Sunak har lett Tories sedan oktober 2022 och nu fick han dra sina personliga slutsatser efter ett förlustval som var förkrossande på många sätt. Trots att Tories aldrig har blivit så här hårt slagna, påminner valresultatet på många sätt om Tony Blairs jordskredsseger år 1997. Då fick Tories med den avgående premiärministern John Major som partiledare 165 mandat mot 418 mandat för Blairs Labour.

Den gången fick Tories vänta tills år 2010 innan de var tillbaka vid makten som de sedan behöll fram till valet den 4 juli 2024.

Efter Major kom William Hague, Iain Duncan Smith och Michael Howard i snabb succession tills David Cameron valdes till partiledare år 2005 och då hade Labour åstadkommit tre raka valsegrar med fyra års mellanrum. Cameron lyckades stabilisera partiets understöd och leda Tories tillbaka till makten sedan när han väl fick chansen.

Under Tories regeringsperiod 2010-2024 hade partiet sammalagt fem ledare. Cameron fick avgå efter att ha förlorat folkomröstningen om Brexit år 2016 och sedan fick Theresa May, Boris Johnson, Liz Truss och Rishi Sunak alla pröva sig fram på premiärministerposten.

Sunak hör till de politiker i toppskiktet av Tories som lyckades behålla sina mandat i underhuset. Men han avgår nu som partiledare och efterträdaren väljs bland de övriga ledande Tories som överlevde slakten den 4 juli. Den avgående utrikesministern David Cameron kommer inte heller i fråga. Han behöll i och för sig sitt mandat eftersom han sitter som lord i överhuset på livstid och hans insatser behöver inte längre bedömas av väljarkåren.

Vallokalsundersökningar såg dystra ut för den avgående finansministern Jeremy Hunt men han klarade sig. Finansministerns mandat i underhuset har nämligen aldrig rykt förr oavsett hur tung förlusten för partiet som tappar regeringsmakten har varit och så skedde inte nu heller. I och med att Hunt nu sitter kvar kan han till om med gå i Konservativa partiets ledarskapsval som förhandsfavorit om han så önskar.

Tom Tugendhat är ett annat framstående namn inom partiet som kan tänkas kandidera nu när några av rivalerna har fått väljarnas hårda dom.

Väljarkåren i Storbritannien verkade inte bry sig särskilt mycket om vilket parti som utmanaren företrädde, att rösta ut Tories var första prioritet. Visst vann Labour en jordskredsseger men Liberaldemokraternas fantastiska resultat i erhållna mandat förklaras inte av att partiet tog drygt 12 procent av rösterna. Att Liberaldemokraterna får minst 71 mandat nu när två valkretsar fortfarande inte har meddelat resultatet förklaras enbart av det faktum att Labours anhängare taktikröstade på den kandidaten som hade en chans att slå ut en sittande konservativ parlamentsledamot. Säkert fick många av Labours egna kandidater motsvarande taktikröster från Liberaldemokraternas anhängare, men taktikröstande mot Tories är en minnesvärd sak från valet 2024. Väljarna var trötta på Tories och partiets skandaler och inre kaos, medan Labour och Keir Starmer företrädde stabilitet och trygghet.

Om Hunt och Tugendhat kunde tänkas stiga fram som Starmeraktiga gråa men stabila gestalter, finns det mer färgstarka gestalter inom partiets högerfalang som Kemi Badenoch och Suella Braverman, vilka båda får sitta kvar i underhuset. Men några framstående Tories klarade inte omval och de är därför inte tänkbara kandidater till att efterträda Sunak som partiledare.

Penny Mordaunt var definitivt en tänkbar, på förhand stark, kandidat för partiledarposten för Tories. Hon är ute och detsamma gäller Grant Shapps, en annan synlig kabinettsmedlem. Sir Jacob Rees-Mogg har varit en synlig gestalt inom partiets högerfalang men även han har gått miste om sitt mandat. Den före detta premiärministern Liz Truss tappade sitt mandat, vilket kan anses vara den största sensationen av alla.

Den enda positiva nyheten för Konservativa partiet är att fast Nigel Farage blev invald i parlamentet, har Reform UK inte lyckats hota Tories ställning som det näst största partiet. Detta är mycket viktigt i ett tvåpartisystem.