Keir Rodney Starmer föddes den 2 september 1962 i London och fick förnamnet Keir efter James Keir Hardie, Labours allra första ledare åren 1906-1908. Labour har sitt ursprung i den skotska och norra engelska arbetarrörelsen och ersatte Liberalerna som det andra stora partiet i landet under 1900-talet. Starmer hör till de av partiets ledare som är födda i England, men fram till år 1921 var alla av ledarna födda i Skottland, bland dem Ramsay MacDonald som ledde partiet 1911-1914 och 1922-1931. År 1924 var MacDonald för första gången premiärminister, en position som innehafts av endast 7 olika Labourpolitiker i samband med Starmers framgång.

Efter andra världskriget, under Clement Attlees regering, bidrog Labour i stora drag till återuppbyggandet av den brittiska ekonomin, samt etablerade en modern välfärdsstat i landet. Detta bestod av ett offentligt sjukvårdssystem, the National Health Service (NHS), som stöddes av den nya folkpensionslagen. En stor del av Storbritanniens nuvarande bidrag för pensioner, arbetslöshet och föräldraskap kommer ännu från “National Insurance Contributions”, som härstammar från den lagen.

Under det kalla kriget hade Labour svårt att hålla makten i och med ekonomiska utvecklingar som placerade det postimperialistiska Storbritannien i konkurrens med billig industri i utlandet. Det blev ohållbart att uppehålla en primärsektor för kol och andra naturresurser och landets ekonomi samt medellönen led hårt. “Missnöjets vinter” (The Winter of Discontent) 1978-1979, då landet drabbades av en oerhört kall vinter och en våg av strejker, blev den sista spiken i kistan på Labours regering under Harold Wilson, vilket till slut ledde till Margaret Thatchers överväldigande vinst i valet 1979, och därmed de stora förändringarna i den brittiska statens ekonomiska strategi som hon förespråkade.

Efter nästan 18 år av konservativt styre vann Tony Blair till slut en rekordvinst 1997, med sina “New Labour” initiativ. Blair (och senare Gordon Brown) omprofilerade Labourpartiet från dess arbetarrörelserötter, till ett parti med en mera neoliberal ekonomisk politik. Blair skapade också fler internationella samarbeten och följde, trots den skarpa kritiken, amerikanerna in i kriget i Irak. Efter den ekonomiska kraschen 2008 blev de konservativa igen invalda, denna gång i koalitionsregering med Liberaldemokraterna. Detta blev början på 14 år av konservativ regering och fem konservativa premiärministrar. Under denna period utsattes Labour för intern konflikt och lågt väljarstöd. Efter en stor valförlust 2019 vann Keir Starmer, en tidigare åklagare som blev invald i underhuset 2015, ordförandepositionen i partiet.

Starmer har levererat en historisk och lovande seger

I valet som inträffade den 4 juli verkade Labours vinst vara mer än en självklarhet och med 411 av 650 mandat, får Starmer en majoritet på 174 i det brittiska underhuset (House of Commons). Starmer har därmed en möjlighet att effektivt verkställa stora delar av Labours vallöften och program. I programmet har Labour ambitiösa planer. De har lovat att ändra på planeringsregler för att tillåta byggandet av 1,5 miljoner nya bostäder, något som behövs desperat i ett land som drabbats av låg kvalitet på infrastruktur och skyhög ränta på huslån. Labour har också lovat att motverka den delvis privatägda tågtrafiken i Storbritannien och etablera ett nytt statligt ägt förvaltningsorgan för tågtrafiken i landet, vid namn Great British Rail (GBR).

Starmers regering har redan under sina första veckor fattat stora beslut. Under det första dygnet slopades den tidigare regeringens kontroversiella Rwandaplan, en utvisningslag som skulle skicka asylsökande till Rwanda, något som har kritiserats på både humanitära och internationella juridiska grunder. Han har utsett en ny generation ministrar, som hyllats för procenten statligt utbildade parlamentsledamöter. Att ministrar ofta haft privatskoleutbildning har lyfts fram som ett problem i ett land med så stora klassklyftor.

Ändå inte klar himmel för Starmer

Starmer befinner sig, precis som alla regerande partier, mellan djupa fallgropar. På grund av det brittiska majoritetsvalsystemet vann Starmer sina 411 mandat med bara 33,7% av befolkningens röster. Detta har jämförts direkt med Starmers företrädare Jeremy Corbyn, som vann endast 202 mandat med 32,1% av rösterna. Dessutom så hade valet rekordlågt deltagande, med bara 52%. Starmer har tydligt noterat denna fråga om demokratisk legitimitet och betonade i sitt första tal som premiärminister utanför 10 Downing Street att han tänker regera på folkets andel, oavsett vem de röstat för.

Den stora majoriteten i underhuset kommer också med sina svårigheter. Labour har ofta splittrats mellan högern och vänstern i partiet, något som blivit tydligare i och med maktövergången från Corbyn, en mer vänsterorienterad politiker, till Starmer, som ofta följer i Blairs fotspår. Starmer har kritiserats för att ha agerat odemokratiskt då partiledningen inte lät Corbyn ställa upp i Islington North, ett distrikt han har vunnit sedan 1983. Beslut som detta ledde till att flera som tidigare varit på vänstern i partiet, inklusive Corbyn själv, lämnade partiet, men lyckades ändå vinna sina mandat trots att de ställde upp som obundna kandidater.

Det har redan kommit kritik från ungdomsorganisationer i partiet och de gröna mot hälsoministern Wes Streeting över sina planer att förbjuda vissa typer av pubertetshämmande hormonbehandling för minderåriga transpersoner. Många har också oroat sig över Starmers “regler” för statens utgifter, som kräver en föminskning på statsskulden vid slutet av Labours mandatperiod. Detta har redan lett till att de tidigare 28 miljarder pund som öronmärktes för grön investering har halverats i de slutliga planerna. Dessutom har många ifrågasatt Starmers starka opposition mot närmare marknadskopplingar till EU inför valet, något speciellt riskabelt då möjligheten till en andra presidentperiod för den protektionistiska Donald Trump ökar.

Oavsett har Starmer haft en enorm triumf och siktar på att använda den för att leverera seriös politik i ett land som drabbats år efter år av konservativ politisk skandal. Faran för Starmer ligger i att försiktigheten med att överskrida statsbudgeten eller att höja på beskattningen tar kål på Labours nödvändiga ambition. Det blir i alla fall ett krig på flera politiska fronter, då Labour utmanas av en opposition som består av det Konservativa partiet, Liberaldemokraterna, De gröna, Skotska Nationalpartiet och Nigel Farages högerpopulistiska Reform UK.