Jag flyttade till Finland och trodde att jag skulle känna igen mig i tystnaden. Men här är tystnaden djupare: den har snö i rösten. Människor talar sällan i onödan och när de gör det känns det ibland som om varje ord är en sten man väljer noga innan man kastar den i sjön.

Jag har lärt mig att hemlängtan inte alltid är en plats, utan en temperatur i hjärtat. Att bo här är som att leva i en paus – mellan språk, mellan ljus och mörker, mellan vem jag var och vem jag försöker bli.

Det finns dagar då jag saknar Sverige som jag saknar min gamla Iron Maiden-tröja från 1988 – den var sliten och urtvättad, men luktade tryggt. Här är allt lite rakare, lite kallare, som om världen inte riktigt har tid med småprat.

Få frågar hur man mår, och kanske det är just därför man börjar märka hur man faktiskt mår. Jag dricker kaffe som medicin, efter att spriten tynat bort i periferin. Jag lär mig stå ut med mig själv i tystnaden. Och någonstans mellan snöstorm och bastu börjar jag förstå: man flyttar aldrig bara till ett land. Man flyttar in i en annan version av sig själv.

I Sverige kändes ensamheten som någonting man borde bota. Här känns den som något man kan bo i. Det finns en ärlighet i det finska sättet att vara ensam tillsammans. Som om folk förstår att när man slutar låtsas, börjar något annat leva i en. Det är rätt och ibland kallt, men också märkligt befriande. Ingen verkar vara glad om man inte är glad och få frågar ”Hur är läget?” – Det där tomma ekot. Här är tystnaden inte ett tecken på kyla. Det är ett språk i sig själv.

Jag har börjat uppskatta den där långsamheten, det stilla sättet människor möter världen på. Hur en del säger nå jo med den där lugna rösten som kan betyda allt från tröst till uppgivenhet. Hur ett leende här väger mer än i mitt gamla hemland Sverige. Hur bastun är ett bekännelsebås utan ord.

Det är märkligt, men ju längre tid som jag bott här, desto mer förstår jag det där gamla finska uttrycket Hiljaisuus on kultaa – Tystnad är guld. Och kanske det är just det som gör Finland till ett land man inte flyttar till, utan långsamt växer in i.

Tystnaden har blivit mitt modersmål nu och jag förstår den bättre för varje år.