Recension: Nicko Smith: Evighetsnära. Eget förlag. 49 s.

Nicko Smith är en i Vasa bosatt poet som har gett ut en trilogi av diktböcker på eget förlag. Efter Hki rött och Bipolära skeppsbrott i Österbotten har han nu gett ut den tredje delen Evighetsnära. Den nya boken är egentligen ett av två alternativa sätt att avsluta trilogin. På bloggen “Nicko Smith – poetens reflektioner” finns den först tilltänkta avslutningen Kärlekens kalligrafi att läsa. På något sätt märks det i förhållande till resten av trilogin att Evighetsnära egentligen inte påbörjades som en del av trilogin.

Nicko Smith.

Nu när Evighetsnära trots allt blev den avslutande delen av trilogin, uppstod en ganska rolig effekt som påminner om Dante Alighieris resa från helvetet via skärselden till himmelriket i Den gudomliga komedin. I Smiths fall går resan från Helsingfors via Österbotten till himmelrikets portar. Det finns någonting fräscht i det kristna innehållet i trilogins sista del som anknyter till en lång tradition av litterära pilgrimsfärder. I den första delen skildrade Smith de utslagnas Helsingfors med tillhörande misär och fortsättningen utmynnade i en poetisk skildring av Österbotten med bipolära glasögon. Med Smith vet läsaren aldrig var man har honom och den här gången är det kristen bekännelsedikt och lovsång för hela slanten.

Den modernistiska och avantgardistiska poesins tradition väger stilmässigt tungt i Smiths nya alster. Det uppstår någonting häftigt när man kombinerar avantgardismen med kristendomens budskap. Om man vill jämföra med musikens värld, är Smiths nya diktsamling kanske en poetisk motsvarighet till kristen metal eller kristen hiphop. Bibeln har förstås inspirerat en hel del modernistiska poeter och ett exempel som kommer osökt i tankarna är religiösa inslag i dikter av Brunnsparkens profet Gunnar Björling. Men i modernistisk dikt tenderar det religiösa budskapet oftast finnas mellan raderna, så att läsaren kan välja om man tolkar helheten som genomgående kristen eller sekulär. Hos Smith är det kristna budskapet så tydligt som det kan vara i en poesi som leker med språket.

Sist och slutligen fungerar Evighetsnära bäst om man läser boken just som en naturlig tredje del av trilogin som den vid första anblicken inte passar in i. Lovsången växer från skildringen av de utslagnas hårda levnadsvillkor och från depressionens djupaste dalar som en möjlig utväg. Man kan också läsa de nya dikterna som en hyllning till alla kristna som följer Bibelns socialetiska budskap och hjälper dem som har det svårast. Man kan kanske läsa boken som ett mellanarbete och en andlig andhämtningspaus i Smiths författarskap. Men budskapet förkunnas på ett personligt sätt med en stark röst. Dessutom ger läsningen av dikterna upphov till intressanta tankar. Hur skulle egentligen en kombination av gudstjänst och läsning av avantgardistisk dikt fungera? Kan man alls dra gränsen mellan religion och poesi när de två smälter samman? Vilken sorts musa är Jesus för poeten?

                                 Lovsjunger själen klar

               hör med hjärtat

                                                           skapelsens rytm

                                      Faderns hjärtslag

Det eviga ljuset

                                              lyser upp trons händer

                genom världens mörker

Topi Lappalainen