Det stora milstolparna i vår utbildningspolitiska historia reser sig med cirka 50 års mellanrum. Från början av 1970-talet infördes nämligen grundskolan, trots hårda protester från såväl lärare som högerpolitiker.

I dag hyllar alla enhälligt grundskolan.

Jag är övertygad om att även den nu godkända reformen kommer att omfattas enhälligt och ses som en självklarhet och en av Finlands styrkor i framtiden.

“Regeringen vill ha den här reformen bara för att vara historisk” sade en kollega från oppositionen en dag. Det var förstås en känsloyttring. Hen vet att motiveringarna är många och grundligt beskrivna. Jag har också skrivit om dem flera gånger i olika sammanhang.

Jag har redogjort för varför denna reform behövs, jag har argumenterat för den och arbetat för den. Här och nu tänker jag en sista gång gå igenom kritiken.

Påstående nummer 1: “Vi borde istället satsa på förebyggande arbete och yngre barn”

Jag håller inte med om denna påstådda motsättning och den tål inte närmare granskning. För det första satsar denna regering mer på småbarnspedagogiken; den subjektiva rätten är återinförd och gruppstorlekarna har minskats och nästa år sänks avgifterna.

Därtill reserveras 180 miljoner euro under tre år för kvalitets- och jämlikhetsprogrammet för den grundläggande utbildningen och 125 miljoner euro för kvalitets- och jämlikhetsprogrammet för småbarnspedagogiken.

Det är också så att en del problem uppdagas eller uppstår först senare, först under tonåren, och även då behövs tillräckligt med stöd. Det har funnits och finns alltså också en rad olika åtgärder och projekt för att förbättra situationen på nivåerna under andra stadiet, men de har hittills varit otillräckliga.

Reformen bör ses som en helhet som inkluderar mycket handledning och stöd. Grundtanken är att vi inte behöver antingen-eller utan både-och, vi behöver satsningar på hela linjen och förebyggande arbete och vi behöver en förlängd läroplikt. De här sakerna står inte i strid med varandra. Visst kan någon hävda att pengarna kunde användas effektivare på annat sätt, men som framkommer av utskottets betänkande finns det starka skäl för att detta verktyg är effektivt och viktigt i helheten fast det inte är allena saliggörande. Det är som sagt också viktigt att de som fått stöd i grundskolan inte blir vind för våg efter den. Och de stödbehov som uppstår först på andra stadiet tryggas bäst med en reform av detta slag. Inget alternativ uppskattas vara lika effektivt, helt enkelt.

Påstående 2: “Experternas synpunkter har inte beaktats”

Stämmer inte. Givetvis bör konstateras att det stora antalet experter som gett utlåtanden inte är eniga, en del är också sådana som utskottet inte ens bett om utlåtanden av. Men ja: listan på de olika sektorers experter och forskare som ser reformen som rätt och befogad är verkligen övertygande.

Påstående 3: “Tvång är en dålig motivator”

Det här är ett missvisande påstående. Den unga får välja fritt och individuellt var hen söker studieplats efter grundskolan. Mer stöd ges för övergångsskedet och speciella behov. Ingen lämnas utanför. Och ja, det är helt befogat att lagen ställer krav. Det är i dagens läge ingen som heller tycker det är dåligt att den grundläggande undervisningen är obligatorisk, att den borde vara frivillig eftersom “tvång är en dålig motivator”.

Påstående 4: ”Målen kan nås med andra medel”

Det här tangerar starkt påstående 1 ovan. Och ja, det framkommer i en del utlåtanden till utskottet. Men som sagt är tanken, som också framkommer i utlåtanden, att det ena inte utesluter det andra. Och det finns inga riktade åtgärder som undersökningar kan visa att skulle förverkliga målen bättre och mer kostnadseffektivt. De förslag som dykt upp är sådana som också får mer resurser i och med att regeringen satsar på utbildning efter en tidigare period med högerregering och nedskärningar. Det behövs tidiga åtgärder, riktade sådana ja, men därtill är den förlängda läroplikten det centrala svaret på problemet med att ungefär 15 procent av årskullen idag blir utan examen på andra stadiet.

Det är lätt att få in retoriska fullträffar med argumentet att riktade åtgärder vore vettigare, men det klarar alltså inte närmare granskning. För sakens skull:

För det första har riktade stödåtgärder gjorts i flera år utan tillräckliga resultat.

För det andra ingår även sådant stöd i den nya helheten.

För det tredje är allmosor ingen klok eller empatisk väg att gå vad gäller de ekonomiska utmaningarna med att studera.

För det fjärde har vi principen om att det som är samhällets minimikrav också måste garanteras alla, och andelen jobb som grundskolan är nog för har minskat drastiskt över tid och ser ut att fortsätta göra det.

För det femte ser vi tydligt det absurda i argumentet om vi drar det till sin spets och tänker att allt sådant som bara en minoritet behöver ska skötas med riktade åtgärder – med den logiken borde grundskolans material börja kosta eller undervisningen vara frivillig och det förstår alla att vore galet. Lika illa är det att unga faller utanför för att de inte får tillräcklig hjälp längs hela utbildningsstigen.

För det sjätte kommer vi ingen vart med att ställa satsningar på olika nivåer, eller olika former av stöd, mot varandra. Vi måste satsa på utbildningen på bred front, vilket denna regering gjort och fortsätter göra.

Påstående 5: ”Finansieringen täcker inte hela reformen”

Stämmer inte i stort. Ministeriets och Kommunförbundets uppskattningar skiljer sig totalt cirka 10 miljoner euro från varandra. Det är i helheten en ganska liten skillnad. Helsingfors stad har fört fram högre kostnader, men de baserar sig på ett försök på endast ett år då inget material kunde användas flera år. Kostnadsberäkningarna i regeringens förslag räknar ganska försiktigt med sparmöjligheter via volymanskaffning och återanvändningseffektivitet.

Vidare hävdar en del att kommunerna inte kompenseras. Det stämmer inte. Det kan bli fråga om små skillnader mellan kommunerna beroende på studieplatsnätet som gör att alla eventuellt inte kompenserar till exakt 100 procent, men det här ska följas med noga och kan korrigeras och nära 100 procent blir det oavsett. Det är viktigt att märka att pengarna för kompensationen går lite olika vägar enligt lagpaketet som alltså ändrar ett tiotal lagar.

Påstående 6: Kostnaderna är inte orsaken till att unga avbryter studierna

För det första är argumenten för förlängd läroplikt flera, och höjningen kan motiveras även utan argumentet att kostnaderna idag är betungande för många. Enligt Utbildningsstyrelsens utredning från 2018 har till och med var tredje studerandes familj utmaningar med att klara studiernas kostnader. Reformens motståndare verkar inte ha människor i utsatt situation i sin bekantskapskrets. Jag har vänner som varit arbetslösa då de haft barn som studerat på andra stadiet och haft svårt att ha råd med böckerna som behövs.

Även Ungdomsbarometern visar att ekonomiska orsaker påverkar val av studieplats och fördröjer studietiden.

Påstående 7: Reformen borde skjutas upp

Det här motiveras med bland annat coronapandemin. Men dels innebär krisen att behovet är mer akut än tidigare, dels införs reformen stegvis, vilket gör ett relativt snabbt förverkligande praktiskt möjligt. Om vi skjuter upp reformen skjuter vi också upp de sysselsättande effekterna av dem. Och de behövs så fort som möjligt. En del hävdar att reformen blir neutral på sikt ur fiskalt perspektiv, men då har inte minskade utgifter på social- och hälsovårdssidan beaktats. Med högre utbildningsnivå och högre sysselsättning påverkas välbefinnandet på flera plan.

Jag är mäkta glad att reformen förverkligas nu. För de som går ut grundskolan i vår. Framtiden är här. Vi står på rätt sida av historien. Jag är särskilt glad att samtliga regeringspartier aktivt arbetat och talat för reformen, även de som inte hade förlängd läroplikt i sitt valprogram. Hela regeringen inser behovet av reformen. Alla ska ha ett stort tack.

Lagpaketet är godkänt av riksdagen idag, 15.12.2020.

Anslag finns med i budgetförslaget som ska godkännas av riksdagen nästa vecka. Personligen hoppas jag att de sista omröstningarna som alla ledamöter deltar i kan hållas på distans, på grund av att redan tre ledamöter har smittats av corona, men det är en annan historia.

I skrivande stund har den avgörande budgetdebatten kört igång i plenisalen. I förslaget finns anslag för läropliktsreformen. Det betyder en ny satsning på 26,75 miljoner euro nästa år, på sikt cirka 130 miljoner euro per år.

Det är förstås mycket pengar, men dels betalar satsningen tillbaka sig på flera sätt och dels är det ett effektivt sätt att höja välfärdens nivå på. Summan kan sättas i relation till statens sammanlagda anslag för nästa år: 64,2 miljarder euro.

Medlen är motiverade i förhållande till sin betydelse och samtidigt är det en framtidssatsning av historiska mått.

Statsminister Marin skriver att hon tror att regeringens reformer medför en ny 12-årig grundutbildning som svarar mot tidens behov, tryggar ungas sysselsättning och är en nationell stolthet.

I skrivande stund anser samlingspartisterna i salen i sin tur att lånebördan är motiverad på grund av coronan med undantag för förlängda läroplikten som de finner onödig. De anser att 26,75 miljoner är en satsning som “barnen ska betala i framtiden”. Det säger de alltså om ett budgetförslag som på grund av krisen ökar lånebördan med över 10 miljarder euro (för att bygga en bro ut från krisen, för återhämtning, enligt experters enhällighet om stora bilden). Över tio tusen miljoner euro är alltså okej, men inte 26,75 miljoner euro.

Vi är av annan åsikt. Jag är stolt över reformen. Kampen har varit lång. Den kulminerade i början av denna månad. Under FSD-styrelsens möte den 4 december sade jag att vi lever i spännande dagar, till och med timmar. Samtidigt kämpade kulturutskottet nämligen för att få klart betänkandet kring förlängda läroplikten. Jag jobbade distans, men som ersättare var jag i beredskap att vid behov hoppa i bilen. Det behövdes inte och ungefär 21.20 kom glädjebeskedet att målet var rott i land. Jag tror jag somnade med ett leende på läpparna den kvällen. Jag visste att betänkandet var det avgörande, det var uskottsbehandlingen som kunde spräcka tidtabellen. Eller så kunde det visa sig finnas oöverkomliga brister i propositionen. Så var inte fallet. Därför skriver vi nu historia. Det här är den största utbildningsreformen sedan grundskolan infördes – även då med en del protester som senare tystnade och övergick till hyllningskören.

Så kommer det att gå nu också.

Finland behöver den här reformen.

Och det är ett enormt bevis på regeringen Marins handlingskraft att de stora reformerna trots coronakrisen framskrider enligt tidtabell.

Johan Kvarnström