bredvid. Maskinverkstadsområdet i Vallgård är på sitt sätt såpass kusligt att det passar rätt utmärkt för en pjäs som är en hyllning till Stalker. Man får lite liknande vibbor som av Rotermannkvarteren i Tallinn som var en av Tarkovskijs inspelningsplatser.

Tuomas Honkanen står för pjäsens visuella design som fungerar rätt bra när det gäller att förmedla en postapokalyptisk stämning för något som innerst inne är någon sorts fan fiction som har en science fiction-klassiker som sin grund. Tony Sikströms musik och ljuddesign når också ett effektfullt resultat. Alla som på något sätt medverkar i pjäsen bidrar på något sätt till det proffsiga helhetsintrycket.

Ambitionsnivån i pjäsen är så hög att det är svårt att säga om den infriar alla förväntningarna. Eller kanske kan man tänka att den nog motsvarar de riktigt höga förväntningarna men inte överträffar dem. Möjligheterna till att göra föreställningen till något ännu bättre är i det närmaste ändlösa. En detalj som försvårar uppdraget att recensera just premiären är den oplanerade pausen som berodde på brandlarmet strax före den egentliga pausen. När skådespelarna återvände efter det påtvingade avbrottet, tog de om en scen som de redan hade bakom sig och gjorde det bättre. Stämningen kändes än mer förtätad och det uppstod en handgriplig stämning av nytändning och omstart, något som de kommande föreställningarna förhoppningsvis inte kommer att ha av samma orsak.

Pjäsens filosofiska djup har inte enbart inspirerats av Tarkovskij utan även av Samuel Beckett, en irländsk nobelpristagare i litteratur som skrev sina mest berömda pjäser på franska. Slutspel heter pjäsen av Beckett som Paul Holländer drömmer om att få sätta upp i This Is NOT Stalker. Sedan börjar skådespelarna att öva Becketts pjäs, alltså som en del av pjäsen. En annan lek med metanivåer som gör ett djupt intryck är rollspelet där de spelar sig själva i jakt efter rättigheterna till Tarkovskijs Stalker och på det sättet upprepar en del av pjäsens handling som en lek inne i pjäsen.

This Is NOT Stalker är en pjäs om att inte kunna få göra det man har satsat allt på att få göra. Sirius Teatern har åstadkommit en gripande pjäs om tillvarons begränsningar och om världens absurditet. Visst är pjäsen dystopisk men med tanke på alla krig och konflikter i världen, har känslan av laglöshet och att bli lämnad åt slumpen ett starkt eko i den värld vi alla lever i. Någonstans i bakgrunden skymtar förstås 1970-talets Sovjet som Tarkovskij ville fly in i science fiction eller vars verklighet han ville föreställa förklädd till science fiction, hur man nu tar det. Men det finns också en stark känsla av att världen inte har förändrats så mycket till det bättre som många av oss trodde att skulle ske efter Berlinmurens fall.

Huruvida This Is NOT Stalker är en pessimistisk eller optimistisk pjäs beror på hur man väljer att tolka den. Pjäsen är ångestfylld och handlar om frustration. Skådespelarna förlorar känslan av tid och också känslan av rum börjar svikta. Ändå är det fråga om en livfull och välspelad pjäs där tron på konstens möjligheter att skapa världen på nytt håller hoppet uppe, också när själva uppdraget är hopplöst och möjligen meningslöst. Slutresultatet är således paradoxalt, en djup hopplöshet som gestaltas på ett hoppingivande sätt.

Recension: This Is NOT Stalker (Sirius Teatern)

REGI: David Sandqvist
VISUELL DESIGN: Tuomas Honkanen
MUSIK OCH LJUDDESIGN: Tony Sikström
GRAFIK: Otto Donner
MARKNADSFÖRING: Sebastian Hornborg

PÅ SCENEN: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Paul Olin, Cecilia Paul