Taina Elg var dotter till två pianister. Fadern Åke Elg kom från Åbo och modern Helene Dobroumova från Ryssland. Båda föräldrarna arbetade dessutom som musiklärare och deras äktenskap slutade i skilsmässa. En stor del av sin barndom tillbringade Elg i den delen av Karelen som annekterades av Sovjetunionen efter andra världskriget. Suojärvi, Sordavala, Impilax och Viborg kan alla nämnas som hennes uppväxtorter och att bli evakuerad med modern från Viborg hörde till hennes mångsidiga och dramatiska erfarenheter. I Helsingfors föddes hon men hon hann också bo i både Åbo och Mariehamn som barn.

Taina Elg evakuerades från Karelen men hon var också i både Sverige och Danmark som krigsbarn. Sverige var annars också en viktig mellanetapp på hennes resa mot den stora världen och att ha bott där redan före det internationella genombrottet hjälpte säkert henne på traven, även om orsaken var tragisk, att fly från kriget. Dessutom höll hon nära kontakt i årtionden med fosterfamiljen i Köpenhamn.

Redan i barndomen fick Taina Elg en liten biroll i filmen Familjen Suominen (1941). I samband med inspelningarna lärde hon känna Lasse Pöysti och vänskapen varade till hans död år 2019, ett år efter att hon hade återvänt till Finland från USA. Som dansare skymtade Elg förbi i de finska filmerna Katarina och greven av Munksnäs (1943) samt Giftas för en dag (1946).

Det var inte film som förde Taina Elg ut i den stora världen utan framför allt dans. År 1946 tog hon examen från Nationaloperans balettskola i Helsingfors. Sedan flyttade hon till Göteborg innan hon fick ett stipendium till att studera vid Sadler’s Wells-teatern i London. Som sjuttonåring var hon en del av Sadler’s Wells-teaterns balettgrupp och år 1949 flyttade hon till Monte Carlo där hon stannade till år 1953. Höjdpunkten av hennes danskarriär var åren vid Les Ballets de Monte Carlo. En skada satte punkt för balettkarriären och sedan bar det av till Paris där hon arbetade som fotomodell. Efter att ha poserat i franska modetidningar som Vogue, Elle och Paris Match, samt italienska Silhouette, blev hon lockad till Hollywood. Det hade en viss betydelse för hennes kommande öden att hon hade lärt känna Hollywoodstjärnan Mel Ferrer när hon poserade för Vogue i Marrakech i Marocko.

År 1954 skrev Taina Elg kontrakt med den beryktade filmstudion Metro-Goldwyn-Mayer (MGM). Allra först fick hon medverka i Den förlorade (1955) där den kvinnliga huvudrollen spelades av Lana Turner som blev en viktig mentor för henne. Den episka filmen baserade sig på Bibelns berättelse om den förlorade sonen och titelrollen spelades av en brittisk skådespelare, Edmund Purdom. Filmen regisserades av Richard Thorpe, en av MGM:s pålitliga regissörer som hade över trettio års erfarenhet från branschen. Ursprungligen hade Ava Gardner varit tilltänkt för den kvinnliga huvudrollen men hon hade hoppat av och blivit ersatt av Lana Turner. Även den italienska filmstjärnan Vittorio Gassman hade hoppat av från en av birollerna. Taina Elg hade rollen som Elissa och hon debuterade i ett dyrt spektakel som blev ingen större succé, trots att bibliska motiv annars var rätt så populära på 1950-talet. Filmens budget var närmare tre miljoner dollar.

Elgs följande film var Diane (1956) som var en historisk film om den franska kungens mätress Diane de Poitiers som var känd för sitt stora inflytande på politiken i 1500-talets Frankrike. Titelrollen spelades av Lana Turner. Mexikanen Pedro Armendáriz och britten Roger Moore spelade båda franska 1500-talskungar i den filmen. MGM hade förvärvat rättigheterna till berättelsen om Diane de Poitiers liv redan på 1930-talet och då hade man tänkt rollen för Greta Garbo. I stället blev filmen Lana Turners sista film för MGM. Budgeten var nästan lika stor som i Den förlorade men filmen floppade och MGM sade upp kontraktet med Lana Turner. Elg spelade rollen som Alys och skulle snart få större roller men hon hade lärt sig mycket av filmerna hon gjorde med Lana Turner som hon hade blivit vän med.

Gaby (1956) var den tredje filmatiseringen av Robert E. Sherwoods pjäs Dimmornas bro. Succépjäsen hade fått urpremiär i New York år 1930. Dramatikern Sherwood hade senare varit talskrivare åt president Franklin D. Roosevelt och stått bakom uttrycket ”demokratins arsenal” som Roosevelt hade en hel del användning av i sina tal. Mae Clarke hade spelat huvudrollen i den första svartvita filmatiseringen år 1931 och Vivien Leigh i den andra filmatiseringen år 1940 som också den hade varit svartvit. Den fransk-amerikanska skådespelaren Leslie Caron spelade huvudrollen i Gaby där Taina Elgs roll som Elsa resulterade i hennes första Golden Globe som bästa utländska kvinnliga nykomling. Filmen var Taina Elgs första Hollywoodfilm där budgeten var mindre än två miljoner dollar. Intäkterna översteg klart en miljon dollar men filmen var förlustbringande.

Elg hade ändå fått en Golden Globe och sedan skulle det bli en till, i kategorin bästa kvinnliga skådespelare i en musikalfilm, för hennes riktigt stora roll som Angele Ducros i musikalkomedin Les Girls (1957). Golden Globe-utmärkelsen fick hon dela med Kay Kendall. Den manliga huvudrollen spelades av Gene Kelly. Hans kvinnliga motspelare var Mitzi Gaynor, Elg och Kendall. Budgeten steg till 3,4 miljoner dollar och filmen blev den dyraste som Taina Elg medverkade i på 1950-talet. Intäkterna var 3,9 miljoner dollar. Cole Porter ansvarade för musiken och filmen regisserades av George Cukor. I filmen sjunger Elg bland annat Porters låt C’est ça l’amour.

Elgs följande film var en svartvit krigsfilm, Mitt i elden (1958), där hon spelade mot kanadensaren Glenn Ford och amerikanen Red Buttons som var av polsk-rysk judisk härkomst. Budgeten var knappt mindre än en miljon dollar, Elgs billigaste Hollywoodfilm hittills, men intäkterna översteg tre miljoner dollar. Elg spelade den franska kvinnan Simone i filmen och George Marshall regisserade.

År 1959 fick Elg spela den kvinnliga huvudrollen i en brittisk thriller, De 39 stegen, som regisserades av Ralph Thomas. Elg spelade netballtränaren Miss Fisher och Kenneth More spelade den manliga huvudrollen, diplomaten Richard Hannay. More hade haft flera huvudroller i 1950-talets brittiska filmer, men Elg var Hollywoodstjärnan som skulle göra filmen extra glamorös. Filmen var en succé i Storbritannien.

I Hollywood hade Elg spelat in den kvinnliga huvudrollen Erica Neuler i äventyrsfilmen Diamantgrottan (1959) som var löst baserad på britten Henry Rider Haggards äventyrsbok Kung Salomos skatt (1885). George Montgomery spelade den manliga huvudrollen och tysken Kurt Neumann regisserade filmen. Montgomery var amerikan och son till tyskspråkiga invandrare från Ukraina. Budgeten var en knapp halv miljon dollar men filmen gick på plus. Filmen fick sin premiär i juli 1959 men den hade spelats in redan 1958. Regissören Neumann dog i augusti 1958 efter att inspelningarna hade avslutats. Filmens manusförfattare var James Clavell som var född i Australien.

Elg hade år 1953 gift sig med barndomsvännen Carl Gustav Björkenheim. Sonen Raoul Björkenheim föddes i februari 1956 i Los Angeles. Raoul Björkenheim växte huvudsakligen upp med modern i New York men flyttade som tonåring till fadern i Finland. Taina Elgs första äktenskap slutade 1960 i skilsmässa. Sonen blev med åren en framstående jazzmusiker. Det hade varit många musiker i familjen med tanke på att båda Taina Elgs föräldrar var pianister, liksom hennes kusin Cyril Szalkiewicz.

Trots att Taina Elg är mest känd för 1950-talets Hollywoodfilmer, var inte karriären som filmstjärna hennes huvudsakliga målsättning. Efter åren med MGM flyttade hon till New York där hon satsade på en teaterkarriär i Broadwaypjäser. Hon fick medverka i musikaler som Irma la Douce, Redhead, Silk Stockings, Can-Can, Look to the Lilies, Nine och Titanic.

Helt slut var filmkarriären dock inte utan 1960 fick hon den kvinnliga huvudrollen som drottning Dirke ur den grekiska mytologin i en europeisk film. Le baccanti baserade sig löst på Euripides klassiska drama Backanterna. Fransmannen Pierre Brice spelade den manliga huvudrollen som Dionysos och filmen regisserades av Giorgio Ferroni. Den armeniska skådespelaren Akim Tamiroff hade rollen som siaren Teiresias. Filmen var en italiensk-fransk samproduktion och den fick sin premiär i Italien i mars 1961.

Dessutom fick Taina Elg spela en biroll som Nemesis i filmen Herkules i New York som spelades in 1969. Rollen som Herkules fick österrikaren Arnold Schwarzenegger som i det sammanhanget kallade sig Arnold Strong. För en yngre generation blev Elg således känd för att ha medverkat i den första filmen som Schwarzenegger gjorde i USA. Filmen dubbades på grund av Schwarzeneggers svaga kunskaper i engelska.

Elg fick igen en biroll i den amerikanska filmen Liebestraum (1991) som regisserades av Mike Figgis och där även Kim Novak medverkade. I Kärlekens båda ansikten (1996) hade Taina Elg ytterligare en liten biroll i en amerikansk film. Barbra Streisand regisserade och spelade den kvinnliga huvudrollen i filmen där Elg hade rollen som professor. Om Liebestraum hade haft en budget på närmare sju miljoner dollar, var budgeten för Kärlekens båda ansikten 42 miljoner dollar. Intäkterna för den senare filmen var 82 miljoner dollar.

År 1982 gifte Elg sig med sociologiprofessorn Rocco Caporale. Äktenskapet varade hela vägen till hans död år 2008. Elg var länge bosatt på Manhattans Upper East Side och hon var väl känd bland finländarna i New York. Hon fick till och med en finländsk utmärkelse för insatserna för den finländska diasporan i den amerikanska östkuststaden. Hon var medborgare i både USA och Finland och till sist återvände hon år 2018 till Finland för att tillbringa de sista åren i hemlandet.

Elg gjorde framgång redan under danskarriären i Monte Carlo och sedan övertygade hon som fotomodell på ett sätt att det blev en filmkarriär i Hollywood. Teaterkarriären var betydligt mer omfattande än filmkarriären men Elg hann också vara TV-skådespelare och medverka i tvåloperan One Life to Live. Hon hade dessutom gästroller i olika TV-serier. År 1975 fick hon en Tonynominering, teatervärldens motsvarighet att bli nominerad till en Oscarstatyett. Någon Oscarstatyett blev det inte för Taina Elg men två Golden Globes gör hennes filmkarriär till en unik framgångssaga när det gäller finländska skådespelare i Hollywood.