Farages ytterhögerparti Reform UK hette tidigare Brexitpartiet och innan grundandet av Brexitpartiet var Farage ledare för självständighetspartiet UKIP. Eftersom ett annorlunda valsystem gällde i Storbritannien till Europaparlamentet, har Farage under största delen av sin politiska karriär varit ledamot av Europaparlamentet, nämligen 1999-2020.

Kampanjen inför parlamentsvalet var kort för Farages del och skandalomsusad på grund av hans kontroversiella uttalanden om kriget i Ukraina. Det var ändå en annorlunda kampanj, eftersom Storbritannien redan har utträtt ur EU och Farage behövde inte i kandidatuppställningen se till att Konservativa partiet behåller makten. Nu kunde han strunta blankt i hur stora förluster Tories led på grund av att de tappade väljare även i partiets kärnområden till Farages parti, vilket i många fall var avgörande för att mandatet gick till Labour när högerrösterna splittrades.

Resultatet från en valkrets i Skottland med stora tekniska besvär fattas än så länge, men för tillfället ser det ut att Reform UK fick 14,3 procent av rösterna och fem mandat. Det femte mandatet klarnade efter en omräkning när den sista valkretsen i England levererade det officiella resultatet.

Man kan förstås fråga sig om mindre än en procent av mandaten med över fjorton procent av rösterna är ett bra resultat, men valsystemet är vad det är och det här är ett genombrott för den brittiska ytterhögern. Tidigare var det enda sättet för en högerpopulist att nå makten att välja Konservativa partiet, vilket förstås förde Boris Johnson hela vägen till premiärministerns residens 10 Downing Street som han sedan fick lämna på grund av en skandal.

Johnson och Konservativa partiet tog en ordentlig valseger år 2019 inte minst därför att Brexitpartiet avstod av taktiska skäl från att ställa upp kandidater i valkretsar som skulle ha äventyrat Johnsons maktposition. Då kandiderade partiledaren Farage själv inte alls och partiet fick två procent av rösterna.

Inför årets val talades det om en utradering av Konservativa partiet och vissa opinionsmätningar lovade 40 procent för Labour och 20 procent för Tories. I en sådan situation skulle inte ens det ha räddat Tories om Reform UK hade avstått från att ställa upp besvärliga kandidater och i praktiken fungerat som ett stödparti för Tories. Nu var det dock inte tal om samarbete de två högerpartierna emellan utan Reform UK gick till val för att åstadkomma genombrottet till underhuset och nå sådana ställningar varifrån det går att i framtiden ta platsen som ett av de två stora partierna i det brittiska tvåpartisystemet.

Labours siffra är 33,7 procent och Konservativa partiets 23,7 när resultaten från en skotsk valkrets fattas. Om man ser på andelen av rösterna är Reform UK trea med 14,3 procent, före Liberaldemokraterna med 12,2 procent. Om man räknar mandat är det en annan historia, tillsvidare är det Labour 412, Tories 121, Liberaldemokraterna 71, Skotska nationalistpartiet SNP 9, Sinn Féin 7. Det finns sex obundna invalda och fem från Reform UK samt fem från Nordirlands största lojalistparti Demokratiska unionistpartiet DUP. De gröna har fyra mandat och det walesiska nationalistpartiet Plaid Cymru också fyra, medan Nordirlands näst största nationalistparti SDLP har två mandat och tre mindre nordirländska partier har alla ett mandat.

Taktikröstande och regional koncentration förklarar varför Liberaldemokraterna har minst 71 mandat och Reform UK 5, trots att Reform UK fick fler röster. Men om Farage nu bygger sin rörelse och får stödet att stiga till närmare 20 procent i nästa val, är det inte helt otänkbart att gå förbi Liberaldemokraterna också i mandat.

Farage själv vann sitt mandat i valkretsen Clacton i Essex. När Farages tidigare parti UKIP var som störst, lyckades avhopparen från Tories Douglas Carswell först vinna i Clacton som kandidat för UKIP i fyllnadsvalet som uppstod när han själv avgick som sittande parlamentsledamot och sedan ännu bli återvald som kandidat för UKIP i parlamentsvalet 2015. Fyllnadsvalet 2014 var inte något som skulle ha behövt hållas i och med att Carswell som sittande parlamentsledamot ville fortsätta i ett annat parti, men UKIP valde att säkra mandatet i ett fyllnadsval just för att det var det första mandatet partiet då tog i ett val. När en annan konservativ parlamentsledamot Mark Reckless hoppade av år 2014, även han valde att återvinna mandatet för UKIP genom ett fyllnadsval i valkretsen Rochester & Strood. Reckless tappade det mandatet år 2015 till Konservativa partiets kandidat Kelly Tolhurst som han hade besegrat i fyllnadsvalet mindre än ett år tidigare.

Om Clacton i Essex och Rochester & Strood i Kent är de två valkretsarna där UKIP under sin starkaste period hade representation i mitten av 2010-talet, var deras öden rätt olika i valet 2024. Clacton blev valkretsen där självaste Farage blev invald, medan Rochester & Strood föll till Labour i och med att Reform UK tog en så stor andel av Tories understöd att Labour kunde vinna mandatet med 36,2 procent av rösterna. Det som är gemensamt för dessa två valkretsar är att de båda ligger vid kusten och inte vilken kust som helst, utan Englands östkust.

Lee Anderson är parlamentsledamot för Ashfield i Nottinghamshire. Tidigare i år bytte han parti från Tories till Reform UK, men sin politiska bana inledde han som vänsterman inom Labour och som aktiv medlem av gruvarbetarfacket. (Foto: David Woolfall/Wikimedia Commons)

Fyra av fem av de mandat som Reform UK har vunnit, hittar man på kartan vid Englands östkust. Det finns ett undantag, Ashfield i Nottinghamshire, som är en inlandsvalkrets. Där fick Reform UK sitt första parlamentsledamot tidigare i år när Lee Anderson, 57, bytte parti från Konservativa partiet. Något fyllnadsval ordnades inte utan Anderson har nu framgångsrikt försvarat mandatet som kandidat för Reform UK.

Lee Anderson är en rätt speciell person i Reform UK i och med att han har sin bakgrund som kommunalpolitiker för Labour. Han har gruvarbetarbakgrund, han var själv gruvarbetare som ung, fadern var gruvarbetare. Lee Anderson var aktiv i sin ungdom i National Union of Mineworkers (NUM) som leddes av en rätt så legendarisk gestalt, Arthur Scargill. Redan som sextonåring i valet 1983 gjorde Anderson kampanj för Michael Foot och Labour. Hans tidiga idoler var fackbossen Scargill och de republikanskt sinnade vänstermännen inom Labour, Denis Skinner och Tony Benn.

På 2010-talet var Lee Anderson fortfarande aktiv inom Labour och förtroendevald på den kommunala nivån. År 2018 hamnade han dock i en konflikt med resandefolket. Hans väg in i ytterhögerpolitiken har uppstått via hans förakt för resandefolket. Han uteslöts 2018 ur Labour men blev invald 2019 i underhuset som Konservativa partiets kandidat. Även där var det lite svårt med hans fräna yttranden beträffande just resandefolket. Rent tekniskt kan man inte nödvändigtvis tala om rasism eftersom en stor del av resandefolket i Storbritannien inte är romer, utan relativt stora grupper består av det irländska och skotska resandefolket, vilka officiellt klassificeras som företrädare för den vita rasen. Det finns ett begrepp i folkräkningen som heter White: Gypsy or Irish Traveller. Motsättningen mellan Anderson och resandefolket handlar därför inte nödvändigtvis om ras utan om nomadlivsstilen som han inte kan tåla. Han har sagt att resandefolket “består av tjuvar och vagabonder och de förstör min by”.

Det som förorsakade partibytet från Tories till Reform UK för Andersons del tidigare i år var att Anderson upplevde att Konservativa partiet inte drev på Rwandamodellen tillräckligt hårt. Han hade tidigare uttalat sig om Reform UK med förakt eftersom han inte ansåg att partiet kunde tas på allvar när det inte längre hade Farage som ledare och som konservativ var han med i ett riktigt parti. I Tories var han dessutom för en kortare period biträdande partiordförande, vilket motsvarar ungefär biträdande partisekreterare i ett nordiskt sammanhang. Men nu kommer börsmäklarens son Farage och gruvarbetarens son Anderson väl överens. Farage är tillbaka som partiledare och han har fört Reform UK in i underhuset.

“Nigel är en man som verkligen älskar sitt land”, skrev USA:s före detta president Donald Trump i ett meddelande där han gratulerade Farage till valsegern. Tidigare i år kallade Trump Farage en “historisk gestalt” och “profetisk ledare” när han gratulerade sin vän Farage på 60-årsdagen. Inför presidentvalet i USA i november har Farage återigen planer på att åka dit för att föra kampanj för Trump.

Utöver Farage och Anderson tog Reform UK tre mandat till. Dessa hittar man på kartan längs Englands östkust och alla invalda är män. Richard Tice, 59, vann i Boston & Skagness. Han är partiordförande för Reform UK, medan Farage är partiledare. Ställningen som Tice har i Reform UK motsvarar partisekreterare i t.ex. Finland. Tice är mångmiljonär och har varit verksam inom fastighetsbranschen. Som så många andra i Reform UK har Tice sin bakgrund i Konservativa partiet.

I Great Yarmouth valdes Rupert Lowe, 66, som har varit partiets talesperson för jordbruksfrågor. Förutom för jordbrukare är Lowe även före detta ordförande för fotbollslaget Southampton FC. Han var ledamot av Europaparlamentet för Brexitpartiet 2019-2020. För första gången intresserade sig Lowe för partipolitiska frågor i mitten av 1990-talet när en stormrik EU-motståndare vid namn James Goldsmith hade ett kortlivat parti som hette Referendum Party. I det partiet engagerade sig även Rupert Lowe. Goldsmith var ledamot av Europaparlamentet från Frankrike för L’autre Europe 1994-1997 och hade ett gott samarbete med Paavo Väyrynen. När Goldsmith avled i cancer 1997, upplöstes hans parti i Storbritannien.

Först såg det ut att Reform UK skulle ta fyra mandat, men sedan blev omräkningen i den engelska valkretsen South Basildon & East Thurrock klar. James McMurdock hade segrat med en marginal av 98 röster och avsatt en sittande konservativ parlamentsledamot. McMurdock är betydligt yngre än de fyra övriga herrarna i den nya parlamentsgruppen i och med att han är född 1986. McMurdock har arbetat för stora finanshus som Barclays Capital, Goldman Sachs och Lehman Brothers innan han blev chef för fitnessföretaget Gym Live.

Valaffischer i Bushmills i Nordirland. DUP:s sittande parlamentsledamot Ian Paisley Jr. besegrades av TUV:s ledare Jim Allister. I och med att Paisleys far Ian hade representerat samma valkrets före honom, hade North Antrim haft en parlamentsledamot med namnet Ian Paisley i 54 år. (Foto: Kenneth Allen/Wikimedia Commons)

Det är inte bara resultaten i England som innebär ett genombrott för Nigel Farage och hans ytterhögerideologi. I Nordirland hade Farage ett samarbete med advokaten Jim Allister, 71, och ytterhögerpartiet Traditional Unionist Voice (TUV). Allister grundade sitt parti redan 2007 och förespråkade Brexit som inte var lika populärt i Nordirland som i England. I valkretsen North Antrim levererade Allister ett slag mot det starkaste lojalistpartiet DUP som definitivt mäter sig med vad Farage åstadkom i England. North Antrim är nämligen valkretsen som DUP:s grundare Ian Paisley representerade 1970-2010. År 2010 ärvde sonen Ian Paisley Jr. mandatet. Om namnet Paisley har varit synonymt med den högsta makten inom den nordirländska hårda högern, har Allister i alla dessa år varit en rätt betydelselös ledare för en liten spillra inom den unionistiska rörelsen. Allister tog 28,3 procent av rösterna i North Antrim, medan Paisley Jr. slutade tvåa med 27,2 procent. Allister var ledamot av Europaparlamentet för DUP när han 2007 hoppade av och startade sin egen rörelse. Han har representeradet TUV i Nordirlands lagstiftande församling sedan 2011.

I North Down vann Alex Easton, 55, som kandiderade som obunden unionist. Han har sin bakgrund inom vårdbranschen och var ledamot av Nordirlands lagstiftande församling för DUP när han lämnade partiet år 2021. Han tog mandatet i det brittiska underhuset från det liberala partiet Alliance Party. Farage stödde honom och Allister gick med på att TUV lät bli att ställa upp en egen kandidat i North Down. För unionister var segern i North Down speciellt viktig i och med att den besegrade sittande parlamentsledamoten Stephen Farry var en känd förespråkare för sämja mellan folkgrupperna och hade till och med hållit sitt första tal i underhuset på iriska.

Reform UK har nu en grupp som består av fem ledamöter av underhuset från England men två nordirländska ytterhögerpolitiker med var sin enmansgrupp förväntas dessutom stå Farage rätt nära.