Måndagen den 9 augusti 2021 släpptes IPCC:s rapport om hur mänsklig aktivitet förorsakat aldrig tidigare skådade förändringar i vårt klimat. Rapporten visar på oåterkalleliga förändringar i haven, på land och i luften – orsakade av främst mänsklig aktivitet. För att klimatförändringarna inte ska vara så drastiska och ostoppbara visar en riskbedömning att snabba åtgärder krävs nu. 

Socialdemokratisk ungdom skriver i pressmeddelanden att de kräver en nationell plan för hur Finland ska motverka och förbereda sig på klimatkrisen, samt starkare klimatåtgärder i budgetdebatten. De knackningar som vi har ignorerat i åratal har tystnat, för dörren står nu på glänt. Den framtidsdystopi som många av oss fruktat är här, och det är ingen annan än vi som har öppnat dörren. 

Söndagen den 8 augusti 2021 spelas Kjell Höglunds låt Häxprocess i ett regnigt Vasa. 

Det finns dom som gnuggar sina händer med ett skratt

när syndabockar pekats ut och bränts en valborgsnatt

medan dom går fria som har smutsigt mjöl i påsen

fria att se om sitt hus och reparera låsen

Det finns dom som nyttjar vår besvikelse och skuld

för att inte vi ska märka att dom tar vårt guld…

…Ska vi aldrig lära oss förstå

att det är något skumt med att banken alltid vinner

trots att häxbålet i hörnet oavbrutet brinner.

Klimatångesten ligger tjock över rummet och gör sig påmind de nätter jag kallsvettig väcks upp ur en brinnande värld. På något sätt är det som att Kjell Höglunds ord från 1973 går att appliceras på klimatkrisen år 2021. Häxprocess handlar om hur vi i alla kriser i modern tid bränt häxor för världens fel och hur vi flyttar fokuset från problemet till syndabocken. 

Vi beter oss likadant när vi arbetar för klimatet. Vi pekar ut ”syndigt” beteende hos andra, och känner oss som bättre människor när vi komposterar, äter veganskt, använder papperspåsar eller bara köper second hand. Men en sådan individualitet är varken effektiv eller realistisk. Vi kan inte jämföra dygd-kontot med grannen, bara för att sen kunna köpa en ny jacka med gott samvete.

Problemet kvarstår ändå: överkonsumtionen.

För vad innebär egentligen en klimatkompensering i en värld där vi klistrar vackra glansbilder över konsumtion? Den marknadsliberala globala handel som vi deltar i bryr sig inte om människosläktets utdöd. En fri marknad kan inte vara grön på riktigt. Greenwashing är inte grönt, det är marknadens sätt att peka ut andra företag som häxor att bränna. Samma företag som säljer “klimatkompenserade” produkter, fraktar dem tvärs över jorden, betalar arbetarna slavlön och massproducerar till billigaste pris, oavsett konsekvenserna.

Den 10 juli 2017 släppte The Guardian en rapport som visade att bara 100 företag är ansvariga för 71% av alla globala utsläpp från år 1988 till 2017- ett tidsspann på inte ens 30 år. Onsdagen den 9 oktober 2019 släppte nyhetstidningen ytterligare en rapport över de företag i världen som släpper ut mest koldioxid. Rapporten visar att över en tredjedel av världens koldioxid beror på endast 20 företag, närmare bestämt företag som handlar med fossila bränslen. Jag undrar då, varför är de flesta rubriker gällande klimatförändringen riktade till oss privatpersoner? Varför är det “dags att välja mer klimatsmart” och “dags för världen att vakna”? 

Världen har aldrig varit så liten som den är idag. Globaliseringen är lika motsägelsefull som människan. Medan globaliseringen medfört en mer öppen och tillgänglig värld, med möjligheter till internationellt samarbete, är den i dagens form näst intill en förlängning på kolonialiseringen. Den globala marknaden är så pass fri att den till och med fungerar som en uppmuntran för främst västerländska företag att exploatera fattigare länder. En fri marknad främjar användningen av den billigaste arbetskraften och producerar de största möjliga volymerna, oavsett om detta skulle innebära att sätta världen i brand. Genom att inte se den riktiga häxan, har vi därför snart bränt hela byn.

Att konsumenter världen över ska granska företag och utkräva ansvar för varje möjliga konsumtion är kanske en något orealistisk tanke. Möjligheten att konsumera ansvarsfullt är ett privilegium. Det finns ingen realitet i tanken att konsumenter ska kunna lösa klimatkrisen. Vi kan inte bortse från att alla val har betydelse. Uttrycket “många bäckar små gör en stor å” är såklart relevant, men en å kan inte släcka en värld i brand. 

Genom att få oss att tro att det personliga valet är grunden till problem, ser vi till varandras vanor och utkräver ansvar hos konsumenterna snarare än producenterna. Höglund ger oss ändå en lösning:

”Det tjänar inget till att jaga häxor i det blå

det är spelets regler som vi måste ändra på.”

Genom att på nationell och internationell nivå utkräva ansvar kan saker och ting kanske förändras. Eftersom vi lever och deltar i en relativt fri global marknad, är det mer effektivt att ställa krav på producenterna än konsumenterna. Genom att utforma globala regler kring produktion och utsläpp kunde vi kanske ha en chans att stoppa en klimatkris. Detta är såklart en högst teoretisk tanke, eftersom en global myndighet med den makten inte existerar och också kunde vara problematisk. Oavsett så kvarstår poängen. Vi kan inte utkräva ansvar för klimatkrisen av konsumenternas privata beslut. Vi måste rikta blickarna uppåt mot de riktiga skurkarna och på internationell samt nationell nivå komma fram till hur vi ska begränsa dem. 

Den överkonsumtion som en fri marknad överlever av, har världen inte råd med. Att marknadsliberalt hålla kvar vid denna heliga graal är lika dumt, för det finns ingen marknad på en död planet.