Kerstin Karlberg, bosatt i Raseborg (Ekenäs) men med djupa rötter i Ingås bördiga mylla, är på senare tid kanske mest känd som en driftig producent och kulturaktör i uppsättningar som tangerar andra världskriget i allmänhet och Porkalaparentesen i synnerhet. Hon har bland annat producerat succéföreställningarna Okänd soldat (2017) och Mauno Koivisto – Täkters president (2019) och i år hade filmen Porkala – röster från parentesen premiär i början av september.

För den som är intresserad av lokalhistoria torde hennes romaner vara ett omistligt komplement till den övriga produktionen. Gården utspelas tidsmässigt efter andra världskriget, medan Vad korpen ser går längre tillbaka i tiden. Den skildrar livet på den västnyländska landsbygden före och under krigen, mellan åren 1809-1947. Medan den senare till uppbyggnaden är mer av en regelrätt roman, har Gården en mer journalmässig struktur, med nedslag i årstidernas växlingar och i livets stora och små händelser. Ändå känns verken inte särdeles olika; den som fått mersmak av den ena boken blir inte besviken av att läsa den andra.

Gården kunde klassas som en nyckelroman, som skildrar den unga kvinnan Majas väg till bildning och självständighet. Samma drag finns i uppföljaren där hittebarnet Sofia växer upp till en klok gumma och klanens urmoder, men där är det sociala anslaget bredare. Tiderna är hårda och det personliga svängrummet snävare – ändå visar Karlberg på vad både individen och kollektivet betyder för lösningar som bär framåt.

I båda verken spelar dock de sociala utgångspunkterna en central roll, liksom arbetet. Tillvaron är hård, smutsig, fattig och slitsam. Samtidigt belönas den som är villig att hugga i, även då orken tryter och hela världen går emot en. Livet behandlar inte huvudpersonerna med silkesvantar, varken före, under eller krigen. Karlberg förmår ändå skildra hur den personliga närvaron, känslorna och acceptansen av den egna situationen leder människorna rätt. Huvudpersonerna överlever i sin kärlek till bygden och det finns en stark hederskodex förknippad med de vardagliga rutinerna. I min barndom uttryckte de äldre generationerna det som att “man får vara fattig, bara man är hel och ren och gör rätt för sig”.

Karlberg har såväl en folkloristisk som realistisk ådra i sitt skrivande. Hon undviker krusiduller och texten löper. Hennes stil är flyhänt och kanske tack vare att passagerna eller kapitlen är korta, är det lätt för läsaren att hålla intresset levande. Språket är kryddat med lokala uttryck, ett vedertaget grepp inom litteratur som är sprungen ur en viss Heimat.

Tidvis slås jag av tanken att Karlbergs roll som producent och teatermänniska tar sig uttryck i att hon visar sin text, läsaren ser handlingen genom karaktärernas agerande. Jag tänker att steget till teaterscenerna eller filmduken kanske inte är så långt.