I vissa sammanhang har jag  sagt det här förut men ändå: Finländare har ofta en mycket rak och ibland lätt humorskruvat sätt att formulera sig på men t ex svensk och finsk management ligger på flera sätt närmare varandra än svensk och norsk och minst nära är svensk och dansk. En av flera förklaringar till varför svensk-finska fusioner (Telia/Sonera, Stora Enso, SSAB-Rautaruukki m fl) fungerar medan det sket sig för Telia med Telenor och danska Postnord aldrig borde kommit till. Samma mönster för igen mellan fackliga men även politiska relationer i Norden. Märkte jag tydligt när jag för nu rätt många år sedan reste runt för att skriva om metallindustrin i Norden, i några fall med finska Metalls redaktör Henrik Helenius som sällskap på finska metallarbetsplatser i bl a Österbotten och Nylands län. Det tillsammans med möten och samtal med utredare, fackligt förtroendevalda och några företagsledare gav insikter som jag sedan förde in i boken om Metallindustrin i Norden.

I Finland har man ofta studerat Sverige, kollade t ex skolan och hade ju tänkt öppna upp för friskolor som konkurrenter till det offentliga skolsystemet men backade när man där såg hur snett det gick med skolresultaten och hur illa det sedan kom att bli med stora, kortsiktigt vinstjagade, privata skolkoncerner och deras betygsinflation för att locka elever m m i Sverige.  “Låt dem prova först så får vi se”, som man sa i Helsingfors. Och såg hur snett det gick – och nu står Sverige där med sin skola med stor privat skolmarknad, läckage av skattepengar till privata vinster och där skolresultaten fallit under en lång följd av år. Ingen har heller gått så långt som Sverige på den här vägen och de få andra länder som provat har backat tillbaka men så ännu inte Sverige, trots mängder av skolforskning som visar hur fel den här skolmarknaden kommit att slå. Nu först börjar det lite försiktigt – men under hårt motstånd från resursstarka privata skollobbyister – att något försiktigt vilja reglera upp de här värsta avarterna. Men också under starkt motstånd från de borgerliga partierna och högerpopulistiska SD i riksdagen. Klokt att Finland i tid slog till reträtt här och aldrig följde Sveriges exempel.

I Finlands agerande gentemot EU – ända från anslutningen och framåt – har landet med beprövad diplomatisk erfarenhet sagt att det är bättre bara ha 5-6 viktiga priofrågor när man förhandlar med Bryssel. Ökad chans att klara hem dem bra och inte köra ett bredare smörgårdsbord som Sverige ofta tenderat att göra. Ingen större skillnad att ha med Bryssel-byråkrater att göra än när vi slöt handelsavtal med Moskva. Samma grundkoncept i båda fallen, hörde jag finska politiker och sakkunniga lite skrattande säga. Och visst, så var och är det på många sätt.

Det här har nog bidragit att Finland efter EU-anslutningen t ex inte varit så naiva och då bättre än Sverige klarat att hantera underbudsupphandlingar och svartjobb bättre inom bygg- och anläggning och i tid rigga en lagstiftning som gör att de har bättre koll på det här än Sverige. Men klart också att Sverige som en större arbetsmarknad och inte så i periferin som Finland blivit mera utsatt för de här avarterna av underbudskonkurrens som följt med den fria rörligheten av arbetskraft.

Lagstiftningen och kontrollerna har tyvärr dock inte hängt med här heller som de borde i Sverige.

 
Samma sak med riskerna med omfattande oseriös arbetskraftimport, såsom fallet om en ukrainsk firma med ett rent parasitärt beteende och lockande falska löften som lurat ukrainska arbetare till Sverige som radions P1 morgon rapporterade om 8 december. En mycket trist historia. Finland har klarat det bättre än vi, nog inte agerat med samma naiva flathet från myndigheternas och lagstiftarnas sida som Sverige. Så här finns lärdomar att dra.

En säkerhetspolitiskt bra sak är vårt svensk-finska samarbete. Det är nog heller ingen tillfällighet – jämte att vi båda är alliansfria länder – att det fungerar mycket bra med vårt allt tätare försvarspolitiska samarbete. Och bra är det också att det utvecklas i gradvis prövande steg till hela tiden nästa nivå. Den plattformen känns nu mycket stabil och trygg i orostider som dessa.

En sannolikt inte oviktig förklaring till det här med Sverige och Finland är nära på många sätt är nog även att Finland faktiskt var en del av Sverige på den tiden då vattenvägar förband och berg och skogar isolerade. De var ju också vår östra rikshalva fram till 1809. Att danskarna hamnar mest utanför är heller inte förvånade. Där har handelns krämarkultur vuxit fram genom vattenvägarna till Tyskland och Nederländerna, med Hansan och kontinenthandeln. Så nog ingen tillfällighet – trots en viss språkklyfta och lite fnurr i coronakrisens stängda gränser – att samarbetet på det hela taget fungerar rätt bra mellan Sverige och Finland.

Robert Björkenvall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli, fler fackförbund m m 
Stor vän av nordiskt samarbete