I Hangös industriella historia var det inte bara en kvinna som backade upp fabriksägare Aarne Karjalainen så att han blev förmögen och senare kunde titulera sig bergsråd, tvärtom var det alla de hundratals unga kvinnor från landets alla hörn som kom till Hangö för att jobba, som bidrog till den smått osannolika framgångssagan. Den arbetsrelaterade inflyttningen utgjorde startskottet till Hangös tvåspråkighet.

I sina memoarer ”Elämäni matkakerta”, som handlar om trikåfabriken Hyvon Kundeneules uppgång och fall (i Hangö 1955-1976), medger grundaren Aarne Karjalainen sig veta, att hans förmögenhet baserar sig på hundratals flinka kvinnohänder. Det här citatet flimrar också förbi i Stefan Randströms dokumentär: “Hyvon, en kärlekshistoria på två språk”.

Kudiluttorna intog staden

Som dokumentärens namn anger, skildras stadens demografiska omvälvning genom de kärlekshistorier som uppstod mellan ortens unga män då hundratals unga kvinnor ”intog” udden för att arbeta på Hyvon. ”De kom i stora sjok”, säger Christina Nuuttila, en av huvudpersonerna som berättar Hangöflickornas version av den plötsliga inflyttningsvågen. Att de inflyttade finskorna dessutom var snygga och upplevdes som rivaler i en ålder då intresset för det motsatta könet väcktes, renderade dem snabbt öknamnet ”Kudiluttor”.

Namnet kommer från fabrikens namn ”Kudeneule” och har en något nedlåtande ton som torde komma från den finska motsvarigheten ”Kudelude” som i sin tur associerar till löss. Benämningen har länge varit något av ett halvofficiellt tabu i Hangö. Nu, drygt femtio år efter Hyvons konkurs öppnas det upp och avdramatiseras eftersom det förklaras av en lokal källa som var med då det begav sig. Nuuttila förklarar att benämningen inte var illa menad, utan att det mera var ett kollektivt begrepp för kvinnorna som kom ”i stora sjok”. Ändå tänker jag att det är modigt av henne att ta på sig uppgiften i en tid då frågor om benämning och appropriering blivit känsliga sprängstoff. Nuuttila är Randströms mamma, och tur är nog det, för hade det varit någon helt utomstående borde nog epitetet problematiserats lite vidare än i dokumentären.

Äktenskap över språkgränserna

Förutom Christina Nuuttila intervjuas i filmen tre par som stannat kvar i Hangö: Sylvi och Kurt Bäckroos, Helena och Harry Troberg samt Eila och Reijo Ruuska; även andra inflyttade kommer till tals. Alla stannade nämligen i Hangö: för många av de unga kvinnorna blev kulturkrocken mellan det finska Finland och den lilla svenskspråkiga kuststaden så stor, att de tog nästa tåg hem, vilket Hangös egen lokalhistoriska ciceron Marketta Wall förtjänstfullt berättar. Överlag tycker jag Walls kulturella och socioekonomiska analys är ett av de bärande elementen i filmen, om man vill förstå det specifikt kvinnliga. I övrigt kretsar en hel del av innehållet kring Aarne Karjalainen, vilket kanske är naturligt, samtidigt som det sker på den kvinnliga erfarenhetens och kärlekshistoriernas bekostnad. För den som vill läsa mer om epoken rekommenderas Marketta Walls essä “Hyvon Kudeneule Oy valloitti Hangon”.

Av paren är det Bäckroos som ger kärlekshistorien en djupare dimension, då kameran följer dem i vardagliga situationer som lyfter fram deras respektive personligheter. Sylvi säger sig vara en rätt privat person som inte gillar att framhäva sig; ändå förstår man vilken inre styrka och vilja denna dam besitter, medan Kurt framstår som mjuk och solig.

Kärlekshistorien vittnar om att kärlekens språk ofta övervann vardagliga språkförbistringarna. Förälskelserna som sedermera resulterade i äktenskap gjorde att åtminstone den ena parten fick lära sig den andras språk. Med tanke på att just tvåspråkigheten är ett tema för filmen hade jag gärna sett djupare ett resonemang kring ämnet.

Mycket stoff på kort tid

Kino Olympia i Hangö hade första tjing på att visa filmen som är ett samarbete mellan Randströms bolag Hoppa films, Yle, Hangö stad 150 år och Parad Media. Efter att ha haft lite tid att smälta det såväl digra som berörande innehållet efter biopremiären, tänker jag att ivern att berätta allt gör att filmen spretar lite hit och dit.

Det kan bero på att dokumentären är något av ett pionjärverk. Trots den betydelse Hyvon-eran spelat för ändrade språkförhållanden i Hangö och stadens industrialisering, har förvånansvärt lite dokumenteras. Randströms dokumentär är en fortsättning av vännen och kollegan Pekka Barcks bok ”Hyvon för Hangö i tiden” som han skrivit tillsammans med hustrun Anne och dottern Jenni. Dokumentären blandar också friskt olika berättargrepp vilket bidrar till ett något splittrat visuellt grepp. Mogulen Karjalainen och arkivmaterial i all ära – bägge behövs för att förstå historien och bakgrunden till att Hyvon var ett så speciellt fenomen – men samtidigt kunde också hyvonarna ha fått mer plats att berätta historien med egna ord.

Slutet gott, allting gott

Dokumentären knyts samman i scen som förvisso sluter cirkeln och ger Kudiluttorna och de unga Hangöflickorna en slags kollektiv försoning, men som ändå känns en smula konstruerad fast den är fin och berörande. Det känns en smula illa att säga det, för trots allt är dokumentären ett ärligt och uppriktigt försök att förklara och förstå en väldigt speciell epok, inte bara i Hangömått mätt, utan ur ett nationellt perspektiv. I sammanhanget bör nämnas att Hangöfabriken inte var den enda i Finland även om den var Karjalainens personliga flaggskepp. Företaget som startade i Helsingfors hade också enheter i Salo och Haukipudas.

I de fall där berättelsen stundom sviktar, kan det troligen förklaras med den snäva tidtabellen att få klar dokumentären till Hangös jubileumsår. Sevärd är den absolut, för alla som är intresserade språkbyte, identitet samt industriell och ekonomisk historia. Och för Hangöbor eller andra som upplevt liknande strukturomvandlingar, går den rakt in i hjärtat.

Johanna “Hanna” Lindholm

Dokumentären visas 26.8 på Yle Arenan.